Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 23. 10 juni 1950 - Skogskemiska problem, av Holger Erdtman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.538
TEKNISK TIDSKRIFT
mänhet arbetar, när hon ingriper i naturens
biologiska jämvikt. Det gäller givetvis för henne att
genom induktiv forskning komma till en
förståelse av de djupa biologiska sammanhangen i
världen oeh inrätta sig därefter och icke
kortsiktigt se till de omedelbara stora förtjänsterna.
I själva verket är detta naturskyddsrörelsens
fasta grundval. Naturskyddarna är inte bara
skönandar. De är i själva verket ofta större
ekonomer än många, som anses utgöra
samhällsekonomins stöttepelare.
Det kan nog inte förnekas, att teknikerna ofta
står något främmande för dessa biologiska
problem. Inrättandet av en professur i
experimentell ekologi vid KTH, lämpligen anknuten till
avdelningen för lantmäteri, synes redan nu vara
-väl motiverat. Innehavaren skulle genom sin
forskning och undervisning kunna bidra till att
skapa förståelse för vikten av de ekonomiska
problem det här rör sig om och skulle genom
att skaffa sig förtroende inom bägge lägren
kunna verka utjämnande på de motsättningar, som
ofta uppkommer mellan de parter, som berörs av
större naturomdaningsprojekt.
Människans egoistiska ingripande
i naturens hushållning
I allmänhet tycks de primitiva
människostammarna ha utgjorts av nomader, som strövat från
trakt till trakt. De levde ett naturliv,
genomsnitt-ligen på eller ganska nära svältgränsen. Så
småningom lärde sig nomaderna åkerbruk och
boskapsskötsel. De fick lättare och jämnare
tillgång till föda. Alltfler människor fick tillfälle
att ägna sig åt vetenskap och konst.
Utvecklingen kulminerade i en högkultur.
Hjordar av kreatur sändes ut i markerna, icke
minst i skogarna, och blev omsider så stora, att
naturen icke orkade läka de sår, som boskapen
tillfogade den. Markerna ödelades, och det blev
sämre tider. Ingen visste egentligen varför. Man
skyllde kanske då som nu på
klimatförsämringar. Man övergick från stora kreatur till mindre.
Får och getter fick ersätta kor och hästar. Fårens
munverktyg är emellertid veritabla rakapparater.
De kan bita av gräset ända intill roten. Den
överansträngda jorden blottlades och uttorkade, då
nederbörden icke hölls kvar av skuggande träd.
Markens humus bortoxiderades, och
mineralämnena svämmades bort av regn eller blåste bort.
Resultatet blev en kal stenöken eller en
vandrande sandöken.
Exempel på av människan förhärjade
jordområden finner vi över hela världen:
Medelhavsbäckenet, stora delar av Främre Asien, Kina,
Australien, Nya Zeeland och Nordamerika. Det tar
naturen genomsnittligt 300—1 000 år att
åstadkomma ett jordtäcke på ca 3 cm, om det
överhuvudtaget kan naturligt utbildas under
förhandenvarande klimatiska betingelser. Jorden är
människans väsentligaste kapital. Hon må ta ut
räntan men ej tära på kapitalet.
Redan innan vetenskapen hade hunnit särskilt
långt, hade man intuitivt fattat betydelsen av
den ekologiska huvudsatsen, att alla varelser
ge-nomsnittligen står på gränsen till svält.
Utsättandet eller dödandet av barn blev ibland en
religiös sed. Det var särskilt flickebarn som utsattes.
Pojkarna kunde utföra ett nyttigt arbete i
stammens tjänst. Flickorna var farligare på grund
av sin förmåga att fortplanta släktet. I den
kristna religionen förekommer en ceremoni, nämligen
jordfästningen, vid vilken yttras orden "Av jord
är du kommen, jord skall du åter varda". Häri
ligger mycken nedärvd erfarenhet. Är det icke
ett memento, att man i våra dagars högt
rationaliserade krematorier ersätter jorden med
näringsfattig flygsand?
För drygt 100 år sedan var praktiskt taget hela
staten Wisconsin en enda stor skog. Den föll för
yxorna och förvandlades till bräder och
pappersmassa. Den gamla skogsmarken uppodlades och
man fick några goda skördar. Efter någon tid
fann inan, att en stor del av den nya åkermarken
alls inte lämpade sig för åkerbruk. Man försökte
då återinplantera träden. Det gick emellertid
dåligt med återväxten. I och med att man hade
utrotat skogen, hade man också utrotat de
mykor-rhizasvampar, som var en nödvändig
förutsättning för skogens trivsel.
Avverkningen hade följts av en plötslig,
fullständig omställning av den mikrobiologiska
balansen i marken. För att åter få växande skog
måste man återställa denna balans och
återinföra mykorrhizasvamparna. Det är lätt, och på
kort sikt mycket lönsamt, att skövla en skog men
svårt och dyrbart att få den tillbaka.
Människan synes nu så småningom få klart för
sig farans räckvidd och börjar beslutsamt gå in
för att rätta vad som rättas kan och återställa
vad som förstörts. Hennes ingripande i naturens
jämvikt har gått långsamt i vårt land, och tid
har lämnats naturen att anpassa sig. En ny
biologisk jämvikt, i vilken människan är en aktiv
faktor, har inställt sig. Sverige ligger därför
relativt gynnsamt till i detta avseende. Emellertid
får vi då och då varningar, soin säger oss, att
icke allt är väl beställt. Stoftflykten i
Kristianstads län är en synnerligen allvarlig sak och
hedarna på Västkusten minna om gamla
försyndel-ser. Sannolikt sammanhäger skogssjukdomarna,
t.ex. rötsvamparnas härjningar i skogarna, med
den av människan störda jämvikten i skogen.
Och våra möjligheter att snabbt och ödesdigert
ingripa i jämvikten ökas år från år.
Den moderna kemins möjligheter
Få kemister har specialiserat sig på studiet av
de kemiska faktorer, som betingar den biologiska
jämvikten, och när jag för några år sedan hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
