Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 23. 10 juni 1950 - Skogskemiska problem, av Holger Erdtman - Jordförbättring och mikronäring, av Sigge Hähnel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10 juni 1950
541
plats i ett kapitel i en bok behandlande naturens
många kemiska under. Ett annat ämne ur en
helt annan växt befanns ha starkt
antioxideran-de egenskaper. Denna, "N.D.G.A.", visade sig ha
en struktur besläktad med sulfitlutslaktonens.
Kunde man blott få fram tillräckliga mängder
av denna lakton och kunde man dessutom taga
bort ett par metoxylgrupper från den, borde
sulfitlutslaktonen bli en teknisk råvara och dess
demetyleringsprodukt ett användbart
antioxi-derande ämne.
Nu hade det ju visat sig, att hemlockarterna,
innehåller sulfitlutslakton (conidendrin), och en
hemlockart, Western hemlock, utgör
råmaterialet för en storartad sulfitmasseindustri i
nordvästra Förenta Staterna. Man undersökte där
av-lutarna och fann mycket riktigt sulfitlutslakton.
Vad mera var, lutarna innehöll ovanligt stora
mängder därav. En bekväm och billig metod att
isolera ämnet utarbetades snart, och vi fann på
KTH en god metod att avspjälka de störande
metylgrupperna. Produkten, norconidendrin, är
ett utmärkt antioxiderande ämne och har även
i andra avseenden stort intresse. Den gamla
akademiska kuriositeten blev med ens ett ämne av
stort tekniskt intresse — främst inom
livsmedelskemin för konservering av smör, oljor, fläsk,
torkade grönsaker, mjöl osv.
Slutord
Så går utvecklingen framåt. Ibland ligger
akademikerna före och levererar ideerna till
teknikerna, ibland ligger tekniken före och levererar
problem åt akademikerna. En sak är emellertid
alldeles klar. Naturen själv ligger främst. Hon
har också millioner års erfarenhet och ett
enträget experimenterande bakom sig. Skulle vi
människor med blott några få generationers kemisk
erfarenhet icke längre ha något att lära oss av
henne?
En annan synpunkt bör beaktas i detta
sammanhang. Det är inte blott nya antioxiderande
ämnen, nya insektsdödande medel, nya
ogräsmedel, svamp- och bakteriehämmande ämnen’
eller nya metoder att framställa vanillin, som
man måste söka efter. Man måste också se till
att producera kemister för framtidens
komplicerade vetenskap och teknik.
Det ligger en sällsam charm i att studera
naturens egna produkter och arbetet ger en
ovanligt vidsträckt erfarenhet. Alla kemiska och
fysikaliska hjälpmedel tas i anspråk för att nå det
uppställda målet. Segt arbete buret av entusiasm,
friskt initiativ, klar målsättning och skapande
fantasi är vad som tarvas av en
naturproduktsforskare. Detsamma gäller för våra tekniker.
Därför har väl också de organisk-kemiska
skolor betytt mest för kemin och tekniken, som i
sin forskning letts av en önskan att avlocka den
gåtfulla naturen dess hemligheter.
J ordförbättring
och mikronäring
Civilingenjör Sigge Hähnel, Stockholm
631.4
Vetenskapen har givit jordbruket hundratals förbättrade
varieteter av kulturväxter under de senaste 10—20 åren,
men de nya formerna kan icke ge maximalt utbyte, om
de icke får växa i ett lämpligt klimat och på den rätta
jorden. Det är meningslöst att odla en god varietet, om
icke båda dessa betingelser är uppfyllda, ty utan fullgod
jord ger även den bästa varietet dålig skörd. Därför måste
man framför allt skaffa sig tillräckliga kunskaper om
kulturväxternas näringsbehov. Kemins insats vid fastställandet
och hävandet av dessas bristsjukdomar har tidigare (Tekn. T.
1949 s. 728) i korthet omnämnts, men de problem, som
man härvid haft att lösa, är så intressanta och
betydelsefulla för hela mänskligheten, att en något utförligare
beskrivning av dem synes motiverad.
Mikroelement
Grunderna för vetenskapen om växters näringsbehov lades
för omkring hundra år sedan av Liebig, Sachs, Pfeffer
m.fl. Enligt deras resultat fordrar alla växter relativt
stora mängder kväve, fosfor, kalium, kalcium, magnesium,
svavel och mindre mängd järn. Det har emellertid senare
visat sig, att de utoin dessa ämnen även behöver mycket
små kvantiteter bor, koppar, mangan, zink och molybden
för att utvecklas normalt. Blott några delar av dessa
ämnen per miljon delar jord fordras, och de kan därför
sägas bilda växternas mikronäring, under det de sju
tidigare angivna elementen tillsammans med kol, syre och
väte bildar deras makronäring. De i den förra ingående
elementen har kallats spårelement, men det synes vara
bättre att kalla dem mikroelement för att undvika
förväxling med radioisotoper använda vid spåranalys. De tio
grundämnen, som utgör växternas makronäring, kan
analogt härmed kallas makroelement, ehuru järn egentligen
intar en mellanställning.
Orsaken till många mystiska och för odlaren
förlustbringande växtsjukdomar har visat sig vara, att något
eller några av mikroelementen icke stått till växternas
förfogande. Det är t.ex. nu känt, att torröta hos
sockerbeta och vissa andra växter uppstår genom brist på bor;
den kan därför lätt hävas genom tillsats av detta ämne.
På vissa jordar har tomatodling misslyckats fullständigt
trots mycket goda klimatiska betingelser, men efter tillsats
av mangan har man fått utmärkta skördar. Vid gödsling
eller besprutning med mikroelement måste man emellertid
iaktta stor försiktighet, ty överskott av dem kan ofta bli
lika ödesdigra för odlingsresultatet som en brist. Flera av
dem är nämligen verkliga växtgifter, om de finns i
tillräckligt hög koncentration. Detta gäller framför allt för
bor men även för t.ex. koppar. I sådana fall har man
naturligtvis ganska litet spelrum, när man vill avhjälpa
en brist. Inga åtgärder bör därför vidtas utan grundlig
undersökning.
Växt- och djurvärld kan icke betraktas som från varandra
isolerade företeelser; de är intimt förbundna med
varandra. De flesta oorganiska ämnen, som är nödvändiga
livsbetingelser för växterna, är det även för djuren. Detta
gäller t.ex. för kalcium, fosfor, järn, magnesium m.fl.,
men man har också konstaterat några fall, vilka åtminstone
tillsvidare måste betraktas som anomalier. Kobolt och jod
har nämligen visat sig absolut nödvändiga för djurens
normala utveckling, men växter tycks kunna reda sig
mycket bra även helt utan dem. I flera delar av England har
man t.ex. varit tvungen att "göda" betesmarkerna med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
