Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 24. 17 juni 1950 - Minskning av ugnsmurars värmeutstrålning med hjälp av aluminiumfärger, av Karl Magnusson och Lennart Svensson - Kraftverket vid Sewaren, USA, av L Malmquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.582
TEKNISK TIDSKRIFT
miniumfjällen ytorienterades icke, vilket medförde, att
emissionstalet för aluminiumfärger beredda av kokt
linolja blev 0,64. Vid de fortsatta försöken användes en
luftblåst högviskös linolja (i Sverige benämnd Linyl och i
utlandet Bisoil eller Bisöl) med viskositet 5 000 cP vid 50°C.
Denna olja visade sig vara avsevärt bättre än kokt linolja.
En esterhartsfernissa kunde även ha använts, men det
ansågs fördelaktigare att använda en enhetlig olja. Vid ett
försök användes hydrolyserat etylsilikat som bindemedel.
Bindemedlen i de i handeln inköpta aluminiumfärgerna
var av okänd sammansättning. Den för vanlig temperatur
avsedda färgen innehöll sannolikt esterhartsfernissa.
För studium av bindemedlets inverkan på emissionstalet,
varpå litteraturuppgifter saknas, belades den blanka
metallytan på en förtent plåtburk med olika mängder olja.
Emissionstalet steg snabbt från 0,133 för den blanka ytan
till 0,98 för samma yta belagda med 162 g Linyl per m2.
Då den blanka ytan belades med zinkvitt-Linylfärg med
70 % pigmenthalt, steg emissionstalet från 0,84 vid 36
g/m2 pålagd ZnO till 0,945 vid 233 g/m2 ZnO. För de
fortsatta försöken användes oförtenta plåtburkar belagda med
185 g/m2 ZnO i form av zinkvitt-Linylfärg, varpå ströks
de aluminiumfärger, som skulle undersökas. Med stigande
mängd aluminiumfärg per m2 erhölls något minskade
emissionstal. Det lägsta emissionstalet (0,4) för
aluminiumfärger blandade med bindelmedel erhölls med hydrolyserat
etylsilikat som bindemedel.
För att helt undvika de svårigheter, som är förknippade
med tillverkning av aluminium-oljefärger och som yttrar
sig i varierande anrikning av aluminiumfjällen i färgytan
gjordes till sist försök att först applicera bindemedlet på
ytan och sedan, när lösningsmedlet i bindemedlet
avdunstat, pudra aluminiumpulvret på den ännu klibbiga
ytan. Ett för dylikt förfarande lämpat bindemedel bör
"sätta sig" snabbt och hålla sig klibbigt så länge, att
aluminiumpulvret hinner påläggas.
Esterhartsfernissa och Linyl har båda dessa önskade
egenskaper. Av skäl, som tidigare anförts, valdes Linyl.
På den torra zinkvitt-Linylfärgen ströks Linyl.
Metallpulver pudrades sedan på den klibbiga ytan. Försök
gjordes med zinkpulver och aluminiumpulver. Zinkpulvret
gav ett oväntat högt emissionstal (0,9), under det att med
aluminiumpulvret erhölls det lägsta emissionstal (0,36),
som uppnåddes vid försöken.
Av försöksresultaten framgår, att bästa sättet att
åstadkomma en aluminiumfärgbeläggning med lågt
emissionstal är att olja ytan och pudra aluminiumpulvret på den
oljade ytan. Som olja kan användas esterhartsfernissa
eller Linyl. Linyl har vid beläggning av murytor fördelen
att tack vare sin höga viskositet stanna kvar på ytan och
ej intränga i teglet. Applicering av Linyl och
aluminium-pulver på stora ytor går lätt med hjälp av en vanlig
färgsprutpistol.
Värmeförlusterna från en ugnsmur utgöres av
konvektions* och strålningsförluster, varav den sistnämnda ofta
är den största. Konvektionsförlusten kan till största delen
elimineras, genom att den genom konvektionen uppvärmda
rumsluften användes som förbränningsluft i ugnen.
Strålningsförlusten kan däremot icke elimineras genom
värmets tillvaratagande, så länge den strålningsmottagande
väggens yttemperatur är lägre än rumsluftens. Då
strålningsförlusten är en betydande förlustpost, är en
behandling av ugnsmuren med Linyl och aluminiumpulver av
ekonomisk betydelse.
Vid de inledningsvis omnämnda uppmätningarna av
konvektions- och strålningsförlusterna hos murverket till en
ångpanna befanns strålningsförlusten motsvara en
kostnad av 0,76 kr/h. Då pannan utnyttjas 8 000 h/år, blir
kostnaden, förutsatt att förlusten är lika under de olika
årstiderna, 6 080 kr/år.
Den minskning av strålningsförlusten, som erhålles
genom murverkets behandling med olja och
aluminiumpulver, kan beräknas med hjälp av de ömsesidiga emis-
sionstalen för murverket före oeh efter behandlingen. Det
ömsesidiga emissionstalet för lika stora och parallella
ytor erhålles ur formeln
£i e2
där s är det ömsesidiga emissionstalet, £a emissionstalet
för ugnsmuren och emissionstalet för väggar och tak.
För obehandlad mur, väggar och tak är emissionstalet 0,93.
Det ömsesidiga emissionstalet är alltså 0,87. Genom
murverkets behandling med olja och aluminiumpulver
nedbringas £1 till 0,36 och det ömsesidiga emissionstalet blir
0.35. Under förutsättning att yttemperaturerna hos de
strål-ningsavgivande och strålningsmottagande ytorna är
oförändrade, är strålningsförlusten direkt proportionell mot
det ömsesidiga emissionstalet. Under denna förutsättning
blir förlusten efter behandlingen 0,35/0,87 • 100,= 40 %
av förlusten före behandlingen. Årskostnaden för
strålningsförlusten skulle nedgå från 6 080 kr. för obehandlat
till 3 432 kr. för behandlat murverk. I verkligheten leder en
minskning av emissionstalet till att ugnsmurens temperatur
stegras något, varför besparingen ej blir fullt så stor. Den
ökade värmeförlusten genom konvektion antas dock kunna
återvinnas. Murverkets besprutning med Linyl och
bepud-ring med aluminiumpulver bör åtföljas av en beklädnad
av murverket med järnplåt, som behandlats på båda sidor
med Linyl och aluminiumpulver och placeras så, att ett
litet mellanrum erhålles mellan mur och plåt.
Litteratur
1. Jack, S E: Aluminium pigments, Canad. Paint a. Varnish Mag.
23 (1949) h. 5 s. 28, 30, 32, 57-60.
2. Greenwood, H W: Flake metal powder and paint, Paint Manuf.
19 (1949) s. 301—303, 314.
3. Whay, R I: Formulation of aluminium paint vehicles, Off. Dig.
1949 nr 295 s. 519—525.
4. Rlschbieth, J R: Praktische Versuche mit heitzebeständigen
Farben, Farben, Lacke, Anstrichstoffe 1949 h. 5 s. 151.
5. Hessay, F E: New radiation pyrometer for löw temperatures,
Instrumentation 1948 h. 5 s. 23—26.
6. Engström, R: Mätning av ytors värmeavgivning med
termostapel, Tekn. T. 74 (1944) s. 325.
7. Wolff, H & Zeidleb, G: Die Schnellbestimmung des kritischen
Oelbedarfs, Farben-Z. 1935 s. 667—8, 693—4.
Kraftverket vid Sewaren, USA. Kraftverket vid
Sewa-ren, New Jersey, som delvis togs i bruk i slutet av 1948,
består av tre 100 000 kW turbiner med var sin ångpanna.
Den tredje enheten beräknades vara i drift i slutet av 1949.
Dessutom skall en fjärde enhet om 125 000 kW installeras
i början på 1950-talet. Ångtemperaturen är den hittills
högsta, som använts i ett ångkraftverk, 567°C. Ångtrycket
är 103 bar (105 kp/cm2). Den projekterade fjärde enheten
skall utrustas med mellanöverhettning till 538°C.
Anläggningskostnaden är 132 $/kW och 55 M $ totalt. Fig. 1 visar
en sektion av kraftverket.
Huvudmålen vid projekteringen av denna anläggning har
varit att erhålla ett enkelt arrangemang, som med
central manövrering erfordrar ett minimum av mänsklig
arbetskraft per kilowatt, att nå hög termisk verkningsgrad
samt att erhålla ett enkelt byggnadssätt, som fordrar ringa
underhåll. För att förenkla kontrollsystemet användes
endast en ångpanna per turbin utan tvärförbindelser med
andra enheter, varigenom anläggningskostnaden även
minskas.
Ångpannorna (fig. 2) eldas med kolpulver och olja.
Brännarna kan regleras i höjdled, varigenom gastemperaturen
efter eldstaden kan varieras och förbränningszonen
förläggas så, att bästa slaggningsförhållanden erhållas.
Förbränningen regleras automatiskt med avseende på förbränd
bränslemängd, drag och luftfaktor,
överhettningstemperaturen regleras genom el-manövrerade spjäll.
Sotblåsning sker med tryckluft från en behållare med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
