Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 25. 24 juni 1950 - Teknikens samhälle och människan, av Erik Hj. Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
590
TEKNISK TIDSKRIFT
vilkas verkan bara traditionen underrättar
honom — han vill ha både analys och statistik till
stöd; ekonomen gör anspråk på att veta och
kunna förklara vilka åtgärder man bör tillgripa
för att förhindra arbetslöshet eller inflation; den
moderna mamman vet eller önskar få veta av
psykologerna, hur den eller den formen av
uppfostran, den eller den formen av straff eller
sanktion verkar på ett känsligt barn, vilka
risker föräldrarna tar för framtiden, vilka vägar
det finns in till barnets vilja och tillgivenhet.
Allt detta är en orsakslagens,
kausalresone-mangets seger — en rationalitetens frammarsch
över det omedvetnas marker. På alla de nämnda
områdena har något värdefullt erövrats, även
om det inte är så mycket som vi tror till
vardags. Och om vi bara aktar oss för att lita
på ett rent automatiskt framåtskridande, en
nästan mekanisk utveckling av världen, om vi
alltså undviker att bli utvecklingsfroenr/e, så kan
vi säkert med högburen panna behålla vår roll
som utveckhng&vänliga. Frågan är om det inte
är viktigare.
Biologisk, moralisk och teknisk utveckling
Sedan detta är sagt, kan vi återvända till arten
av den upptäckt vi möjligen gjort beträffande
homo sapiens. Vi vet inte, hur det
människosläkte vi tillhör kommer att använda de oerhörda
redskap som naturvetenskap och
ingenjörsvetenskap i förening satt i hennes händer. Men vi anar
det värsta. Hur kan det hänga ihop?
Till att börja med är vi inte fullt säkra på att
kunna styra oss själva. Det händer så mycket
oförmodat även i vanligt folks känsloliv. Och
även om vi möjligen tror att vi skulle kunna
avhålla vår egen hand från att fälla en vätebomb,
om den hade möjligheter till det, så måste vi
erkänna att vi misstror "de andra". Världen är
uppdelad i kämpande, rivaliserande välden, och
om det är något vi lärt oss, så är det att
människan i kamp, människan i konflikt, är så gott som
omöjlig att styra. När en människa slåss för sig
själv eller avkomman, när hon försvarar sina
berättigade intressen, när hon råkat bli medlem i
en lynchgrupp och drivs av en masspsykos eller
tillhör en sårad och kränkt nation, då frågar hon
just inte efter vilka medel hon väljer. Eftersom
vi samtidigt vet, att livet inte kan genomföras
utan att somliga individer eller grupper blir
kränkta och sårade, utan att åtskilliga faller
offer för masspsykologiska farsoter, blir
framtidsutsikten ganska pessimistisk.
Vi måste alltså försöka att omgärda människan
— oss själva — med garantier, vi måste
dessutom försöka att med alla medel nå in till den
goda viljans säte i oss, vi måste fråga oss:
varmed behärskar man människans moral? Det är
när vi hunnit fram till den frågeställningen, som
vi kan erfara ett behov att kritiskt nagelfara
vår egen nyss proklamerade
utvecklingsvänlighet; vår förtröstan på framåtskridandets
möjlighet kan kräva korrigering.
Vi måste nämligen — även 0111 det svider —
betrakta människan som ett tämligen oföränderligt
väsen. Hennes biologiska och moraliska
utveckling går så oändligt mycket långsammare än den
tekniska. Visserligen kan man tänka sig att hon
genom en rent biologisk process blivit något
mindre krigisk nu än hon var på stenåldersstadiet;
fredliga egenskaper är säkert mera uppskattade
nu än då, och det naturliga urvalet kommer
sålunda att gynna även andra drag än hetsigheten och
den råa styrkan. Men grundegenskaperna är
säkert desamma: självhävdelse, näringsbehov, en
viss sällskaplighet och en betydande
aggressivitet mot medtävlare. Vi har inte avancerat långt.
Och vårt jämförelseobjekt var ändå
stenålders-vilden.
Jämför vi oss med medeltidsbonden, måste
skillnaden i biologiska egenskaper vara ännu mindre.
Det är ju bara några hundra år sedan han levde,
och på några sekler hinner inte ärftligheten
och urvalet förändra människosläktet så värst
mycket. Det är alltså i princip en
medeltidsmänniska, kanske till och med — om olyckan är
framme -— en stenåldersvildes jämlike, som har
fått de nya fantastiska redskapen i sina händer.
Att det verkligen förhåller sig så, att kulturen
är ett beteendemönster, som lätt kan bytas ut
mot ett annat, att den inte är en av hela
människans natur accepterad och därför varaktig
hållning, det lärde vi ju av nazismen; somliga
kände sig under dess storhetsperiod vara
försatta till medeltiden, andra tyckte sig skymta
ännu avlägsnare tidsåldrar. Detta var en
synvilla; barbariet åstadkoms i själva verket av
ganska vanliga nutida människor, som beslutat
kasta den västerländska kulturens hämningar
överbord.
Om vi alltså karaktäriserar den nya tiden som
en scenförändring och en omkostymering, 0111 vi
accepterar tesen att det i stort sett är den gamla
välbekanta människan som trätt in i en nv och
krävande omgivning, det tekniska samhällets
omgivning, då ligger flera hypotetiska slutsatser
nära till hands.
För det första kan man tänka sig att 1900-talets
människa lär sig en smula ödmjukhet och
självrannsakan för egen del, och det kan väl bara
vara bra. Hon är medveten om att världen gått
framåt, hon är medveten om sin egen
påhittighet, men hon avstår från att vara självsäker och
dryg med anledning av någon sin särskilda
godhet och präktighet. Därmed har en irriterande
udd brutits bort från den gamla inte så litet
självgoda utvecklingstron, känslan av "wie
herr-lich weit wir es gebracht".
För det andra kan man tänka sig att
motsvarande anspråkslöshet gör sig märkbar också vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
