Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 25. 24 juni 1950 - Teknikens samhälle och människan, av Erik Hj. Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
17 juni 1950
591
bedömningen av flydda tider. Om människan
själv i stort sett är densamma nu som förr, då
är det ju ingen anledning tro att gångna epoker
varit efterblivna i allt. Om människan är
densamma sedan mycket länge, då måste det ju
finnas en del av hennes erfarenhetsrön, som inte
blivit gammalmodiga trots allt som hänt. Då
måste det vara motiverat att fördjupa sig även i
forna tiders funderingar om livet och dess villkor;
då skulle man med skäl kunna tala — trots den
kopernikanska omvälvning vi upplevt under
de sista hundra åren — om en människosläktets
samlade erfarenhet.
Det är möjligt att vi på det viset skulle kunna
lära oss att respektera gamla tiders visdom utan
att fördenskull underskatta nya tiders vetande
— att vi över huvud kunde börja röra oss
på nytt med det gamla begreppet visdom. Vi
skulle bli beredda att lära något av historien. Jag
tror att detta vore en kurs i verklighetssinne; i
varje fall en utgångspunkt av värde.
Inte tekniken själv men snabbheten i dess effekt. . .
Av det jag hittills sagt torde väl ganska klart
framgå, att jag inte hör till dem som utan
vidare skyller tidens nervositet på maskinerna.
Åsikten att alla olyckor och bekymmer bottnar
i industrialismen går självfallet inte att
upprätthålla.
Det förhåller sig bara så, att en viss stor
uppfinning, atombomben, råkat ställa vårt eget
självförtroende i en kris, avslöjat haltlösheten i
en illusion vi ganska länge gått och burit på.
Denna illusion har nog släktet sökt vårda även
tidigare, men i regel har verkligheten själv varit
vänlig nog att ta oss ur den. Att vi denna gång
kunnat leva så länge i lycklig okunnighet om
vår egen bristfullhet i det moraliska, det beror
inte på att den tekniska tidsåldern i och för sig
skulle utöva en så bländande och förförande
verkan; orsaken är helt enkelt den att den inbröt
med en så oerhörd hastighet. Den är dock föga
mer än 100 år gammal; och i sin riktigt utbildade
form knappast 50. Människosläktet blev en
smula omtöcknat, inte av industrialismen, inte
av rationaliteten utan av den våldsamma
omvälvning som dessa makter framkallade på
kort tid.
Samhällena, samlivet förändrades. Tätorterna
växte, nya tätorter skapades, människorna
anhopades i väldiga myrstackar,
kommunikationerna band ihop individerna över vilka avstånd
som helst, levnadsstandarden steg,
prestationsförmågan mångdubblades, varornas mängd och
spridning översteg på kort tid vad man över
huvud trott vara möjligt. Maskinerna dånade.
Djävulen passade i ett obevakat ögonblick på att
skapa brådskan, i varje fall ett nytt slags
brådska — brådskan att hinna med allt som
maskinerna satte oss i stånd att hinna. Det
som slogs sönder var just det gamla, trygga
levnadssättet, det var i vissa fall bandet med
födelseorten, känslan av sambandet med
tidigare generationer. Det var bilden av byalaget,
sammanhållet i inbördes hjälpsamhet och god
ömsesidig kännedom, det var bilden av en bygd
samlad i ro och väntan på skörd omkring kyrkan
och prästgården, det var den lugna rytmen av
arbets- och vilodagar, arbetets socken och
Herrens helg.
Allt det där måste strykas bort ur den nya
tiden, och i hastigheten följde också en hel del
av den livssyn och de livsvärden med, som hade
funnit sin form och sina uttryck i det gamla
statiska samhället. När samhället blev
dynamiskt, föränderligt, antogs denna livssyn i sin
helhet vara hopplöst föråldrad.
Men var det verkligen så säkert?
Medeltidsbonden och vi
Här anknyter jag till det förut sagda. Vad som
förändrats i teknikens samhälle är i första hand
de yttre levnadsomständigheterna. Och de
betyder mycket, men det vore nog en överdrift att
kalla dem livets grundbetingelser. Vilka är då
dessa? De är födelsen och döden, en kort och
äventyrlig resa mellan dessa båda stationer, de är
relationer till anhöriga och medmänniskor, de är
glädjeämnen och sorger, särskilt knutna till
livsfrämjande händelser å ena sidan, sjukdom och
död å den andra, de är undran över det korta
livets mening och över tillvarons gåta, de är
försöket att finna en inre hållning, som låter
individen möta både glädje och sorg, både liv och
död med värdighet och klara ögon.
Sådana är livets grundbetingelser. Är de
verkligen förändrade i det tekniska samhället? Det
är det jag skulle vilja bestrida. Men det är den
förändringen som vi alla, bländade av de nya
förhållandenas inbrott, gjort allt för att tro på
och få andra att tro på. Vi har trott att
medicin och läkarvetenskap kunde inte bara mildra
utan nästan avskaffa livets lidande och tragik,
att teknik och organisation skulle hart när
avskaffa besvär och bekymmer, att maskiner i
viss grad kunde ersätta människor — vilket de
förstås i en mening kunde — att lösta
ekvationer och vetenskapliga problem kunde ersätta
en livsåskådning. Vetenskapen ansågs vara en
livsåskådning, eller anvisa en. Men det var ett
misstag.
Klart är, att det var lättare för den plöjande
medeltidsbonden där han gick i sitt statiska
samhälle att finna en levnadskonst och en
livstro, än vad det är för oss. Han gick där, alldeles
så som hans fäder före honom. Det fanns ringa
anledning att ifrågasätta fädernas lärdomar.
Människan var liten och omgiven av okända
mystiska krafter. Över henne välvde sig en
väldig himmel, tanken på evigheten låg nära.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
