Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 28. 12 augusti 1950 - Masspektrometerns jonoptik, av SHl - Malsäkra ylletyger, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.5 augusti 1950
681
Fig. 6. Riktnings- och hastighetsfokusering,
dubbelfoku-sering.
styrka" skall bli tillräckligt stor, får man emellertid icke
göra energispalten för smal, och härigenom uppstår
problemet att genom lämplig anordning av fälten förena
partiklar med en viss massa men med något olika
hastigheter till en punkt.
I fig. 6 är Fe den främre brännpunkten och He det främre
huvudplanet för ett elektriskt sektorfält, under det Fm är
den bakre brännpunkten och Hm det bakre huvudplanet
för ett efter det elektriska anordnat magnetiskt sektorfält.
Normalpartiklarnas banor sammanfaller, så att en
genomgående optisk axel A0 erhålles i den geometrisk-optiska
framställningen (fig. 6). Ett från brännpunkten Fe
utgående smalt strålknippe av normalpartiklar (m0, v0)
lämnar det elektriska fältet parallellt med A0 (strålknippe I).
Ett annat knippe av partiklar, vilkas massa visserligen är
m, men vilkas hastighet är v0 (1 + ß), lämnar fältet som
ett parallellt strålknippe bildande vinkeln y med A0. Om
Re är radien för normalpartiklarnas bana i det elektriska
fältet, ligger nämligen dess optiska axel (Aß]ei på
avståndet Reß från A0. För att det magnetiska fältet även skall
bryta detta partikelknippe J till punkt Fm, måste först
och främst dess optiska axel (Aß]magn ligga på andra
sidan om A0, dvs. avböjningen skall ske åt motsatt håll
(fig. 7), men dessutom måste följande ekvation gälla
Reß Rmß
tg v = — = (ii)
fe
u
där fe och fm är brännvidderna för de elektriska resp.
magnetiska fälten, och Rm är radien för
normalpartiklarnas bana i det magnetiska fältet.
Då ß utgår enligt ekv. (11), har dubbelfokusering
uppnåtts. Gör man t.ex. <Pm = ni 2, blir enligt ekv. (5)
fm = Rrn och enligt (10) och (11) \J 2 sin <Pe \J^2=l eller
’Pe ,= 31,8°. Det kan visas, att denna dubbelfokusering
uppnås för alla massor, om det magnetiska sektorfältet
begränsas enligt fig. 7, som visar fältanordningen för
Mattauch—Herzogs masspektrograf. Ett jonknippe från K
belyser spalten S, som ligger i brännpunkten för det
elektriska fältet. Från detta kommer sedan parallella
partikelknippen med homogen energi. I fig. 7 har två sådana
inritats; de motsvarar vid konstant massa två olika
hastigheter och förenas av det magnetiska fältet i dess
brännpunkt. För en annan massa blir banradien i det
magnetiska fältet icke densamma, och det inses lätt, att
spaltbilder eller spektrallinjer för olika massor kommer att
ligga på linjen Pl, som betyder en fotografisk plåt.
Fig. 7. Principen för dubb elf okuserande masspektrograf
enligt Mattauch—Herzog.
Förenklande antaganden och praktiska resultat
Vid den ovan genomförda diskussionen antogs, att
sektorfälten var skarpt avskurna. Denna förutsättning kan
icke realiseras i praktiken, ty fältstyrkan sjunker alltid
så småningom. Härigenom blir partikelbanorna icke
cirklar och räta linjer utan mer komplicerade kurvor. Detta
kan medföra betydande förkortning eller förlängning av
brännvidden, vilket givetvis inverkar på apparatens
konstruktion.
Vidare gäller de härledda formlerna för ett paraxialt
område i mittplanet mellan polskorna och även där blott
approximativt. Då man emellertid alltid arbetar med liten
spaltöppning, behöver man utom öppningsfelet endast
beakta fel, som beror av den ändliga spalthöjden. Som
framgår av fig. 1 är det förra ensidigt. Dessa fel i avbildningen
kan genom lämplig utformning av apparaten minskas så
mycket, att de ej blir störande. De har naturligtvis ingen
betydelse, när det gäller att förstå principerna för
mass-spektrometerns arbetssätt. SHl
Malsäkra ylletyger. Mallarvens utnyttjande av ull som
födoämne är av intresse ur två synpunkter, nämligen den
ekonomiska aspekten och förhållandet, att dieten tycks
vara olämplig för larven. I allmänhet är fiber icke
användbar som föda, rovdjur kan t.ex. icke smälta det hår,
som de sväljer. Crowell och McKay undersökte mallarvers
reaktion för olika slag av födoämnen och fann, att
fiskmjöl är en idealisk kost, ty larverna växte mycket fortare
på denna än på ull; även kasein och ärtmjöl visade sig
vara mycket bättre än ulL Vidare konstaterades, att
vitamin B är nödvändig för larvernas metabolism, ty de blev
aldrig fullvuxna, om de berövades den. Vitamin A och
fett är däremot värdelösa för dem. När de med förkärlek
angriper fläckar på tyg, söker de vitamin B och icke fett,
som man förr trodde. Det är kanske 25 000 år sedan
människan började använda ull, men detta är dock en kort
tid ur biologisk utvecklingssynpunkt, och målen har ännu
icke hunnit anpassa sig fullständigt till den nya dieten. När
man nu föder upp mallarver för att prova ylletygers
mal-säkerhet, använder man vanligen ull med en liten smula
jäst som foder. Om man i stället använder fiskmjöl växer
larverna visserligen fortare, men de dör oftast, när de
sedan sätts på ylle, tydligen därför att de icke kan anpassa
sig till dietförändringen.
Sedan gammalt använder man vissa avskräckande medel
mot mal, t.ex. kamfer, naftalin och p-diklorbensen.
Använda i stor mängd i ett slutet rum dödar de mal, men i
fria luften är de säkerligen ofarliga för den. Det är dock
sannolikt, att de verkar avskräckande på den äggläggande
honan och därför i viss mån har önskad effekt. Många
andra malmedel, som föreslagits, är dock säkerligen
fullständigt värdelösa. I alla händelser är metoden icke
tillfredsställande, det enda säkra skyddet är att göra tygerna
malsäkra. Det har funnits en gammal tradition, enligt
vilken mal icke angriper gröna tyger. Man har skrattat
åt den, men Meckbach visade, att den innehåller en kärna
av sanning. Han tänkte sig möjligheten, att det fanns
färgämnen, som var giftiga för mal, och prövade därför
ett stort antal olika färgade tygbitar. Härvid fann han,
att av 100 bitar förblev en enda orörd, och den var färgad
med Martins gult. Då detta ofta ingår i recept för
grönfärgning, kan man förstå, att gröna tyger visade sig
nästan malsäkra. Dessa undersökningar fortsattes, och
man fann ytterligare några färger, som i viss mån hade
önskad effekt, men denna utväg att förhindra malangrepp
har visat sig oframkomlig.
År 1921 upptäcktes, att fluorider är giftiga för mal, och
en mängd förslag till preparering av tyg har byggts på
denna upptäckt. De har nu fullständigt övergivits, därför
att man icke lyckats åstadkomma tillräcklig tvättäkthet.
IG Farben framställde en serie ämnen kallade Eulaner, av
vilka några, t.ex. Eulan NK, var fosfoniumföreningar. De
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
