Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 29. 19 augusti 1950 - Bildning av sulfatiska beläggningar och syrakondensat vid förbränning, av Gordon Whittingham
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
702
TEKNISK TIDSKRIFT
Fig. 6. [-Ackumu-lering-]
{+Ackumu-
lering+} av
syra på
d
agg-punktselement.
Allt arbete, som hittills beskrivits, har utförts
med ren gas och nästa steg var undersökning
av reaktionen hos svaveloxider med flyktiga
alkalisalter, som troligen har förångats i
bränslebädden.
Reaktioner mellan svaveloxider och alkalisalter
I)e alkalisalter, som vanligen finns i kolaska,
förekommer huvudsakligen som klorider och i
mindre utsträckning som komplexa silikater.
Med hänsyn till den relativt höga flyktigheten
hos alkaliklorider skulle man kunna tänka sig
att alkaliemissionen skulle vara hög under
ut-bränningsperioden. Edwards och Pearce13 har
påvisat vid bestämning av askinnehållet hos kol,
att emissionen av alkaliklorider kan äga rum vid
temperaturer omkring 800°C, när det kolhaltiga
ämnet brännes upp, och spektroskopiska
undersökningar av lågor visar en intensiv emission
från natrium-D-linjen under den senare delen
av förbränningen.
Undersökningar har därför genomförts
beträffande reaktionerna hos alkalisalt med
svaveloxider i lågan. Kända mängder natrium- och
kaliumsalter förgasades med kontrollerad
hastighet eller blåstes in i form av lösning i
kolgas-flamman, till vilken svaveldioxid tillsatts. Denna
gas hade från början en syradaggpunkt av
omkring 180° C. Egenskaperna hos det ämne, som
var belagt med de varma gaserna, undersöktes
med användande av två metoder. Först blev
luftkylda ståltuber med yttemperaturer av samma
storleksordning som på överhettartuber, dvs.
400—600°C, insatta i heta gaser, och erhållna
beläggningar undersöktes med fysikaliska och
kemiska metoder. Därefter infördes
daggpunkts-mätarens glaselement i gaserna och den
elektriska ledningsförmågan och beläggningen
undersöktes.
Vid frånvaro av svaveloxider bestod
beläggningarna på ståltuberna av löst vitt material, som
lätt kunde avlägsnas. I närvaro av svaveloxider
var beläggningarna gråvita och ibland färgade
med rött samt hade ett glasaktigt utseende. De
var starkt bundna till den underliggande
metallytan och kunde endast avlägsnas genom en
längre rengöring med hett vatten. Den erhållna
lösningen var sur och befanns innehålla
järn-salter. Med undantag av natriumsilikat hade alla
natriumbeståndsdelarna övergått till sulfater.
Syradaggpunkten befanns minska allt eftersom
mängden av alkalisalter i flamman ökade, men
mätning av den elektriska ledningsförmågan hos
ämnen, som avsatts på glaselementet, visade att
det fanns alkalisulfat närvarande. Lorenz och
Whittingham har visat, att följande ändringar i
beläggningarnas art kan iakttas genom mätning
av ledningsförmågan, då temperaturen hos
elementet ökas
Fast vid 180°C Vätska 180—250°C Fast vid 400°C
NaHS04 -NaHSO,–► Na,,S,Ö7
ILO
–––-
Vätska över 400° C Fast
NaÅ07–-v Xa.SO,
so;;
Omvandlingen av natriumbisulfat till
natrium-pyrosulfat och det senare saltets omvandling till
vanlig natriumsulfat var beroende på ytans
temperatur och den tid skiktet hölls vid given
temperatur. Betydelsen av denna observation i
förhållande till ackumulationen av beläggningar i
pannor är den, att när pannans belastning
varierar, varierar även temperaturen på
beläggningarnas yta och gastemperaturen. Beläggningen
kan undergå förändringar, som ger en torr,
degig eller smält massa. Dessutom bestämmes
arten av kondensationsprodukten
(svavelsyrafilm, degig alkalibisulfat eller pyrosulfat eller
torr normal sulfat) genom den relativa
koncentrationen av flyktiga alkalisalter och
svaveloxider, som härrör från bränslet.
De ovannämnda resultaten av analysen på
sammansättningen av beläggningen på stålytor
visade, att järnsalter var närvarande i det
vattenlösliga extraktet. Det är tydligt, att den smälta
hydrosulfatbeläggningen kan angripa och
förorsaka förlust på det underliggande materialet
genom bildning av ferro- och ferrisulfater. Om
yttemperaturen är tillräckligt hög, sönderfaller
dessa i svaveltrioxid och starkt reaktiv järnoxid.
Den katalytiska effekten hos beläggningar och
järnoxid på överhettartuber i samband med
oxidation av svaveldioxid har beskrivits av
Har-low15’ 10.
Inverkan av rök och fina partiklar
pä sulfatavlag ringarna
Hittills har uppmärksamheten riktats på
reaktionerna i förbränningsgaserna och på
värmeytor, varvid sura sulfatbeläggningar och sura
kondensat avlagrats. Det är klart, att svavel-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
