Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 29. 19 augusti 1950 - Bildning av sulfatiska beläggningar och syrakondensat vid förbränning, av Gordon Whittingham
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.5 augusti 1950
703
trioxiden spelar en stor roll i denna process, så
att om denna kunde avlägsnas med hjälp av
något reaktivt material, som skulle ge en inert
produkt, borde svårigheterna med beläggningar
och korrosion starkt minskas.
Den största effekten borde kunna erhållas med
substanser i högaktiv form. Den nyttiga effekten
hos sotbildning vid förbränning av kolväte och
flytande bränsle har redan berörts.
Observationer gjorda med en eldstad av "down-jet" typ19, i
vilken förbrändes koks med hög askhalt, som
gav en hög koncentration av kiselsyrerök i
förbränningsgaserna, visade att daggpunkten var
synnerligen låg och att beläggningarna bestod
av löst puder. Då kolaskan huvudsakligen består
av silikater har försök genomförts för att
bestämma de förhållanden under vilka kiselsyra
skulle kunna emitteras i flyktig form från
blandningar av kol och olika silikat erhållna vid hög
temperatur.
Den höga syradaggpunkten i rökgasen
innehållande svaveloxider sjönk, då kiseloxidånga,
som utvecklats, då blandningar av kol och
silikat upphettas till 1 400°C, infördes i lågan för
att framkalla kiselsyrerök. Ytterligare
experiment, varvid små mängder zink och
magnesiumkomponenter tillsattes flamman och därvid
bildade rök, gav en ännu större inverkan på
daggpunkten. Den nödvändiga mängden material i
form av rök var ytterst liten, i några fall mindre
än den ursprungliga koncentrationen av
svavel-trioxid, vilken var av storleksordningen 0,01
vol-% av förbränningsgaserna.
Bortsett från effekten på flamgasens
svavel-trioxidhalt minskar dessa tillsatser även
degigheten hos de sura sulfatbeläggningarna.
Undersökningar i ångpanneanläggningar
Avsikten är endast att ge en helt kort
beskrivning av det arbete, som har utförts i större
pannanläggningar. Daggpunktsmätaren och den
kemiska analysmetoden har i stor utsträckning
använts vid undersökning av
kondensationsför-loppet vid rökgaser i ångpanneanläggningar med
kedjeroster, retortstokrar eller kolpulvereldning.
I dessa anläggningar uppträdde i
luftförvärmaren korrosion och igensättning. Daggpunkter
upp till 180°C observerades och fasta
högtempe-raturbeläggningar av sulfattyp var huvudorsak
till driftstopp. Beläggningar av alkalisulfat och
sura sulfat avsattes på daggpunktselementet. I
anläggningar eldade med kolpulver har relativt
låg daggpunkt erhållits, och kvoten S03/S02 var
mycket lägre än i stokereldade pannor.
Ingående undersökningar har genomförts av
ändringen av daggpunkt och svaveltrioxidhalt i
rökgasen från förbränningskammaren till
luftförvärmaren i pannor, som lidit av allvarliga
korrosionsangrepp. Detta borde nämligen ge
en direkt upplysning om hur svaveltrioxiden
produceras. På grund av att många faktorer
inverkar, såsom ändring av bränsle,
belastnings-och driftsförhållanden, är det kanske icke
överraskande, att tydliga variationer i syramängden
kunde iakttas. Vid åtskilliga tillfällen var
daggpunkten hos rökgasen i förbränningskammaren
180° C, vilket visade, att syra bildats vid
förbränningsprocessen. Med ett annat bränsle i
samma panna erhölls en höjning av daggpunkten
och en ökning av syrabildningen på elementet vid
rökgasernas passage genom pannan och det
verkade som om katalytisk oxidation av
svaveldioxid på värmeytorna var orsaken härtill.
Betydelsen av mätning av mängden
ackumulerad syra vid en temperatur under daggpunkten
har redan nämnts, och flera observationer har
gjorts i olika pannor, vilka helt har bekräftat,
att dessa faktorer är lika viktiga som själva
daggpunktstemperaturen vid bedömning av
frågan om man får korrosion i luftförvärmaren
eller icke. Arten av fasta partiklar som finns i
rökgasen har stor betydelse med hänsyn till
beläggningar och korrosion och
korttidsexperiment på ångpanneanläggningar har utförts, som
visar detta.
Fig. 7 och 8 visar effekten av tillsättning av
zinkoxidrök och aska från kolpulvereldning till
rökgas från en kedjerosteldad panna. I båda fallen
blev det en mycket stark minskning av mängden
syra i gaserna, men mängden zinkoxid, som var
nödvändig för att möjliggöra detta, var ganska
hög. Detta berodde på att zinkoxidrök
producerades genom termisk sönderdelning och oxidation
av en blandning av zinksulfat och zinkoxid, som
tillsattes till kolet, och det är känt, att blandning
av fasta ämnen är ineffektiv eftersom segring
oundvikligen inträffar. Möjligheten att genom
en rökalstrande förbränning av kolväten få en
minskning av svårigheterna har redan omtalats.
Den nyttiga effekten hos kol och sot från
kolpulverbränsle kan naturligtvis erhållas
genom samtidig förbränning av sådant bränsle,
som tillsättes bädden i suspension över rosten;
resultatet av denna metod har beskrivits av
Randall18.
Såsom redan framhållits har praktiskt taget
allt arbete, som utförts av BCURA för Boiler
Availability Committee, skett vid
ångpanneanläggningar eldade med fast bränsle, men ett
par serier daggpunktsmätningar har även utförts
i oljeeldade pannor. Dessa mätningar har visat,
att tillräcklig syra kan bildas för att ge en
daggpunkt av 120—150° C men hittills har icke
framkommit avgörande bevis för om svaveltrioxiden
bildas under förbränningsprocessen eller genom
en katalytisk reaktion vid ytor med hög
temperatur med askbeståndsdelar såsom
vanadin-pentoxid som katalysator. Eldning av
brännoljor tycks i flera avseenden likna eldning med
kolpulver. Mängden av de fasta partiklarna i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
