Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 31. 2 september 1950 - Aktuella materialproblem inom elektronrörstekniken, av Herbert Steyskal och Rolf Gezelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 september 1950
741
Aktuella materialproblem
inom elektronrörstekniken
Dr-ingenjör Herbert Steyskal, Södertälje
och civilingenjör Rolf Gezelius, Stockholm
Grunden för teleteknikens användning inom
kommunikation, navigering, styrning m.m. har
avsevärt utbyggts under det senaste årtiondet.
Från 1900 till omkring 1940 hade blott
våglängder mellan ungefär 2 000 och 5 m funnit
praktisk användning, alltså inom ett
våglängdsförhållande ca 400: 1. Under de tio år som har gått
sedan dess har man lyckats nyttiggöra även
våglängdsområdet mellan 5 m och 1 cm, alltså ett
våglängdsförhållande av minst samma
storleksordning som det förra. Denna utveckling har
möjliggjorts endast tack vare införandet av nya
principer för alstring av mikrovågor, vilka dock
har fordrat nya rörkonstruktioner, som avsevärt
avviker från de förut använda. För att uppfylla
alla krav på konstruktionerna förbättrades gamla
och utvecklades nya metoder inom
rörteknologin, och med dessas hjälp lyckades man
åstadkomma generatorer med för praktiska ändamål
tillräcklig effekt.
Det nuvarande läget framgår klart vid
jämförelse av två typrör vardera för mikrovågor och
för längre vågor, fig. 1. Skillnaden i
uppbyggnadsprincip är uppenbar (jfr även fig. 8). De
flesta mikrovågrör är helmetallkonstruktioner,
medan rör för längre vågor oftast uppbygges i
glaskolvar. Detta skenbart yttre kännetecken har
dock en djupare liggande innebörd. När man går
ner med våglängden minskar även
dimensionerna på den till röret hörande svängningskretsen
så att denna slutligen i form av en
hålruinsreso-nator lämpligen byggs in i röret. Samtidigt
bortfaller svårigheten med tilledningarna samt med
avskärmningen av dessa mot ej önskvärd
strålning. Om man dessutom tillverkar rörets
evakuerade hölje helt av metall och mekaniskt
förbinder svängningskretsen med detta hölje så kan
även vid högeffektrör förlustvärmet
tillfredsställande bortledas.
På grund av nämnda orsaker utföres
mikrovågsrören, oberoende av sitt principiella
verkningssätt, oftast i helmetallkonstruktion. Härvid
fordrar dock avstämningen av rörets
svängningskrets en tämligen komplicerad anordning för att
utifrån överföra mekaniska rörelser till det eva-
620.2 : 621.385.1
kuerade rummet. Allt efter rörets
användningssätt finns även ett eller flera med röret fast
sammanbyggda ledningsuttag för tillförsel eller uttag
av högfrekvensenergi. Dessa ledningar måste
vara skärmade och på grund av skineffekten ha
största möjliga mantelyta. Man använder därför
alltid koaxial- eller vågledareuttag. Vid lämpligt
ställe på uttaget nära själva rörkroppen befinner
sig en vakuumtät dielektrisk tvärvägg, som
skiljer det evakuerade röret från den yttre luftfyllda
ledningen. Rent schematiskt är sålunda en stor
del av alla mikrovågrör uppbyggda enligt fig. 2.
En rörkonstruktör har alltså följande problem
att lösa: Man måste vakuumtätt kunna bygga
en ofta ganska komplicerad metallisk rörkropp,
bestående av ett större antal enheter (detaljer
till svängningskrets och avstämningsorgan).
Härvid måste ständigt iakttas, att åtminstone de ytor
som leda högfrekvensströmmen har högsta
ledningsförmåga, dvs. koppar bör användas som
konstruktionsmaterial. Vid genomföringarna till
högfrekvensuttagen skall koncentriska
rörledningar vakuumtätt förbindas ined en isolator.
Helt allmänt böra alla högfrekvensledande ge-
a bed
Fig. 1. Jämförelse mellan uppbyggnad au långvågs- och
mikrovågsrör; a klystronoscillator (våglängdsområde 9—11
cm, högfrekvenseffekt 25—300 mW); b pulsmagnetron
(våglängd 1,25 cm, pulseffekt 50 kW); c miniatyrrör,
användbart som oscillator eller förstärkare (våglängd ned till
10 m, effekt 30—40 mW); d sändartriod (våglängd ned till
5 ni, effekt ca 2 kW).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
