Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 31. 2 september 1950 - Aktuella materialproblem inom elektronrörstekniken, av Herbert Steyskal och Rolf Gezelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 september 1950
745
Av denna jämförelse framgår, att
konstruktören bör ta hänsyn till de olika möjligheter som
de två uppvärmningsmetoderna erbjuder.
Speciellt högfrekvensvärmningen fordrar stor
hänsyn vid utformningen av detaljerna för att
undvika misslyckanden. Några exempel skall belysa
detta. Den samtidiga uppvärmningen av järn och
koppar med högfrekvens är utförbar blott i
undantagsfall; oftast smälter järnet innan kopparn
har blivit rödvarm. Hoplödning av ett rör med
dess fläns (fig. 4) erbjuder också avsevärda
svårigheter om man arbetar med en vanlig
cylindrisk högfrekvensspole; endast flänskanten blir
varm. Består flänsen av koppar kan dock
lödningen lyckas på grund av den goda
värmeledningsförmågan. Förloppet blir alltid, att flänsen
utvidgar sig mera än röret, varvid passningen
och värmeövergången dem emellan blir sämre.
Lodet flyter på flänsen innan röret blir
tillräckligt varmt och kan i ogynnsamma fall förånga
eller sprida sig över flänsytan utan att fästa vid
röret. Med fördel utnyttjar man ovanstående
fenomen vid lödning mot flänskanten (fig. 9)
utan att skada mittpartiet, som utgöres av t.ex.
en glasinsmältning. I detta fall utföres flänsen
lämpligen av tunn järnplåt, varvid möjligheten
för lokal uppvärmning av kanten starkt ökas.
Denna metod utnyttjas lämpligen i stället för
t.ex. arcatomsvetsning eller andra metoder för
lokal upphettning vid slutfasen i rörets
uppbyggnad.
Vid alla högfrekvenslödningar bör spolens
diameter så nära som möjligt sammanfalla med
lödobjektets. I stället för att använda ett större
antal spolar kan man med fördel utnyttja en
"koncentrator", särskilt om det gäller lödning
av en mycket smal zon. Denna hjälpanordning
förmår att koncentrera fältet från en större
spole till ett litet område och kan uppfattas som
sekundärlindningen i en
högfrekvenstransforma-tor. Den består (fig. 5) av en kopparcylinder
av ca 2 mm gods med en inlödd bottenplatta av
samma gods. I plattan finns ett hål med något
större diameter än lödobjektet, och i såväl lock
som cylinder finns en slits. Därigenom
koncentreras hela fältet i hålet.
Såväl vid lödning med högfrekvens som i ugn
måste de delar som skall hoplödas sammanhållas
med lödjiggar. Åtminstone på de ytor, där
flytande lod kan tänkas lägga sig på jiggen, måste
denna utföras av ett material, som icke fuktas
av lodet. Härvid är att observera, att ett tunt
skikt av lodet ofta kan utbreda sig en centimeter
eller mera bort från lödstället. Det lämpligaste
materialet för jiggen är oxiderat 18/8-stål.
Kromoxiden i ytan är fortfarande vid 1 100° C
beständig mot inverkan både av vätgas och
högvakuum. Observeras bör att detaljer av 18/8-stål
vid den första uppvärmningen undergår en
irre-versibel utvidgning, som ofta kan låsa ihop
Fig. 5. Koncentrator för
högfrekvensfält.
jiggen. Vid precisionslödning i jigg måste man
även uppmärksamma skillnaden i
utvidgningskoefficient mellan olika metaller.
Lödning med guld
En av de mest intressanta metoderna för
vakuumtäta metall-metallförbindningar innebär,
att man utnyttjar diffusionen mellan två fasta
faser långt under den lägsta smältpunkten.
Diffusionen mellan t.ex. koppar och guld vid 450—
500° C är så stor, att ett väl vidhäftande
gränsskikt erhålles om de båda metallerna genom
högt tryck hålles i intim kontakt med varandra.
För att erhålla en vakuumtät förbindning
mellan två kopparstycken lägger man en sluten ring
av ca 0,35 mm guldtråd mellan dessa och pressar
ihop dem med skruvtvingar samt värmer till
450—500° C under 15 min, eventuellt under
skyddsgas. Lämpligen utnyttjar man skillnaden
i utvidgningskoefficient mellan olika metaller
vid uppvärmningen och får på detta sätt ett
tillsatstryck under diffusionsförloppet14. Denna
metod kan också användas för andra metaller, om
man dessförinnan på elektrolytisk väg förser
dem med ett kopparskikt, som skall vara minst
0,03 mm tjockt och som helst bör insintras.
Förbindning av järnflänsar har utförts på detta
sätt15.
Fördelarna med detta förfaringssätt
framkommer särskilt tydligt vid slutfasen i hopsättningen
av ett rör med t.ex. glas-metallförbindningar och
oxidkatoder. På grund av den låga temperaturen
föreligger ingen risk för förstöring av
glasdelarna eller oxidkatoden. Icke heller minskas den
ursprungliga ytrenheten hos rördetaljerna. Det
är möjligt att utföra denna guldlödning som ett
sista arbetstempo i rörets uppbyggnad samtidigt
med evakuering" och värmebehandling på
pumpen.
Förbindningar mellan metall och dielektrikum.
Vakuumtäta genomföringar av ledare med
största möjliga yta utgör några av de viktigaste
uppbyggnadsdetaljerna vid rörkonstruktioner. Som
dielektrikum användes numera glas, keramik
och i speciella fall glimmer. Det konstruktiva
förverkligandet av olika problem har skapat ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
