Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 32. 9 september 1950 - Radioaktiva isotopers användning inom tekniken, av Sigge Hähnel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
772
TEKNISK TIDSKRIFT
kultur, kan den tjäna som exempel, då samma
apparattyp med fördel används vid
sammansättning av små maskindelar, som gjorts aktiva
genom bestrålning. Luciteskärmar kan även
användas för bägare, kolvar, inätcylindrar, provrör
och annan apparatur. Hur man utnyttjar
blyskärmar har tidigare3 visats.
Vid hanterande av ß- och /-strålare på
mikro-curienivå kan det trots strålningens låga
intensitet vara nödvändigt att använda gastäta
kammare av den tvp, som fig. 12 visar. Orsaken
härtill är, att ifrågavarande ämnen är mycket
giftiga, om de inkommer i kroppen t.ex. som
inandade gaser eller damm. Om ett radioaktivt
ämne absorberas på detta sätt, måste man
nämligen helt lita till kroppens naturliga förmåga
att utsöndra det; vissa ämnen upplagras
emellertid i stället, t.ex. i benstommen eller i vissa
inre organ, och blir därför särskilt farliga. Vid
arbete i gastät kammare innehåller denna alla
apparater eller redskap, som behövs för att
genomföra de önskade operationerna. Det aktiva
ämnet innesluts vanligen i en gastät behållare,
innan det tas ut ur kammaren. Vid arbete med
y-strålare måste handskarna vara blyklädda.
Okontrollerad strålning kan effektivt undvikas,
om alla ytor i laboratoriet, där radioisotoper
förvaras eller hanteras, regelbundet kontrolleras.
Man får icke uteslutande lita på beräkningar
utan skall alltid göra noggranna direkta
mätningar, t.ex. enligt fig. 5 och 6. Om aktivitet
upptäcks, utmärks dess läge tydligt, och den
förorenade ytan rengörs så snart som möjligt.
Gränsen för tillåten förorening i laboratorielokalen
har föreslagits till 0,1 mr/h. Hur man skall
förfara för att i möjligaste mån undvika förorening
har tidigare3 beskrivits. Vid enkla operationer är
det tillräckligt att utföra kontrollen vid arbetets
början och slut; i senare fallet skall man även
undersöka varje person, som arbetat med
radioisotoper, för att konstatera, om någon fått aktivt
material på kläder eller på kroppen.
Skyddskläderna skall också undersökas varje dag, och om
de ger mer än 300 utslag/min på Geiger-räknare,
skall de tvättas.
Svårigheter vid utnyttjande av radioisotoper
Vid arbete med spårelement möter man vissa
svårigheter, nämligen extra, kanske missledande
strålning från radioaktiva föroreningar,
osäkerhet vid tydningen av mätningarna på grund av
ett invecklat eller otillräckligt känt
sönderfallsschema för den använda isotopen samt
otillräcklig upplösningsförmåga hos den fotografiska
processen vid studium av fina strukturdetaljer.
Många ämnen, som bestrålats i en uranstapel för
att ge aktivt material, innehåller radioisotoper av
flera olika element, därför att flera reaktioner
sker samtidigt. De icke önskade aktiviteterna är
ibland mycket starkare än det önskade elemen-
tets. Detta gäller särskilt preparat, vid vilkas
bestrålning kemiska föreningar måste användas
i stället för det rena elementet.
Vidare kan ett material, som blott väntas
undergå en viss förändring vid
neutronbombardemang, innehålla spår av radioaktiva
föroreningar, vilka sannolikt uppkommit genom
bristande renhet hos utgångsmaterialet. Innehåller
detta spår av andra element, kan dessa nämligen
ge radioisotoper med mycket hög aktivitet. Vet
man vilka dessa föroreningar är, kan man
givetvis avlägsna dem med kemiska medel, men faran
är, att man icke misstänker deras existens,
varvid fullständigt felaktiga slutsatser kan dras vid
användning av radioisotopen. En annan
svårighet är, att vissa element, t.ex. magnesium,
saknar aktiva isotoper med tillräckligt lång
livslängd. Andra element, t.ex. nickel, fordrar
speciell mätteknik, och radioisotoper av några
metaller, t.ex. mangan, kan icke alls erhållas i
uranstapel. Visserligen kan aktiv mangan
framställas i cyklotron, men de erhållna mängderna
blir mycket små och dyrbara. I en del fall, t.ex.
för silver och kobolt, uppstår emellertid inga som
helst svårigheter.
För närvarande måste man nog betrakta
radioisotoper som i huvudsak forskningsredskap. För
lösandet av industriella problem skulle man
behöva använda större strålningsintensitet, och
detta skulle medföra nya hygieniska problem. I
de flesta fall skulle det även bli nödvändigt att
uppfinna metoder för att endera avlägsna de
radioaktiva ämnena från slutprodukten eller att
lagra denna, tills strålningen sjunkit till ofarlig
nivå. På detta område har ännu mycket litet
arbete utförts.
När bör radioisotoper användas?
På denna fråga kan tyvärr intet allmängiltigt
svar ges; varje problem måste bedömas
individuellt, och radioisotopteknikens fördelar skall
då vägas mot andra metoders. I vissa fall kan
den förra ge upplysningar, som ej kan erhållas
på annat sätt eller möjligen blott med hjälp av
stabila isotoper och masspektrograf. Denna
metod är dock aldrig tilltalande, om problemet kan
lösas på annat sätt. I andra fall förenklar
användningen av radioisotoper metodiken, gör den
snabbare eller ökar dess känslighet och
noggrannhet. I alla dessa fall är ett utnyttjande av
radioisotoptekniken naturligtvis fullt berättigad.
Den tillämpas emellertid ibland även i fall, då
vanliga metoder ger lika gott resultat. Orsaken
härtill är endera dålig planering eller
reklamhänsyn, och dess anlitande saknar då
vetenskaplig eller teknisk motivering.
Trots vissa svårigheter och begränsningar har
radioisotoperna utan tvivel visat sig vara mycket
värdefulla. Starka bevis för deras stora
möjligheter ges av deras växande användning vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
