Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 32. 9 september 1950 - Ortdrivning genom strossuppskjutning och skraplastning i vagnsätt, av Erik Lindfors - Framställning av titanoxid, av SHl - Provning av mycket hårda material, av sah
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
780
TEKNISK TIDSKRIFT
att reducera ställ- och spilltiderna till det minsta
möjliga. En sak, som här bör observeras, är att
ifrågavarande arbetsprestationer uppnåtts under
arbetsstudier, där arbetstakten får anses vara
normal. I praktisk drift kan man på goda
grunder emotse betydligt bättre resultat, så snart
arbetet blivit ackordsatt.
En tidsvinst synes även kunna göras genom en
ytterligare nedskärning av nettotiden för
borrning och skjutning, vilket torde kunna
åstadkommas med tillhjälp av bättre borrmaskiner,
t.ex. enbart RH 754, borrstål och långa
dynamitpatroner. Försök i den riktningen har redan
igångsatts och hittills vunna erfarenheter talar
synbarligen för ett positivt resultat. Med
hänsyn till ovan antydda möjliga förbättringar
förefaller det inte osannolikt att inom en nära
framtid komma därhän, att en enda man borrar,
skjuter och utlastar en ortsalva på ett och samma
skift.
Framställning av titanoxid. År 1934 började British
Titan Products tillverkning av titanoxid i anatasform i
Billingham. Fabriken var byggd för 2 000 t/år, men dess
produktionskapacitet har så småningom ökats till 12 000
t/år. Då den trots detta icke längre tillfredsställde
efterfrågan och ytterligare utökning var omöjlig, började man
1946 bygga en helt ny fabrik i Pyewipe nära Grimsby. Den
upptar blott hälften av den inköpta tomten och kan
därför avsevärt utvidgas. Anläggningen, som igångkördes 1949,
skiljer sig från Billinghamfabriken i två viktiga
hänseenden. Dels erhålles titanoxiden i rutilform, som har bättre
täckförmåga än antasformen (Tekn. T. 1948 s. 743), dels
ingår en svavelsyrafabrik i Grimsbvanläggningen.
Fabriken får vatten från tre, 90 m djupa borrhål med
en kapacitet på tillsammans 500 m3/h. Vattnet avhärdas
för användningen. Som råmaterial används ilmenit från
Norge. Malmen fås i massiva stycken liknande magnetit
och dess ungefärliga sammansättning är FeTi03. I princip
består framställningen av ren titanoxid i frånskiljande av
järn. Malmen torkas med varmluft (fig. 1) och finmals
sedan i kulkvarn. En charge på ca 9 t uppsluts sedan med
95 % svavelsyra. Reaktionen, som tar ca 3 min, är häftig
i början, och mycket ånga avges. Denna släpps ut i luften
genom träskorstenar. Den erhållna torra massan försätts
med vatten, och järnskrot tillförs för att reducera allt järn
till tvåvärt, som icke faller tillsammans med titanoxiden.
Fabrikens åtta uppslutningskärl är av betong, inklädd med
bly och syrafast tegel.
Lösningen av ferro- och titansulfat pumpas till någon
av fyra klarningstankar, där oförändrad ilmenit och
föroreningar sjunker till bottnen. Tankarna är av betong,
Fig. 1. Schema över tillverkningen av titanoxid.
inklädda med gummi, och rymmer vardera 200 mB. Från
klarningen går lösningen till ett batteri av fyra
vakuumkärl, där den kyls genom avdunstning vid ett tryck på
ca 10 torr. Härvid utkristalliserar ferrosulfat, som
frånskiljs i två kontinuerligt arbetande centrifuger och sedan
kastas bort.
Den återstående titansulfatlösningen koncentreras i en
tvåstegs Kestnerapparat med andra steget under vakuum.
Därefter utfälls titanoxiden genom kokning, dvs.
huvudsakligen genom hydrolys. Detta steg utförs i fyra pannor
under noga kontrollerade förhållanden. Reaktionen, som
tar ca 4 h, sker under omröring och ett tryck på ca 5 cm
vattenpelare. Fällningen skiljs först från den sura vätskan
genom filtrering, varvid en glasduk och ett 75 mm tjockt
lager av filteraid används. Därefter tvättas den i två steg
på sex roterande filter, som arbetar i grupper på vardera
tre, kopplade parallellt. Mellan stegen uppslammas
fällningen i vatten. Den går vidare först till ett
avvattnings-filter och sedan till två ugnar och håller då ca 40 \%
glödgningsrest.
Ugnarna är roterande och liknar dem, som används inom
cementindustrin. De är 45 m långa och 0,25 m i diameter,
fodrade med eldfast tegel och oljeeldade. Titanoxidens
sluttemperatur bestämmer pigmentets täckförmåga och är
därför av stor betydelse. Den skall vara omkring 1 000°G
och kontrolleras automatiskt med en variation på 5°C.
Den kalcinerade produkten, som består av korn med ca
3 mm diameter, går genom en roterande kylare till en
lagersilo och därifrån till kvarnar, där den finmals.
Pigmentet kan sedan endera säckas och säljas eller gå till
en efterbehandling. Denna, som avser att öka färgens
hållbarhet, är en våtprocess, varför pigmentet måste filtreras,
torkas och malas på nytt, innan det kan levereras (Ind.
Chemist apr. 1950). SHl
Provning av mycket hårda material. För provning av
hårdheten hos hårdmetaller och diamanter har i
Storbritannien utvecklats två apparater. Den första mäter det
intryck, som kanten på en diamant i form av en
dubbelkon gör i materialet. Diamanten kan vridas i sitt fäste,
så att en annan del av den cirkulära kanten kan användas
i händelse av skada; emellertid har under två års
användning ingen sådan skada kunnat märkas.
Diamantkonen kan användas på alla typer av
hårdhets-och mikrohårdhetsprovare som medger en belastning av
upp till 2 kp. Könen pressas in i materialet i en riktning
vinkelrätt mot konaxeln, så att man får en båtformad
fördjupning. Dennas längd mätes med ett speciellt
mätmikro-skop, som är monterat i 45° vinkel mot provytan.
Hårdhetstalet anges genom division av belastningen (kp) med
kuben på fördjupningens längd (mm) och multiplikation
med en konstant. Diamanten kan användas för prov på
sintrade karbider, kiselkarvider, borkarbider, syntetisk
korund och sintrade aluminater, däremot inte för
provning av diamant.
För detta senare ändamål har därför konstruerats en
mikroslipningsmätare, bestående av ett diamanthjul med
25 mm diameter, vilket roterar med 10 000 r/m eller mera.
Hjulet är av gjutjärn med 110° kantvinkel och belägges
med diamantstoff i olivoljesuspension. Provstycket är
vanligtvis inneslutet i ett plastblock med 26 mm diameter och
40 mm höjd, monterat i ena ändan av en arm, vars andra
ände uppbär ett viktbord. Hjulet drivs av en 0,1 hk
motor, vars stator inom vissa gränser kan svänga kring den
roterande axeln och därmed genom sitt läge indikera det
vid en viss belastning erforderliga slipmomentet, vilket får
utgöra ett mått på provets hårdhet.
Mikroslipningsmätaren har fått användning även för
andra ändamål, t.ex. för att prova slipförmågan hos
slipskivor, bestämma skillnader i fysikaliska egenskaper med
kristallorienteringen, fastställa egenskaperna hos slip- och
polermedel, smörjmedel osv. (Machinist 25 mars 1950).
sah
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
