Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 32. 9 september 1950 - Nordiska forskningsresultat inom kemin, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
9 september 1!950
789
Nordiska forskningsresultat
inom kemin
54.001.5
Till 7:e Nordiska Kemistmötet i Helsingfors den 21—25
augusti 1950 samlades omkring 500 kemister från
Danmark, Finland, Norge och Sverige. Mötet öppnades i
Universitetets solennitetssal av nobelpristagaren A J Virtanen,
och följande dagar hölls ett stort antal föredrag i
Handelshögskolan, där även en intressant utställning av
laboratorieapparater anordnats. Sista mötesdagen hade deltagarna
tillfälle att bese en av tio kemiska fabriker.
Föredragen hade en utpräglat vetenskaplig karaktär men
bör dock till stor del vara av intresse för teknikerna,
eftersom dessa i en framtid måste bygga på de
upplysningar, som vetenskapsmännen nu med stor flit och
uppfinningsrikedom avlockar naturen. Förhandlingarna var
dels gemensamma för alla deltagarna, dels uppdelade på
fyra parallella specialgrupper, nämligen oorganisk,
fysikalisk och organisk kemi samt biokemi. De allmänna
föredragen kommer att publiceras in extenso i en mötesskrift.
Några specialföredrag, som föreföll vara av större tekniskt
intresse, refereras här nedan.
Vätesprödhet hos stål
Vid elektrolytisk betning av stål före metallbeläggning
upptar detta väte, varvid dess hållfasthetsegenskaper
starkt kan förändras. Sambandet mellan väteabsorption
och metallens sprödhet är därför av stort praktiskt
intresse. Som mått på den senare kan man använda
bocktalet, dvs. det antal gånger ett prov av materialet kan
bockas utan att brista. När sprödheten är så stor, att
provet brister vid första bockningen, kan man i stället
bestämma bristningsvinkeln med en särskild apparat. När
ett material absorberat väte, blir dess bocktal lägre och
skillnaden mellan det ursprungliga och det efter
vätgas-behandling erhållna kallas bocktalsförlusten.
Vid de utförda försöken användes tre kolstål, A, B och
C med kolhalter på resp. 1,04, 1,02 och 0,70 %. Av dessa
var A mycket vätekänsligt, dvs. visade höga
bocktals-förluster, under det B var mindre känsligt och C nästan
okänsligt. Olika ståls väteupptagning står icke i direkt
proportion till åtföljande sprödhetsökning. Därför kan
man ej använda mängden absorberat väte eller
vätediffu-sionshastigheten i stål som mått på dettas vätekänslighet.
Detta förhållande konstaterades genom bestämning av
stålprovens vätehalt i en vakuumapparat, varvid avgiven
mängd väte vid 200°C mättes.
Vid katodisk betning i rena lösningar av litium-,
natrium- och kaliumhydroxid medför hög strömtäthet vid
konstant strömmängd, låg alkalikoncentration och låg
temperatur lägsta bocktalsförlusten. Denna blir störst i
li-tiumhydroxid och minst i natriumhydroxid. Stålets
vätehalt växer starkt, om man tillsätter ett ämne, som ökar
vätets överspänning, och samtidigt stiger bocktalsförlusten.
Denna blir sålunda stor vid närvaro av små mängder
kvicksilver, cyanid eller rodanid även hos föga
vätekänsliga material. Är dettas sprödhet av betydelse, bör man
därför icke använda kvicksilver som glansmedel eller
cyanidbad för borttagande av fett.
Katodisk betning i 10 ’% svavelsyra med anod av renbly
ger större bocktalsförlust än betning i alkali. Närvaro
av antimon eller tellur som föroreningar i blyet ökar den
ytterligare. Därför är anodmaterialet av stor betydelse vid
sur, katodisk betning, och man skall icke använda
antimon* eller tellurlegerat bly. Denna betningsmetod bör helt
undvikas, om materialet år vätekänsligt. I sådana fall är
det bättre att använda anodbetning i 10 % svavelsyra, som
ger mycket liten bocktalsförlust även för starkt
vätekänsligt material.
Kemisk betning i 10 % saltsyra vid 70°C ger något lägre
bocktalsförlust än vid 20°C. Materialets vätehalt och
sprödhet blir större vid kort betningstid, vilket sannolikt
beror på att väte hinner diffundera ut vid längre
betningstid. Arsenik verkar inhiberande på järns upplösning i
saltsyra. Innehåller denna litet arsenik blir sprödheten större,
trots att den utvecklade vätemängden minskar. Andra
ämnen, som fördröjer järns upplösning, minskar
emellertid både utvecklad vätemängd och bocktalsförlusterna.
Detsamma gäller för arsenik i större koncentration (U
Trägårdh) .
Dif fusionsförhållanden för järn i järnlegeringar
Radioaktivt järn har använts för att studera diffusionen
i några kommersiella järnlegeringar, varvid en ny teknik
utnyttjats. Planslipade prismor av radioaktivt järn och den
inaktiva legering, som skall undersökas, pressas samman
med ett tunt blad av bly emellan. Detta prismapar
upphettas sedan i vätgasatmosfär till 600, 750 eller 970°C
under så lång tid, att diffusionen blir tillräckligt stor för
att tillåta noggrann mätning av legeringens radioaktivitet.
En matematisk behandling har visat, att sådana mätningar
blott behöver göras i två lager med känt inbördes avstånd,
för att diffusionskoefficienten skall kunna beräknas. Man
bestämmer därför först radioaktiviteten för legeringens
ytlager, varefter en noggrant uppmätt del bortslipas och en
ny mätning görs.
Vid de tre använda temperaturerna diffunderar järn
snabbast i mjukt kolstål, långsammare i tackjärn, 18-8 stål
och långsammast i molybdenlegerat stål SN128M. Det
synes sannolikt, att det finns ett samband mellan
diffusions-hastigheten och materialets krypningsbeständighet. De
erhållna resultaten antyder, att legeringar med lägsta
diffusionshastighet har bästa krypningsegenskaper, men det
ringa antal mätningar, som hittills utförts, tillåter inga
säkra slutsatser (I Rosenqvist).
Cellulosans wiceller
För över 30 år sedan visades genom
röntgenundersökningar, att nativ fibercellulosa innehåller kristalliserade
områden, som kallas miceller. Senare har man funnit, att
vissa punkter i cellulosamolekylen tycks angripas lättare
än andra vid hydrolys. Detta förhållande torde emellertid
ej bero på olikheter hos bindningarna mellan de
glykos-rester, av vilka cellulosamolekylerna består, utan anses
sammanhänga med fiberns struktur. Vid hydrolys angrips
denna lättast i de mindre välordnade områdena, och
hy-drolyshastigheten kan betraktas som ett uttryck för den
genomsnittliga packningsgraden i de oordnade områdena.
Långvarig hydrolys ger som produkt de relativt
syraresistenta micellerna.
Rånby har visat, att en cellulosafiber upplöses i ett knippe
mycket tunna strängar, om den utsätts för ultraljud. Hos
t.ex. bomullsfibrer är deras antal ca 150 per fiber och
deras tjocklek 70—120 A. Vid partiell sur hydrolys
bryts strängarna i stycken med längder på ca 500 A, och
deras finstruktur har liksom cellulosafiberns kunnat
studeras i elektronmikroskop efter behandling med ultraljud
och metallskuggning. Denna första nedbrytning av fibern
sker så, att brottstyckena blir knippen av miceller. Dessa
har även erhållits som hydrofob kolloid i vattenlösning
och har studerats med kolloidkemiska metoder. Deras
identitet med de på grund av röntgenundersökningar
antagna micellerna har slutgiltigt kunnat fastställas. Deras
storlek varierar men är ungefär 100 X 500 A.
Man har genom dessa undersökningar nått fram till en
bättre förståelse av fibercellulosans struktur, varigenom
dess reaktioner vid tekniska processer kan tydas. Vidare
kan den konstaterade finstrukturen sättas i samband med
cellulosans uppbyggnad i de levande cellerna. En
fiber-sträng av cellulosa har ansetts bestå av kedjor på 3 000—
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
