Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 36. 7 oktober 1950 - Kontrollutrustning i vattenkraftstationer, av Gunnar Jancke och Lennart Iveberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14 oktober 1950
879
Kontrollutrustning i vattenkraftstationer
Förste byråingenjör Gunnar Jancke
och byråingenjör Lennart Iveberg, Stockholm
För driftsäkerheten lios en elektrisk
kraftanläggning är utformningen av dess
kontrollutrustning och reläskydd av största betydelse. Genom
att automatisera vissa återkommande kopplingar
i en station och sammanföra alla manöverorgan,
reläskydd och signaltablåer till en central plats
får man en god driftövervakning med ringa
personalbehov. Genom att införa förreglingar kan
man göra stationen idiotsäker. Man får dock ej
gå så långt, att anläggningskostnaden blir
pro-hibitiv eller att anläggningen blir alltför
komplicerad och för sitt underhåll kräver en stor stab
specialutbildat folk.
En kontrollutrustning skall betraktas som en
levande organism, vilken kan bli föremål för
ändrings- och kompletteringsarbeten. Vid sådana
och vid prov vill man undvika att ta primära
anläggningsdelar ur drift. Reläskydd och övrig
kontrollutrustning måste därför projekteras så,
att reservfunktion finnes. Däremot behöver man
ej räkna med samtidig frånvaro av två
utrustningar, som utgör reserv för varandra.
I denna uppsats redogöres för praxis i moderna
vattenkraftverkstationer av storleken 50—300
MW tillhörande Statens Vattenfallsverk. Denna
praxis har tillkommit genom ett mångårigt
samarbete mellan verkets specialister och Asea. Även
om praxis i stationer med andra ägare i stort sett
är likartad, förekommer där avvikelser i vissa
avseenden.
Matning av lokalsystem
För matning av hjälpmaskineri samt
kontroll-och skyddsutrustning har man i första hand att
välja mellan växelström och likström. Vi
använder ackumulatorbatterier i varje kraft- och
transformatorstation med undantag för de
minsta distributionsstationerna men strävar efter att
begränsa likströmsbelastningen så långt ske kan
utan eftersättande av driftsäkerhetens krav.
Manöver-, signal- och skyddsutrustning matas
med likström. Därutöver måste man se till att en
stillastående station skall kunna startas utan
hjälp utifrån. Hjälpmaskineri av särskilt stor vikt
matas med likström, särskilt om spänningsfallet
vid kortslutning på växelströmssystemet eljest
621.311.21 : 621.316.3 : 621.316.9
skulle kunna orsaka svårigheter. Nödbelysning
matas från likströmssystemet.
Växelströmsmatning
För matning av lokalsystemet har man att välja
mellan lokaltransformator, lokalgenerator och
matning från främmande station. Minst två av
varandra oberoende matningsmöjligheter ordnas
alltid. Framför allt strävar vi efter att ha en
reservmatningsmöjlighet från främmande
station, vilket underlättas av att ledningar normalt
finnes för matning under byggnadstiden. När
stora avstånd eller andra förhållanden verkar
hindrande, insättes en turbindriven
lokalgenerator.
Som normal växelströmskälla lämpar sig
däremot sällan en lokalgenerator driven från
särskild turbin. Kostnaden är högre än för andra
alternativ. I det svenska klimatet får man lätt
sväll vid tubintaget, varför driftsäkerheten ej
blir av högsta klass. Valet står i stället mellan
lokalgenerator driven från huvudaggregatets axel
och lokaltransformator matad från
generatorskenorna. För generatorn talar, att man blir
oberoende av spänningsvariationer vid störningar på
Fig. 1. Kopplingsschema för en normal 200 kV kraftstation;
t frånskiljare, 2 strömbrytare, 3 strömtransformator, 4
säkring, 5 spänningstransformator, 6 kondensator, 7
avledare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
