Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 36. 7 oktober 1950 - Optar — en optisk radar, av sah - Automatisk GCA för blindlandning av sah - Telexstyrd oljeledning, av sah - Åsknajsäkring, av WS
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
896
TEKNISK TIDSKRIFT
som ett föremål alstrar genom apparatens lins, får
modu-lationsprocenten ett maximum, som minskar allt eftersom
de båda planen åtskiljes. Avståndet mellan det virtuella
bildplanet och linsens fokalplan kan härigenom mätas på
elektronisk väg och översättas till avståndet mellan
föremålet och apparaten.
Avståndet kan fås absolut genom tabeller, eller relativt
genom att de elektroniska mätimpulserna omformas till
ljud i en hörtelefon. En person kan rätt snart lära sig att
associera en viss tonserie med motsvarande föremåls
avstånd från honom. Eftersom Optar endast mäter i djupled
urskiljer man föremålens form och utsträckning genom
att sakta svänga apparaten i sidled. Optar för blinda väger
nu inte fullt 1 kg och har dimensionerna 7,5 X 10 X 5 cm
Man beräknar dock att snart kunna komma ned till
samma storlek som en stavlampa (Electronics apr. 1950). sah
Automatisk GCA för blindlandning. Som bekant är
GCA det för närvarande tillförlitligaste, om än dyraste
blindlandningssystemet. Det baserar sig på att flygplanet
under inflygningen följes av radaroperatörer, vilka står i
telefonförbindelse med föraren och kontinuerligt ger
honom anvisningar om, hur han skall bära sig åt ("pratar
ner" honom). Systemet har nu fullkomnats i så måtto, att
föraren blir helt överflödig till dess att planet befinner
sig på 15 m höjd över banan, då han får ta vid och
slutföra landningen. Experiment har visserligen företagits med
helt automatiska landningar, men detta ligger utanför
syftet med det nva systemet.
Anordningen består av en tillsats till den konventionella
GCA-markutrustningen, vilken omsätter radarmätningar
av flygplanets höjd och kurs samt avstånd från
landningsplatsen till radiosignaler, vilka manövrerar flygplanets
autopilot. Anläggningen kan givetvis fungera som en
vanlig GCA då flygplanet saknar autopilot, eller då denna icke
fungerar korrekt; vidare kan den för kontroll av
inflygningen kombineras med instrumentlandningssystemet, ILS.
Den automatiska GCA, eller "AGCA", arbetar helt
automatiskt även i markutrustningen, där endast en man
erfordras för den allmänna övervakningen av de flygplan,
som på olika höjdnivåer väntar på att få landa.
Anordningarna kan ta hand om sex flygplan samtidigt på samma
förbindelsekanal. Så snart ett plan har tagits in för
landning får de efterföljande automatiskt en avvisningssignai,
och deras autopiloter inställes på en avvikande, säker
kurs. Avvisningsprococeduren inträder automatiskt även i
händelse flygplanutrustningen icke fungerar, eller om
flygplanet kommer utanför säkerhetszonen. I dessa senare fall
får föraren en varningssignal genom att en lampa lyser
upp och en klocka ringer. För övrigt övervakar
markutrustningen sig själv kontinuerligt och utsänder
avvis-ningssignaler så snart ett fel uppstår.
Utrustningen i flygplanet väger icke mer än något över
3 kg utöver den vanliga radioutrustningen och autopiloten.
Därmed har GCA ställts inom räckhåll även för
privatföraren, till en kostnad som är lägre än den som nu gäller
för en ILS-utrustning. Markutrustningen är transportabel
och kan därför flyttas från en landningsbana till en annan
alltefter vindförhållandena.
AGCA anses vara av mycket stor betydelse för
möjligheterna att med full säkerhet genomföra tät trafik med
reaktionsflygplan även under dåliga väderleksförhållanden.
Detta gäller både militära tillämpningar, t.ex. av
luftbrotyp, och civiltrafiken, där anläggningen avsevärt kan öka
flygplatsernas kapacitet (Aviat. Wk 3 april 1950). sah
Telexstyrd oljeledning. Oljeströmmen i en 700 km
oljeledning, som sammanbinder ett oljeraffinaderi i östra Illinois
med industriella förbrukningscentra i Ohio, regleras från
New York genom att ett kodnummer slås på en fingerskiva,
vilken är monterad som tillsats till en telexanläggning.
Oljeledningen är avsedd för transport av upp till 22 olika
petroleumsorter, vilka efter varandra och i önskade mäng-
der inpumpas i ledningen. En viss blandning uppstår
givetvis i gränsskiktet, men den anses icke ha någon
kvalitets-försämrande betydelse, i synnerhet som man i görligaste
mån försöker att efter varandra inplanera närliggande
oljekvaliteter. Sammanblandningen kan för övrigt hållas vid
ett minimum genom lämpligt val av tryck och viskositet.
På en miniatyrtablå av ledningen anges i New York
genomströmningen i varje ögonblick av de olika
oljekvaliteterna med hjälp av mätdata, som genom automatiska
mätanordningar per telex utsändes till centralen från
pumpstationerna längs ledningen. Då en viss oljekvalitet
har nått den bestämda destinationsorten utsändes från New
York till pumpstationen en kodsignal, som avlänkar
oljeströmmen till en lagringsbehållare där. Då den önskade
mängden har inpumpats återinkopplas med hjälp av
fingerskivan oljeströmmen på huvudledningen, för distribution
till nästa leveranspunkt.
Ehuru ledningen på detta sätt manövreras helt
automatiskt finns dock vid varje pumpstation en man för
underhållet och som nödfallsreserv. Då manuell
manövrering erfordras tillkallas mannen av en siren, vilken
inkopplas från New York över telexanläggningen (Bus. Wk
29 juli 1950). sah
Åsknajsäkring är ett nytt åskskydd för
telefon-blankledningar, utarbetat av en dansk ingenjör, K V Jørgensen.
Metoden består i att man vid flera punkter utefter
ledningen, i samband med najningen av ledningstråden vid
isolatorn, utbildar ett gnistgap mellan den förlängda
naj-trådens ända och exempelvis den jordade isollatorregeln,
fig. 1. Härigenom avtappas de farliga spänningsvågorna
ute på linjen, så att de är relativt ofarliga, då de når fram
till apparaten, kabeln eller stationen. Najsäkringen är
således ej avsedd att ensam skydda utrustningen, utan den
skall endast reducera spänningsvågorna, så att den vid
ändpunkterna av linjen placerade skyddsutrustningen dels
kan göras enklare, dels mera sällan behöver fungera på
sådant sätt, att driftpersonalen behöver ingripa.
Najsäkringar anbringas med 1—1,5 km avstånd på de
första 5—6 km från vardera ändan av ett friledningsstråk.
Kostnaden är försvinnande liten, om säkringarna utförs
samtidigt med att telefonledningen bygges, men blir
givetvis större, om de skall anbringas på en redan byggd linje.
Av ekonomiska skäl uppsättes säkringarna på sådana
stolpar, där man kan få en tillfredställande jordning utan
större kostnad.
I Danmark, där åkerjorden ger goda
jordningsförhållan-den, har åsknajsäkringen provats länge och med mycket
gott resultat. I Sverige har försök pågått sedan 1948 i
Boråstrakten, som är särskilt utsatt för åskstörningar och
där terrängen är så olämplig som möjligt för anordnande
av ett effektivt åskskydd. Störningsstatistiken har ännu ej
färdigbearbetats, men någon stor förbättring synes ej ha
uppnåtts (R Lundholm i Ericsson Rev. 1950 h. 1). WS
Fig. 1. Åsknajsäkring på vinkeljärnsregel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
