Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 38. 21 oktober 1950 - Konsekvenser av bemanningsökningen på fartyg till följd av sjöarbetstidslagen, av Hjalmar Sjöholm - Diskussion, av A Åkesson, A Söre, T Ulff, C P Engblom, E Englesson, E Bernelius, J P von Horn, D Forsblad samt Hjalmar Sjöholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lft- oktober 1950
943
säkerhetsfrågan, som är avgörande för
maskinpersonalens storlek och kompetens, utan man får
även i hög grad ta hänsyn till de
underhållsarbeten, som med hänsyn till god ekonomi är
erforderliga för att maskineriet skall få den vård
och den livslängd, som är önskvärd.
I detta sammanhang kanske det kan vara av
intresse att erinra om de automatiska alarm- och
avstängningsanordningar, som för närvarande i
viss utsträckning användes på våra största
fartyg, då det gäller maskineriets tillsyn under
uppehåll i hamn. Här har man i vissa fall ordnat
det så, att hjälpmotorerna har försetts med
apparatur, som automatiskt tillkännager genom
signal utanför maskinbefälets hytter, om
temperatur eller tryck hos kylvattnet eller
smörjoljan avviker från det normala. I dessa fall har
man ingen personal i maskinrummet under viss
del av dygnet. Från vissa håll har det
framställts den erinran mot automatvakterna, att viss
risk ändock föreligger, då rörförbindelser med
fartygets bottenventiler kan skadas och
maskinrummet därvid vattenfylles. Denna risk har
emellertid motverkats genom att signal ges på
alarmapparaten, även då vattnet i länsgroparna
överstiger det önskvärda. Det är att märka, att
dessa åtgärder i flera fall har åstadkommits på
maskinbefälets eget initiativ, och maskinbefälet
är värt allt erkännande för det intresse och den
kunnighet som det har visat i dessa frågor.
Anordningarna användes som sagt under
hamnliggande, varigenom i stor utsträckning
övertidsarbete kunnat undvikas. Man får emellertid icke
tro, att dessa för hamnförhållanden lämpade
anordningar är möjliga att utan vidare använda
även till sjöss, och det är förhållandena där, som
får vara bestämmande för personalbehovet. Det
kan ju tänkas att det i framtiden kan
åstadkommas tillförlitliga anordningar, som möjliggör att
på vissa fartyg och i vissa farter lägre krav kan
ställas på ständig vakt av befäl med högsta
kompetens, och att man i stället åtminstone tidvis
kan nöja sig med vakthavande maskinbefäl med
lägre kompetens, då vid behov maskinbefäl med
den högre kompetensen snabbt kan tillkallas.
Det torde emellertid vara nödvändigt, att man
går mycket varligt fram på dessa vägar, och
att avvikelse från nu tillämpad praxis icke göres,
förrän så ur säkerhetssynpunkt kan anses
försvarligt. Att det ombord ständigt måste finnas
tillgång till fullt kompetent maskinbefäl i
erforderligt antal är väl självklart. De nu
förekommande maskinerierna är ofta så
komplicerade, att det varken kan försvaras eller vara ur
någon synpunkt tillrådligt att genom olämpliga
inskränkningar i befälsbemanningen äventyra
maskineriets driftssäkerhet och skötsel.
Maskinbemanningen av manskapsgrad torde till
sin storlek vara beroende av maskineriets art och
grad av komplicering. Kan anordningar åstad-
kommas, varigenom skötsel och vård av
maskineri i viss mån kan ersättas med maskinella
anordningar, eller om maskinerierna fulländas, så
att de kräver mindre tillsyn, minskas givetvis
därigenom maskinpersonalens arbetsuppgift i
motsvarande grad, och man kan då tänka sig att
en viss reducering av maskinpersonalens antal
kan bli motiverad. Såsom exempel på att så redan
i vissa fall har skett må nämnas, att genom
införande av oljeeldning enligt ett nytt
automatiskt amerikanskt system har i en del fall hela
eldarpersonalen kunnat dras in; eldningen
övervakas i dessa fall direkt från maskinrummet av
maskinpersonalen därstädes.
I vad mån personalindragning framdeles kan
genomföras, torde framtiden få utvisa. Får vi
atomenergi eller enklare maskinerier till
förfogande, kommer frågan i ett förändrat läge, men
ännu så länge bör vi räkna med den situation,
som nu är rådande.
Diskussion
Kapten A Åkesson (Fartvgsbefälsförbundet): Jag hyser
allvarliga bekymmer för följderna av att använda
okvalificerad personal i driften. Svensk sjöfart får svårt att hävda
sig i konkurrensen om inte en ändring mycket snart
kommer till stånd.
Jag tror inte att kommerserådet Sjöholms förslag att
genom sänkta kompetensfordringar för visst sjöfolk
frigöra mera kvalificerade personer för högre uppgifter kan
medföra någon förbättring. Man kan inte
"tvångskommendera" befäl till vissa befattningar. Det finns alltid en hel
del sjöbefäl, som så småningom tar mindre kvalificerade
befattningar i hemfarvatten för att t.ex. mera kunna umgås
med sin familj, och detta kan man inte hindra.
Föredragshållarens förslag att dela upp dygnet i två
vakter med kvalificerat befäl på båda vakterna är bra, i de
fall då man därigenom vinner att kvalificerat folk erhålles
på båda vakterna. Jag frågar mig dock, om man så snart
efter åttatimmars lagens tillkomst verkligen kan tänka sig
en sådan lösning, vilken ju innebär en tillbakagång.
Direktör A SöRiE (Maskinbefälsförbundet): Skall
fartygsbefälet arbeta gratis de fyra extra timmarna som uppstår
varje dygn om tvåvaktssystemet införes? Det är orimligt
att begära att sjöfolk skall ha mycket längre arbetstid än
personal i landtjänst och dessutom sämre betalt. Söker
man efter en lämplig utväg att öka befälskadern, finner
man också, att den enda metod, som är användbar för att
locka folk till yrket är en sänkning av arbetstiden. Vissa
tendenser tycks redan nu visa detta. Jag är dock på det
klara med, att arbetstiden svårligen kan avkortas så länge
vi har befälsbrist.
Rätt mycket maskinbefäl söker sig in på andra
verksamhetsområden och detta kan bero på för knapp
utbildning. Det är endast om en människa ej behärskar sitt yrke,
som hon finner det otrivsamt och söker sig ifrån det. Om
man förlänger och förbättrar utbildningen minskas säkert
även avgången. Jag tror dock inte, att en minskning av
kompetenskraven för t.ex. vissa maskinistbefattningar vore
av godo. En redare ville väl knappast lämna det dyrbara
föremål, som ett modernt fartyg utgör, i en oerfaren och
okvalificerad maskinchefs vård.
Jag tror vidare icke, att förbättrade maskiner och
utrustning ombord skulle komma att kräva mindre kompetent
personal, utan tvärtom. Det är inte propellermaskineriets
skötsel under normal gång till sjöss eller vid en manöver
som är det svåra, det är tillsyn och underhåll i allmänhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
