Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 38. 21 oktober 1950 - Moderna högtrycksångpannor, av Kurt Heinrich
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lft- oktober 1950
951
genom den med större rördelning utförda
kon-vektionsvärmeytan.
Denna typ är, på grund av den stående hettan
omkring brännaren, särskilt lämplig för kol med
mindre halt av flyktiga beståndsdelar. I varje fall
måste bränslet vara tillräckligt finmalet, så att
icke obrända pulverpartiklar skall slungas in i
asktratten, då förbränningsgaserna byter
riktning.
I fråga om kvarnar har man i Amerika och
England alltmer börjat använda långsamtgående
typer i form av korta kulkvarnar. Den stora
fördelen med denna typ är, att den kan förses med
rikligt slitmaterial, att man lätt kan byta ut
mal-kropparna och att slitningskostnaderna på det
hela taget är låga. Orsaken till att man så
allmänt föredrar denna typ är väl dock den att
kolen i Amerika och England är så hårda.
I Tyskland har däremot den snabbgående
slagkvarnen, som ursprungligen konstruerades för
målning av brunkol, kommit allt mer i
användning även vid stenkolseldning. Den placeras i
omedelbar anslutning till pannan, antingen i ena
hörnet eller framför pannan. Torkningen sker vid
våta bränslen i ett före kvarnen liggande
fallschakt med förbränningsgaser som suges ut ur
eldstaden.
Kvarnarna är av enkel konstruktion. Som
exempel visas i fig. 8 en självsugande konstruktion,
vars slaghjul samtidigt verkar som fläkt och
suger in den för bränslets torkning och transport
nödiga mängden varmluft eller rökgas. Någon
särskild fläkt behövs alltså inte. Den vid målning
av stenkol vanligen använda sikten arbetar vid
denna konstruktion som en stöt- och volymsikt,
vars regleringsluckor noggrant kan ställas in för
den pulverfinhet som eldningen erfordrar.
Viktigt är, att slitdelarna har en enkel form, så att
de lätt kan bytas ut. Om slagorna är av
manganstål med 12—14 % Mn och kåppansaret är av
olegerat stål, kan man vid målning av vanliga
stenkol räkna med en slitning av 15—20 g
material per t målet kol.
I allt större utsträckning måste man i Amerika,
England och Tyskland elda med kol med hög
askhalt. Då det gäller sådant bränsle har man
sedan flera år tillbaka propagerat för smältning
i eldstaden. Ett stort antal smältkammarpannor
har verkligen även byggts, i synnerhet i Amerika.
I Europa har dylika pannor installerats
företrädesvis i Tjeckoslovakien. Även i Tyskland hade
man projekterat ett större antal, av vilka de
flesta på grund av krigshändelserna dock icke
har kommit till utförande.
Det har visat sig, att man för användningen av
dylika pannor måste göra vissa inskränkningar.
Möjligheterna till variation av bränslet är be- .
gränsade emedan det är svårt att övergå till kol
med annan asksmältpunkt än den, för vilken
anläggningen ursprungligen projekterats, och
detta i all synnerhet, om vattenhalten samtidigt
är högre. Den minsta delbelastningen, vid vilken
man ännu kan arbeta med slaggavgång i
flytande form, ligger vid 50—65 %, vid högre
asksmältpunkt ännu högre, upp till 85 %. Vid
mindre belastning uppstår fara för att badet stelnar.
Den i smältbadet bundna askan uppgår i
allmänhet även vid flygkoksåterföring icke till mer än
60 %. Ställer man höga anspråk på avgasernas
renhet, kan man alltså icke undvara en effektiv
gasreningsanläggning.
Mot dessa nackdelar står en förbättring av
verkningsgraden på 1—3 %, alltså efter bränlets
beskaffenhet. Förbättringen motvägs dock till en
del av de höga anläggnings- och
underhållskostnaderna. Om man kritiskt väger för- och
nackdelar mot varandra, kommer man till att
användningen av smältkammarpannor begränsas
till gasfattiga bränslen med hög askhalt och icke
alltför hög asksmältpunkt. Pannorna bör vidare
ha hög effekt och så jämn belastning som
möjligt.
För att förbättra utbränningen av bränslen med
låg gashalt förser man i många fall i Tyskland
för närvarande pannorna med ett "tändbord",
fig. 9. Tändbordet kyles med rör, genom vilka
matarvattnet ledes. Slaggen droppar ned från
bordet i flytande form. Vid kol med endast 10 %
flyktiga beståndsdelar har utbränningsförlusten
vid kontinuerlig drift kunnat nedbringas från
4—5 % till 1,5—2 %.
På senaste tiden har man i Amerika
utvecklat cyklonbrännare med flytande slaggavgång,
fig. 10. Cyklonbrännarna består av en högt
belastad (ca 5 milj. kcal/m3h), på alla sidor
vattenkyld muffel i vilken man tangentiellt blåser in
krossade, alltså icke finmalda, kol och luft med
hög hastighet, ca 150 m/s. Härigenom
uppkommer en kraftigt roterande, cyklonartad rörelse,
varigenom flamvägen förlänges och den för
förbränningen erforderliga tiden blir säkerställd.
Fig. 9. Strålningspanna med
tändbord, 110 t/h, 72 atö,
500° C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
