Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 39. 28 oktober 1950 - TAPline — den transarabiska oljeledningen, av J Gunnar Amnéus och Lennart Danielson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
970
TEKNISK TIDSKRIFT
transport av petroleumprodukter från Texas till
Atlantkusten. Då de allierade sjöstridskrafterna
i Medelhavet till mycket stor del försågs med olja
från raffinaderier vid Persiska Viken låg det
nära till hands att ta upp frågan om en
oljeledning över Arabiska halvön. Det ansågs då att
USA:s regering var den enda instans som skulle
kunna låta bygga en dylik oljeledning, dels på
grund av projektets militära värde och dels
därför att det bedömdes för dyrbart för att kunna
genomföras med privat kapital. Den allmänna
opinionen i USA reagerade emellertid kraftigt
mot att staten engagerade sig i
petroleumindustrin och i synnerhet i denna avlägsna del av
världen och förslaget föll igenom.
Petroleumindustrins planläggning för Europas
oljeförsörjning efter kriget förutsatte att stora
kvantiteter petroleumprodukter måste anskaffas
från Mellersta Östern och en avsevärd del därav
från Sa’udi Arabien. Den fortsatta industriella
expansionen i Västeuropa väntas komma att öka
konsumtionen i dessa länder till bortåt 180 000
m3 per dag mot slutet av 1953; i dag är den ca
135 000 nv’. Då därmed ett utvidgat underlag
skapats för ett ledningsbygge från Persiska
Viken till Medelhavet, beslöt Aramco år 1945 att
genomföra företaget för egen räkning. För detta
ändamål organiserades The Träns Arabian Pipe
Line Company; härav "TAPline" som benämning
på såväl företaget som oljeledningen.
Vid beräkningen av TAPlines kapacitet kom
man att börja med fram till en siffra av 50 000 m1
per dygn — dvs. lika mycket som tre ordinära
tankbåtslaster. Den dittills största oljeledningens
diameter om 24" visade sig för liten för denna
kapacitet och man valde 30" som underlag för
vidare planering. Det preliminära projektet
fastställdes i december 1946, med den förhoppningen
att TAPline skulle vara färdig att tas i bruk den
1 januari 1950.
1 700 km genom fyra länder
Terrängundersökningar utfördes under 1947 av
flera grupper ingenjörer, geologer och
lantmätare. På grund av de politiska oroligheterna
i Medelhavstrakterna kunde ledningens västra
sträckning och slutstationens läge ej avgöras då,
varför flera alternativa sträckningar
undersöktes; först i december 1949 blev dessa frågor
definitivt lösta. Eftersom den östra delen av
TAPline skulle gå helt inom Sa’udi Arabiens
gränser, kunde de förberedande arbetena
påbörjas här under senare delen av 1947.
I sin slutgiltiga sträckning erhåller TAPline en
längd av totalt 1717 km — vårt avlånga land är
1 574 km. Som av fig. 1 framgår, börjar
ledningen vid Abqaiq-fälten och går först i
nordostlig riktning för att efter 70 km få
anslutning till Ras Tanura-raffinaderiet genom två
mindre grenledningar om 27 km längd. Den tar
sedan av åt nordväst och når efter 220 km
oljefälten vid Abu Hadriya. Därifrån går den
relativt rakt i nordväst tvärs över Sa’udi Arabien
nära gränsen till Iraq och går efter 1 380 km in
i Transjordanien. Vid 1 550 km passerar TAPline
gränsen till Syrien, som hyser den under 139 km,
varefter den under de sista 35 km genomkorsar
Libanon och når Medelhavet nära den urgamla
bibliska staden Sidon, 55 km söder om Reirut.
Palestina undviks sålunda helt och hållet; detta
är ett politiskt villkor för att sa’udi arabisk olja
skall få pumpas genom ledningen. Inom Libanon
disponerar TAPline ett 30 m brett område utmed
sträckningen, i övriga länder har man de
oändliga öknarna till sitt förfogande.
Arabiens nordliga slätter stiger i jämn lutning
från öster till väster. Från sin högsta punkt,
900 m vid 1 260 km (fig. 2), sjunker TAPline
under de närmaste 400 km till 670 111 och
därefter på 15 km till 235 ni då den korsar Jordans
dalgång vid 1 675 km. 5 km senare är TAPline
uppe på 570 ni för att efter ytterligare 10 km
på höjden 270 111 korsa Litani-floden (fig. 3), det
enda ställe, med undantag för saltträsken, där
den går över en vattenyta. Så går ledningen uppåt
igen över Libanons berg till 500 ni och sänker
sig sedan över 400 ni på de sista 20 km till
ändstationen.
TAPline passerar genom många olika
landskapstyper. Inom området kring Abqaiq är
sammanlagt ca 20 km av ledningssträckan täckt av
vandrande sanddyner (fig. 4), vilka givetvis
utgör ett besvärligt hinder för byggnadsarbetet.
Dynerna kan nå en höjd av 30 m och glider frain-
Fig. 2. Markprofil för TAPlines sträckning; t.h. detalj av slutsträckan närmast Medelhavet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
