Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 39. 28 oktober 1950 - TAPline — den transarabiska oljeledningen, av J Gunnar Amnéus och Lennart Danielson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
978
TEKNISK TIDSKRIFT
Fig. 15. TAPline upplagd på stålbockar vid passage av torr
flodbädd.
Detta är dock inte tillräckligt för att hålla
ledningen i läge, utan förankringar måste utföras
vid alla riktningsförändringar. Det rör sig alltså
här om ett mellanting mellan nedgrävd ledning
och helt ovanmarks.
Ledningen ovan mark isoleras icke på något
sätt, eftersom ingen svårare korrosion äger rum
i det ytterst torra klimatet. Man beräknar att
TAPline skall få en livslängd av minst 60 år och
för övrigt räcker koncessionen bara 50 år.
På den nedgrävda delen av TAPline måste ett
noggrant korrosionsskydd utföras. Detta består
av en första strykning med ett asfaltpreparat
följt av ett lager glasfiber väv, en andra
strykning med asfalt, därpå ett lager kraftpapper eller
filt och en tredje strykning med asfalt. På
undersidan anbringas sedan en 90 cm bred och 5 mm
tjock asbestfilt, som trycks fast i och bestryks
med asfalt. Denna dyna är avsedd att skydda
ledningen vid understoppningen och innan
åter-fyllningen är utförd, då ledningen kan ligga och
glida av temperaturdifferenserna.
Membranisoleringen kompletteras dessutom
Fig. 16.
Förankring vid
rörkrök;
stöden är
utbyggda för
framtida [-dubbelledning.-]
{+dubbelled-
ning.+}
Fig. 11. "Go-devil", skrapanordning för invändig rengöring
av TAPline.
med katodiskt korrosionsskydd, till en början
med användning av magnesiumanoder. De
resultat som erhållits med denna isolering har
varit mycket lovande. Till största delen har den
hittills utförts i dikaka-områdena, där sanden är
fast och har högt elektriskt motstånd, men där
fuktig salthaltig grund med lågt motstånd kan
nås genom grävning till 3—6 m. Här har en
enkel magnesiumanod i många fall sänkt
ledningens elektriska potential med mer än 1 V på
20—25 km.
Dessa gynnsamma förhållanden finns inte i den
västra delen av ledningen, och det väntas att
lämpliga ställen med lågt motstånd för anoder
blir svåra att leta upp. Största delen av skyddet
måste där åstadkommas med magnesiumband
och med anoder i de djupa brunnarna vid
pumpstationerna, där mängder av kraft är tillgänglig
och där likriktare senare kommer att installeras.
Man anser sig under alla förhållanden kunna
ordna ett så säkert skydd, att korrosion av den
nedgrävda delen i stort sett kan undvikas.
Råolja för pumpstationernas drift
Av de sex pumpstationerna placeras den första
vid TAPlines östra ände vid Abqaiq och de övriga
fem stationerna på ett inbördes avstånd av ca
280 km, med de variationer som betingas av
höjdförhållandena och vattentillgången. De är av
intresse huvudsakligen på grund av sin storlek
(fig. 18), då de i övrigt knappast skiljer sig från
praxis. Vid tiden för deras konstruerande
undersökte man mycket noga om de borde drivas med
ånga eller förbränningsmotorer, då dessa båda
slag av kraft var de enda då ekonomiskt
överkomliga. I början ansågs ångkraftanläggningar
otänkbara i ett land där det finns mycket litet
vatten och där allt vatten är dåligt.
Ett ordinärt brunnsvatten i östra Arabien
innehåller vanligen omkring 3,5 gram lösta salter per
liter, dvs. ca 100 gånger mer än ett normalt vat-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
