Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 41. 11 november 1950 - Framställning av titan, av Gösta Angel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
11 november 1950
1025
Framställning av titan
Professor Gösta Ängel, Stockholm
Metallens upptäckt
Den engelske prästen och mineralogen William
Gregor räknas som upptäckare av grundämnet
titan. Han fann 1790 i Cornwall en "svart sand",
som han analyserade och fann innehålla nära
50 % av en vit oxid av en okänd metall. Hans
påföljande år i Journal de Physique publicerade
beskrivning och analys av den svarta sanden
stämmer väl med senare tiders uppgifter om
mineralet ilmenit.
Den tyske kemisten Klaproth visade 1795, att
den av Gregor framställda vita metalloxiden var
identisk med en oxid, som han utvunnit ur ett i
Ungern funnet mineral, rutil. Han gav den däri
ingående, dittills okända metallen preliminärt
det från den grekiska mytologin hämtade namnet
titanium. Detta har sedermera blivit bestående,
ehuru det på svenska och en del andra språk
förkortats till titan.
Det är av intresse att notera, att de av de båda
nämnda pionjärerna i slutet av 1700-talet
utarbetade metoderna för framställning av
titan-dioxid i stort sett är desamma som de, som nu
tillämpas, ehuru de först omkring 1918 genom
uppkomsten av titanvittindustrin kommit till
industriell användning.
Tidigare framställningsförsök
När det gällde att ur titanföreningarna söka
utvinna metallen, var de gamla kemisterna icke
lika framgångsrika. Alla försök att genom
reduktion eller elektrolys framställa ens något så när
rent titan var länge resultatlösa. Visserligen
erhöll en del forskare produkter, vilka på grund
av sitt metalliknande utseende antogs vara titan,
men vid närmare undersökning visade de sig
huvudsakligen bestå av nitrider, karbider eller
cyanonitrider.
De första positiva resultaten uppnåddes 1825 av
Berzelius, som reducerade K2TiF0 med metalliskt
kalium. Dessa försök upprepades sedan av
Wöhler, Schneider, Deville och andra. Härvid
erhölls en svampig produkt med i bästa fall en
sammanlagd halt av 85 % Ti i fri och bunden
form. L F Nilson och O Petersson lyckades 1887
genom reduktion av TiCh med Na i autoklav
erhålla en produkt med 94,7 % Ti. Om man räk-
Föredrag i avd. Kemi och Bergsvetenskap den 26 maj 1950.
669.295
nar med att resterande 5,3 % utgöres av syre,
bundet som TiO, motsvarar detta en halt av
endast 79 % metalliskt Ti. Moissan reducerade
1895 TiO, med kol i elektrisk ugn, varvid han
erhöll en metallregulus, hållande 5 % C. Genom
förnyad smältning med tillsats av en ringa
mängd Ti02 kunde kolhalten nedbringas till 2 %.
Stavenhagen och Schuchard försökte 1902
reducera TiO, med Al men erhöll endast metallen
i legerad form. Senare försök att genomföra
reaktionen i elektrisk ugn (Löhman 1919) eller i
centrifug (Merle 1946) har givit gynnsammare
resultat, men den aluminotermiska metoden har
hittills endast kommit till industriell användning
för framställning av ferrotitan. Huppertz
meddelade 1905, att han genom smältelektrolys av Ti02,
löst i smält CaCL, erhållit titanmetall med en
relativt låg halt av syre och kväve, men hans
resultat har icke kunnat bekräftas. Med
kännedom om svårigheten att erhålla klorkalcium
fullt vattenfritt måste riktigheten betvivlas.
Sklyarenko och medarbetare utförde 1940
liknande smältelektrolytiska försök, varvid även
andra saltsmältor prövades, men erhöll ingen
metall utan endast lägre oxider av titan.
Svårigheterna vid titanframställning
Svårigheterna att framställa titan i ren form
beror givetvis på metallens egenskaper. Titan
kan i detta avseende väl tävla med beryllium,
som av en amerikansk metallurg, C B Sawyer,
kallats "the world’s No. 1 inetallurgical
head-ache". De största svårigheterna härleder sig av
titans starka reaktionsbenägenhet vid förhöjd
temperatur. Den höga smältpunkten, 1 725°C, är
även en nackdel vid framställningen, i det att
metallen över denna temperatur angriper de
flesta eldfasta material och under densamma
erhålles som svamp eller pulver. De moderna
pulvermetallurgiska metoderna erbjuder
visserligen möjligheter att genom sintring och
pressning av pulvret erhålla metallen i kompakt form,
men för att detta skall gå erfordras en mycket
hög renhetsgrad hos pulvret. Fordringarna
härpå är så stora, att man icke kan bedöma
titan-pulvrets användbarhet för detta ändamål annat
än genom praktiska prov.
Vid framställning genom reduktion måste man
bl.a. tillse, att utgångsmaterialen har en mycket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
