Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 41. 11 november 1950 - Polyvinylklorid som korrosionsskydd, av Rune Nylander och Vilhelm Bergström - Ett nytt syntetiskt gummi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1036
TEKNISK TIDSKRIFT
ket kritisk, då man vid för låg temperatur erhåller
otillräcklig sammanhäftning, medan för hög temperatur
förorsakar sönderfall av plasten, vilket resulterar i
förspröd-ning av folien. För svetsningen används ett aggregat med
0,5 kW uteffekt vid 30 Mp/s. När strömmen passerar
mellan elektroderna (svetsdynan och underlaget) uppvärms
folierna i överlappen på grund av de dielektriska
förlusterna i dem. Ju högre halten mjukgörare är i folien,
desto större blir förlusterna och desto snabbare sker
uppvärmningen. Trots den låga mjukgörarhalt, som folier för
skydd av kemisk apparatur innehåller, har det dock visat
sig, att fullt tillförlitliga sammansvetsningar erhålles.
Högfrekvensaggregatet kan vara försett med ett tidrelä
för frånslagning, men då svetstiden varierar högst
betydligt även under skenbart lika betingelser, är det bättre,
att aggregatet manövreras för hand av svetsaren. Genom
användning av specialutformade verktyg för raka fogar,
hörn osv. går arbetet mycket snabbt med en
sammansmältningstid understigande 10 s. Högfrekvenssvetsning av
redan pålagd folie ställer mycket stora krav på
underlagets jämnhet. Även vid de ganska små ojämnheter, som
i allmänhet förekommer i svetsade metallbehållare, är
risken stor, att folien skall utsmältas till ett alltför tunt
skikt.
Lackering
Av de mera vanliga lösningsmedlen har endast
cyklo-hexanon och isoforon någon större lösningsförmåga för
polyvinylklorid. Redan 10-procentiga lösningar blir
synnerligen högviskösa och kan icke med fördel förtunnas
med t.ex. aromatiska kolväten. En ökad löslighet kan
erhållas genom mjukgöring med estrar, t.ex. ftalater, men
tyvärr försämras därigenom flera av den erhållna filmens
goda egenskaper. Bättre beständighet har då ett
sam-polymerisat, innehållande upp till 10 ’% polyvinylacetat,
vilket tjänar som inre mjukgörare. Om det icke ställs
alltför höga krav på kemikaliebeständigheten, kan man
även använda produkter med högre acetathalt, då dessa är
bekvämare, att arbeta med på grund av sin större löslighet.
Vid lackering är det lämpligast att använda de lösningar,
som finns färdigberedda i handeln och som utarbetats
just med tanke på att den erhållna filmen skall ge största
möjliga korrosionsskydd och att lösningarna skall vara
lätta att applicera. I allmänhet används tre olika
lacklösningar, vilka var och en har sin specifika uppgift,
nämligen: "prime coat" ger en film med synnerligen god
adhesion till såväl metaller som trä och betong även vid
lufttorkning (dess vidhäftning på aluminium är mycket
god) "body coat’’ har hög torrhalt, och man kan därför
med relativt få sprutningar bygga upp en film av sådan
tjocklek, att ett betryggande skydd för underlaget erhålles,
samtidigt som ojämnheter i detta utjämnas; "seal coat" ger
den mekaniskt och kemiskt mest resistenta filmen och
binder samman de övriga lagren till en porfri,
ogenomtränglig yta.
Lacken anbringas med hjälp av ett vanligt
sprutmålnings-aggregat, och de olika filmskikten får torka mellan
sprut-ningarna, så att lösningsmedlet helt avgår ur filmen.
Denna torkning kräver olika tid beroende på såväl
luftväxling som temperatur. Forcering av torkningen genom
förhöjd temperatur bör dock undvikas, då en för hastig
avgång av lösningsmedlet förorsakar porbildning.
Påstryk-ning av lacken med pensel ger ej samma resultat som
sprutning, dels därför att de olika lacktyperna (med olika
egenskaper) mer eller mindre blandas, dels därför att man
svårligen med pensel kan erhålla ett jämnt filmskikt. Den
första filmen är dock synnerligen lätt att styrka med
pensel, och någon sammanblandning med underliggande skikt
kan då ej ske.
Då lösningsmedlen har bedövande verkan, måste
luftcirkulationen vara god under sprutningen. Vid arbete inne
i tankar skall friskluftmask användas. Lacklösningarna är
eldfarliga, varför sprutningarna icke får utföras i närheten
av öppen eld. I normala fall utförs de enligt följande
schema:
Sprutning nr Lack Torktid h Lackåtgång kg/m2
1 "Prime coat" 4 0,2
2 "Body coat" 4—6 1,2
3 "Body coat" 24 1,2
4 "Seal coat" 12 0,6
5 "Seal coat" 72 0,6
Detta förfarande ger en total filmtjocklek på ca 0,4 mm,
som oftast utgör effektivt skydd.
I många fall kan man nöja sig med avsevärt tunnare
filmskikt och stundom utesluta antingen "prime" eller
"body". Detta gäller givetvis endast när mindre krav
ställs på den kemiska och mekaniska resistensen hos
skyddet. Exempel på sådana fall är lackbehandling mot
atmosfäriska angrepp eller av väggar i lokaler, där vanlig
oljefärg av olika anledningar ej håller, t.ex. i laboratorier
och lokaler, där fettsyre- eller fuktangrepp förekommer.
Försök pågår för närvarande för att utröna vilka minsta
filmtjocklekar, som är tillräckliga för olika ändamål, samt
vilka underbehandlingar, som bäst lämpar sig vid olika
material (trä, board, putsade eller oljemålade ytor m.m.).
En nackdel vid lackering är, att stora mängder
lösningsmedel bortgår (ca 50 ’% av den totala vikten). Då detta
lösningsmedel dessutom är eldfarligt och bedövande,
inses, att åtskilliga försiktighetsmått måste vidtas vid
appliceringen. För att undvika dessa olägenheter har man
sedan flera år såväl i England som USA och på senare
tid även i Sverige prövat "flame-spray"-metoden, vilken
innebär, att ett pulver av den önskade beläggningen blåses
genom en låga, smältes och sintrar mot ytan, dvs. i stort
sett samma metod som vid metallisering. Det är
huvudsakligen Polytene, som lämpar sig för denna metod, vid
vilken givetvis närvaro av mjukgörare ej är nödvändig
och applicering av mera resistenta plaster därför blir
möjlig. Svårigheten med denna metod har hittills varit
att erhålla porfria filmer utan efterföljande
ugnsbehandling, men möjligt är, att den kan leda till en ideal lösning
av appliceringsproblemet. För polyvinylklorid har den
dock hittills visat sig oanvändbar.
För de fall, då ej så stora krav ställs på skyddsmedlets
kemiska resistens, har man sedan några år kunnat välja
mellan ett stort antal läcker och lösningar, i vilka
mjuk-gjord polyvinylklorid ingår. Appliceringen utförs antingen
med pensel, genom sprutning eller genom doppning.
Exempel på användningsområden för sådana läcker är: som
skyddshölje (emballage) för mindre detaljer, verktyg etc.,
varvid filmen ej har vidhäftande egenskaper utan lätt kan
avlägsnas genom upprullning eller avdragning (applicering
genom neddoppning eller sprutning); som ytbeläggning på
golv, laboratorieföremål, som komponent i olika
pigmen-terade läcker för en mångfald olika ändamål, varvid
appliceringen sker genom påstrykning eller sprutning; som
skyddshölje vid konservering av större föremål, t.ex.
maskiner, krigsmateriel, flygplan, fartygsdetaljer etc., varvid
applicering sker genom ett speciellt sprutningsförfarande
på tunn väv, som först "spinnes" runt om föremålen.
Denna metod, som användes i större skala i USA under
kriget, har både där och i Sverige medfört stora
besparingar, dels genom att underhållskostnaderna nedbringats
till ett minimum, dels därför att den på detta sätt skyddade
materielen kan tas i bruk omedelbart efter skyddets
avlägsnande.
Ett nytt syntetiskt gummi har framställts av C S
Marvel vid University of Illinois ur styren och butadien
med natrium som katalysator. Produkten har lika hög
elasticitet som naturgummi och kan därför användas både
i däck och slangar utan att dessas temperatur vid hög
belastning stiger lika mycket som för konstgummi.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
