Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 41. 11 november 1950 - Eldresistenta vävnader, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1038
TEKNISK TIDSKRIFT
tillsammans med värmekällan en potentiell risk, vilken
blir reell, om värmet övergår till en människas kropp. Tyg
är en utmärkt termisk isolator både på grund av cellulosans
låga värmeledningsförmåga och vävnadens struktur, men
när materialet förstörts genom oxidation, utgör det icke
längre något skydd. Har tyget emellertid behandlats på
lämpligt sätt, behåller det nästan hela sin isolerande
förmåga vid hög temperatur, därför att dess struktur med
inneslutna luftrum förblir oförändrad. Cellulosan förkolas
visserligen, men kolet har lika låg värmeledningsförmåga
som det ursprungliga materialet.
Den termiska avskärmningens storlek framgår av fig. 3,
i vilken ett fosfatbehandlat tyg jämförs med ett
opreparerat och ett asbestpapper med ungefär samma vikt per
ytenhet. Lågan, som fick spela mot den yttre ytan, hade
en temperatur på 800°C, och efter 20 s gjordes
temperaturmätningar på olika ställen bakom tyget i stillastående luft.
Då det obehandlade tyget snabbt brann upp, erhölls
praktiskt taget samma resultat som utan tyg. Det impregnerade
tyget gav däremot samma resultat som aspestplattan.
Allmänna fordringar på eldresistenta tyger.
De flesta organiska fibrer kan förbrinna utan låga, dvs.
genom glödning, och denna process fortsätter vanligen
sedan lågorna slocknat. För att ett tyg skall anses
eld-resistent, måste det vara både flam- och glödresistent, dvs.
när värmekällan avlägsnas, får det varken brinna med
låga eller glöda. Det är nämligen minst lika viktigt, att
efterglödningen förhindras som att förbränning med låga
undviks. I vissa fall kan den förra orsaka ett
återuppflam-mande, och i alla händelser alstras så mycket värme, att
betydande skador uppkommer, lågans temperatur kan
t.o.m. överskridas. Varje åtgärd, som vidtas för att erhålla
eldresistens, måste vidare på något sätt ändra den
ursprungliga fiberns egenskaper. Denna ändring kan bli så
stor, att tyget blir olämpligt för sitt ändamål.
Eldresistensens godhet beror av impregneringsmedlets
effektivitet och av behandlingens varaktighet vid tygets
användning. Varje preparerings verkan kan därför
klassificeras med hänsyn till flam- och glödresistensens
varaktighet mot väta, tvättning, nötning och andra faktorer, som kan
nedsätta den. De olika behandlingsmetoderna kan därför
indelas i temporära, halvpermanenta och permanenta. Vid
de första används vattenlösliga impregneringsmedel, som
i de flesta fall visserligen ger mycket god eldresistens men
som lätt sköljs bort av vatten. De halvpermanenta ger
tyger, vilkas impregnering i viss mån motstår vatten men
försvinner vid tvättning. De permanenta ger tyger, vilkas
eldresistens icke minskas nämnvärt vid långvarig blötning
i vatten eller vid normal tvättning.
Av stor betydelse är impregneringsmedlets effektivitet,
som kan uttryckas i nödvändig vikt för åstadkommande
av en viss eldskyddande verkan. Kemikalietillsatsens
storlek är mycket viktig, därför att större mängder alltid har
ett ogynnsamt inflytande på tygets egenskaper, nämligen
på dess vikt, styrka, porositet, utseende, grepp och på den
lätthet, varmed det kan sys till kläder. En behandling, som
allvarligt försämrar någon av dessa egenskaper, är av
tvivelaktigt värde, hur god eldresistens den än ger.
Pre-pareringen av tyget får vidare icke orsaka eksem, och det
behövs ingående prov för att fastställa dess riskfrihet.
Nästan lika viktigt är, att impregneringsmedlet icke ger
dålig lukt. Färgens nyans eller äkthet får ej påverkas av
behandlingen. Slutligen får denna ej bli för dyr.
Av ett idealiskt impregneringsmedel för uppnående av
eldresistens kan man alltså fordra: minimum effektiv
tillsats; möjlighet att lätt anbringa det på tyget; rimlig
varaktighet mot vatten, såplösning och organiska
lösningsmedel; frihet från skadlig inverkan på fibern vid tygets
lagring eller användning; ingen nämnvärd minskning av
dettas genomsläpplighet för luft och fuktighet; möjlighet
att kombinera behandlingen med gängse appretur;
frånvaro av fysiologisk verkan på människans hud; effektivt
förhindrande av elds spridning och av nämnvärd
efter-glödning; det kolade tyget skall ha betydande styrka. Det
är tydligen icke tillräckligt att ge tyger god flam- och
glödresistens, utan man måste även ta hänsyn till många andra
faktorer. Det är icke lätt att uppfylla alla de ovan
uppställda fordringarna, och ännu har man icke nått idealet.
De nyare metoderna ger dock material, som kommer det
ganska nära.
Impregneringsmedel och deras anbringande
Varje icke brännbart ämne, som sätts till ett brännbart,
t.ex. cellulosa, minskar dettas eldfarlighet genom
utspädning. För att göra det eldresistent fordras emellertid ofta
närmare 100 % tillsats, men det finns många ämnen, som
blott behöver tillsättas i mängder på 10—30 % och som
därför kan komma ifråga som impregneringsmedel. De
kan klassificeras efter kemisk natur, mekanismen vid
deras verkan, motståndet mot tvättning eller annan
rengöring av’ tyget eller efter det sätt, varpå de anbringas på
fibern. Alla dessa indelningsgrunder kommer att användas
här.
Vattenlösliga salter studerades som impregneringsmedel
av Gay-Lussac 1821 och sedan dess har praktiskt taget alla
Fig. 2. Temperatur hos kolade tyger. A obehandlat tyg, B
tyg behandlat med 20 % lösning av NHfltPOf.
Fig. 3. Temperatur på olika avstånd bakom ett tyg 20 s
efter lågans anbringande. A intet tyg eller obehandlat tyg,
B fosfaterat tyg eller asbestpapper.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
