Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 42. 18 november 1950 - Djupdragning med gummidyna, av Veijo Kokkonen - Självcentrerande valsar, av SHl - Ljusbågsborstning, av sah - Mikromekanisk undersökning av svetsar, av CS
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
108-4
TEKNISK TIDSKRIFT
Fig. 1. Djupdragning enligt M arf orm-metoden.
Djupdragning med gummidyna. En ny
djupdragnings-metod, kallad Marform, har utvecklats inom
flygplanindustrin, där seriestorleken varierar mellan 50 och 100. Såsom
framgår av fig. 1, består metoden i princip av en stämpel,
en gummimadrass och en tillhållare. Under det tryck, som
stämpeln utövar mot arbetsstycket, pressas gummit undan
och ansluter sig tätt intill det omformade arbetsstycket.
Trycket i gummit fortplantas även mot den del av
arbetsstycket, som ligger an mot tillhållaren. På detta sätt
förhindras veckbildning på den för tangentiell stukning
utsatta flänsen.
Jämfört med verktyg med ståldyna har gummit fördelen,
att spänningarna överförs mjukt över hela arbetsstycket.
Gummitrycket verkar dessutom i sidled, varvid det redan
formade materialet låses mellan gummit och stansen. På
detta sätt förhindras koncentration av det totala
stämpeltrycket i det intill stämpelkanten liggande materialet.
Således uteslutes brott vid denna sektion, vilket i regel sker
vid verktyg med ståldyna. Ytterligare kännetecknas den nya
metoden av att stämpeltrycket godtyckligt kan avpassas
under hela arbetsslaget.
De ovannämnda faktorerna medför, att djupdragning
med betydligt större reduktion kan utföras enligt denna
metod. Mot reduktioner mellan 40 och 50 % vid gängse
ståldynor har det vid Marform-metoden noterats
reduktioner på 57—70 %. Dimensionerna kan hållas inom ± 0,025
mm och plåtar ned till 0,2 mm kan pressas med framgång.
Plåten bibehåller under pressning ytfinheten och lack- och
plastöverdrag blir oskadat (A Shrader i Aeronaut. Engng
Rev. apr. 1950). Veijo Kokkonen
Självcentrerande valsar. Vid ett metallbands rörelse
över valsar eller remskivor erbjuder bandens styrning ett
svårt problem, särskilt om de är tunna och breda. Det är
nödvändigt att använda styrapparater, som korrigerar
förskjutningen i sidled. I och med utvecklingen av
metall-bandstillverkningen i riktning mot större spolar, högre
hastigheter och längre banor har det blivit särskilt svårt
att undvika kantskador på banden med nuvarande
styrdon.
En ny lösning av styrningsproblemet har givits av E T
Lorig vid Carnegie-Illinois Steel Corp. Han har nämligen
konstruerat valsar, bestående av två svagt koniska halvor,
vilka roterar som en enhet med tjockändarna mot
varandra (fig. 1). Deras axlar lutar så mycket i förhållande
till varandra, att generatriserna bildar en rät linje i
arbets-ytan. Alla punkter på valsytan kommer därför att rotera
i plan, som lutar mot valsens mitt. En punkt i arbetsytan
rör sig icke blott i valsverkets arbetsriktning utan har dess-
utom en liten rörelse mot valsens mitt, varigenom bandet
påverkas av en centrerande kraft.
Lorig-valsar kan arbeta med mycket mindre
bandspänning än vanliga valsar, kantstyrningar och andra
anordningar för att hålla bandet på plats är i regel
överflödiga, och i de få fall, som de är nödvändiga, blir
bandets tryck mot dem starkt reducerat, varför kantskador
knappast uppstår. Flata transportband eller remmar för
kraftöverföring kan i många fall med stor fördel göras av
stål, men ofta avstår inan från användning av de
effektivare stålbanden på grund av styrningssvårigheterna.
Lo-l ig-valsen avlägsnar emellertid dessa och möjliggör
användning av de effektivare stålbanden. Ehuru den
ursprungligen konstruerats för metallband bör den vara lika
effektiv inom andra industrier. Vid papperstillverkning uppstår
t.ex. liknande styrningsproblem (Iron Age 21 sept. 1950).
SHl
Lijusbågsborstning. För rengöring av stora metallytor
från slagg har vid USSR:s ministerium för
lantbruksmaskiner konstruerats en roterande stålborste, vilken är
förbunden med den ena polen till en svetstransformator,
medan den andra är förbunden med arbetsstycket. Då den
motordrivna borsten roterar i kontakt med ytan uppstår
ett stort antal ljusbågar, vilka bränner bort slaggskiktet,
varvid de avbrända partiklarna avlägsnas genom borstens
mekaniska verkan. I försöksutförandet har borsten
drivits av en 2 kW motor vid 2 800 r/m. Ljusbågsströmmen
har varit 60—100 A.
En jämförelse av svetsbarheten hos med borsten
behandlade, resp. obehandlade ytor har visat, att hållfastheten
hos punktsvetsar blev 33 % högre i det förra fallet.
Likaså erhölls en större likformighet i svetsarnas
hållfasthetsvärden (Eng. Dig. juli 1950). sah
Mikromekanisk undersökning av svetsar. I Belgien har
konstruerats en bockningsapparat, fig. 1, som gör det
möjligt att genom upprepade bockningar av mikroprovstycken
studera materialets plasticitet i och omkring svetsar. Ju
större antalet möjliga bockningar är, desto högre anses
provets plasticitet eller duktilitet vara. Apparaten är i
princip besläktad med Chevenards mikroprovningsmaskin,
vilken användes bl.a. för liknande undersökningar.
En undersökning av sambandet mellan hårdhetsmätning
och plasticitetsmätning visar, att hårdhet och plasticitet ej
alltid står i reciprokt förhållande till varandra. Enbart
mätning av hårdhetsfördelningen anses därför ej ge en
fullständig bild av materialets egenskaper i och omkring
svetsen. Apparatens fördel tycks ligga i, att provning av
lokalt begränsade områden i materialet är utförbara (N
MiiRONOFF i Ossature metall, juni 1950). CS
Fig. 1. Lorig-valsens princip.
Fig. 1. Apparat för mikromekanisk undersökning av svetsar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
