Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 42. 18 november 1950 - Ubåtens utveckling i USA, av Karl-Birger Rosén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
11 november 1950
1065
Ubåtens utveckling i USA
Mariningenjör Karl-Birger Rosén, Stockholm
623.827.3(73)
Ubåtens, lika väl som andra vapens, utveckling hänger
intimt samman med de motvapen, som uppfinnes mot den.
Detta framgår också vid studiet av ubåtarnas utveckling
i USA.
Vilka vidsträckta möjligheter ett land har, om det är
väl rustat med ubåtar och minor, visade sig under de båda
världskrigen. Amerika är fullt på det klara med hur nära
segern tyskarna var i dessa båda krig just på grund av de
ovannämnda vapnen. "Vi måste se allvarligt på dessa
problem, ty vår krigsmakt skulle vara till ingen nytta om vi
förlorade kontrollen över haven", säger konteramiralen i
USA:s flotta C B Momsen.
För 50 år sedan fick den amerikanska flottan sin första
ubåt. Den var ett klumpigt, cigarrformigt monstrum med
en fyrcylindrig bensinmotor, fig. 1. Båten kunde dyka
under kortare perioder men saknade militärt värde. Dessa
första ubåtar var små, med ett deplacement på mindre än
100 t. Storleken ökades successivt tills ett maximum av
4 000—5 000 t nåddes. Under det andra världskriget visade
sig emellertid 1 500 t deplacement vara det mest lämpliga.
Första världskriget
Tyskarna var de första, som utnyttjade ubåtens militära
möjligheter i stor skala. Ären omedelbart före det första
världskriget använde de sin uppfinningsförmåga särskilt
på utvecklingsarbetet av ubåtsvapnet. Besultatet blev, att
kort efter Storbritanniens krigsförklaring sänkte U-21, som
första ubåt, en brittisk kryssare. Ubåtskriget var nu i full
gång, och bl.a. sänkte en 250 t ubåt på mindre än en
timme tre örlogsfartyg om tillsammans 36 000 t med 1 370
man, som gick förlorade. Denna händelse visade, att
ubåten hade framträtt som ett slagkraftigt vapen. Med
tiden inträdde USA i det första världskriget. Motvapen
hade nu utvecklats mot ubåtar och slutligen reducerades
de tyska ubåtarnas övermakt. Detta skedde dock ej förrän
miljoner ton fartyg och tusentals liv hade förlorats. Hur
nära Tysklands seger var på grund av ubåtsvapnet kom
inte till allmän kännedom förrän efter kriget.
De allierades ubåtsjaktvapen bestod av patrullfartyg,
jagare m.m. försedda med apparater för sändning och
mottagning av ljud under vattnet, så att bäring och
avstånd till en ubåt i uläge kunde bestämmas. Då en ubåt
hade lokaliserats kastades sjunkbomber med hopp om att
åtminstone en bomb skulle explodera i närheten av ubåten
och att genom den kraftiga stöten ubåtens skrov och
utrustning skulle skadas så att båten sjönk. Även minfält
utlades och handelsfartygen sammanfördes i konvojer, som
skyddades av eskortfartyg. De ovan angivna metoderna
för ubåtsbekämpning ledde till förstörande av 178 tyska
ubåtar. Detta gjorde, att man allmänt började anse, att
ubåtsvapnet hade haft sina bästa dagar.
Andra världskriget
Under tiden mellan de båda världskrigen var
ubåtsjaktvapnen relativt oförändrade, medan ubåten sakta
återvann sin position. Bensinmotorn gav vika för dieselmotorn,
skroven gjordes starkare, levnadsvillkoren ombord
förbättrades framför allt genom införande av
luftkonditionering i USA:s ubåtar, farten och aktionsradien ökades.
Som en naturlig följd av dessa framsteg visade
krigföringen under det andra världskriget en stor likhet med
ubåtskriget under det första.
Sedan tyskarna hade sänkt 21 miljoner ton allierat
tonnage, kom nya ubåtsjaktvapen till hjälp. Den ökade effek-
Fig. 1. USA:s första undervattensbåt, konstruerad av J P
Holland, och byggd 1898. Besättningen utgjordes av en
officer och fem man.
tiviteten hos de allierades radar tvingade tyskarna att vidta
drastiska ändringar av konstruktionerna. De byggde en båt,
som kunde förbli under vatten längre perioder och därmed
vara fri från anfallande ubåtsjaktfartyg. Båten var
försedd med snorkel, en rörmast, som gjorde det möjligt för
ubåtar att på periskopdjup insuga luft till de i gång
varande dieselmotorerna. Båten var även försedd med
högkapacitetsbatterier, som, installerade i ett strömlinjeformat
skrov, gav den en undervattensfart, som var nödvändig, då
den försökte undkomma ubåtsjaktfartygen.
Snorkeln var ursprungligen en holländsk uppfinning, som
länge hade diskuterats i ubåtskretsar, men förblivit
outvecklad ända tills de allierades radar tvingade de tyska
ubåtarna att vara i undervattensläge både dag och natt.
Snorkeln var praktiskt taget omöjlig att upptäcka och
trotsade de allierades radar. Genom snorkeln kunde de
tyska ubåtarna ha batterierna laddade för ett snabbt anfall
eller en snabb flykt. Krigsslutet kom just, när denna nya
typ var redo till strid mot de allierade och om kriget
hade fortsatt skulle de ha lidit betydande förluster, tills en
förbättrad radar utvecklats.
De amerikanska ubåtarna hade ansenliga framgångar mot
de japanska örlogs- och handelsflottorna. Men
amerikanarna hade dock inte ett antiubåtsvapen av samma klass
att kämpa mot som tyskarna hade i kampen mot de
allierades radar. Den amerikanska ubåtstypen utvecklades inte
heller under kriget. Att någon omedelbar förbättring av
ubåtstyperna i Amerika ej var nödvändig, förstår man av
de mångsidiga uppgifter, som dessa båtar kunde gripa sig
an med. Avpatrullering och minering av fientliga farvatten,
spaningsfotografering, landsättning av spaningspatruller i
samband med landstigningsföretag, understöd åt
guerilla-trupper i ockuperade länder, evakuering av utposter, som
omringats av fienden, och räddning av nedskjutna flygare
var några av de uppdrag, som ubåtar utförde.
Fig. 2. Modern strömlinjeformad snabbgående amerikansk
undervattensbåt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
