Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 43. 25 november 1950 - Konst och arkitektur, av sah
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
108-4
TEKNISK TIDSKRIFT
Fig. 2. Axel Törnemans
takmålning i KTH hörsal 351
Fyller dessa kringsimmande
figurer någon uppgift utöver
den att distrahera teknologer
under föreläsningarna?
Ett konstverk i ett rum utvecklar en självständig
verksamhet. som man icke kan dra sig undan och som påverkar
människan, negativt eller positivt beroende på hennes
förutsättningar. Eftersom vi vid framställandet av dessa
verk i hög grad är hänvisade till känslan, kan vi inte mäta
denna verkan och vi kan icke i detalj fastställa
reaktionerna. Det blir dock snarare ett positivt än ett negativt utflöde
från de verk, som har tillkommit i positiv anda. Sådana
verk får ett harmoniserande inflytande, utan att åskådaren
behöver vara medveten härom. Sålunda har den konkreta
konsten en funktion, som ännu inte kan bevisas, men
vilken innebär möjligheter, som tidigare med få undantag
har varit stängda för konsten.
Konstnärens svårighet att navigera mellan å ena sidan
offentligheten och dess företrädare och å andra sidan
konstens krav, kommer de flesta konstverk att förolyckas.
Inom den offentliga omvårdnaden om konsten verkar
Kommittéerna som ett galler, som hindrar samhället att
i tid komma i kontakt med samtida konst. Då det rör
offentlig konst, tar man inga risker och föredrar en
konventionell lösning framför en ny.
Försök bevisar emellertid, att stora grupper av
allmänheten ställer sig positiva till den konkreta konsten, om
denna återfinns i lämplig miljö. Detta visar, att konsten
och samhället inte står oförstående gentemot varandra,
utan att de helt enkelt ännu inte funnit den riktiga
förmedlaren och att fördomar, felaktiga tolkningar och in-
skränkthet härskar just där publiken tror att den blir väl
informerad.
Det är mycket osäkert, om man genom dagens merkantila
inställning, där konsthandeln och inte konstverket
dominerar, kan nå fram till en sådan inställning som den
konkreta konsten eftersträvar. Sannolikare är, att det kommer
att bli som det alltid har varit: samhället kan inte följa
med utvecklingen, och den konst, som produceras nu, kan
summeras först av nästa generation. Detta är beklagligt,
eftersom samhället på detta sätt inte tar del i den levande
framtiden, utan blott av det döda förgångna.
För konsten själv är detta av sekundär betydelse.
Skulptörer och målare kommer att försöka tjäna samhället på
andra sätt och den allmänna meningen i dag inom den
unga generationen är, att man inte kan leva på att
framställa tavlor eller skulpturer. Med andra ord: konstnären
har uppgivit tanken på samhället som konsument men inte
sin vilja att trots detta tjäna samhället på sitt sätt efter
bästa förstånd. Han har insett, slutar Bill, att samhället
inte kan undvara hans medarbetarskap och han har
påtagit sig ansvaret att utföra detta arbete.
Liknande synpunkter har Sven Ivar Lind givit uttryck åt
(Konstrevy 1950 h. 3) vid en granskning av förhållandet
mellan arkitektur och bildkonst.
Om man söker efter samtida exempel på enhet av
arkitektur och skulptur, arkitektur och måleri, får man, säger
Fig. 3. Förslag (1930) av Otto
G Carlsund till dekorering av
fondväggen i stora matsalen
i Teknis’ kårhus. Ar det för
sent att förverkliga det i
nybyggnaden?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
