Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 44. 2 december 1950 - van de Graaff-generatorn, av Lars Beckman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
11 november 1950
1113
Fig. 6. Elektrod oeh isolator till accelerationsrör; observera
gummipackningen i spåret på metallringen (FOA,
Stockholm).
Strömmen till den senare gruppen kan då mätas
och blir proportionell mot spänningen.
Vilken mätmetod, som än användes, måste en
kalibrering ske. Härför användes vissa
kärnreaktioner. En av dessa är protonbestrålning av litium
varvid /-strålning utsändes:
3Li7 -f jH1 —► 4Be8 -f hv.
Denna reaktion har en resonans vid en energi
hos de bombarderande protonerna av 440 keV,
dvs. träffsannolikheten har vid detta värde ett
skarpt maximum. Om /-strålningen från
målplattan registreras vid varierande
generatorspänning, är det lätt att finna denna resonans, och
där är alltså spänningen just 440 kV.
Som ovan nämnts innehåller jonstrålen utom
protoner bl. a. även molekyl joner, dvs. två pro-
Fig. 7. Jonstrålens avböjning i ett elektriskt fält; när
magnetfält användes, blir detta riktat vinkelrätt mot figurens
plan.
toner pius en elektron. Dessa båda protoner får
vardera hälften av energin vid accelerationen och
alltså erhålles samma resonans även vid
generatorspänningen 880 kV. Om generatorn köres
med negativ spänning för acceleration av
elektroner, kan fotosönderdelningen av beryllium
användas för kalibrering. Reaktionen blir då
4Be9 + hv —* 4Be8 -f ön1.
Man låter elektronerna träffa en platta av bly
varvid /-strålningen utsändes. Placeras då
beryllium intill blyplattan, sker en sönderdelning,
varvid neutroner utsändes och
neutronstrålningen registreras. Denna reaktion inträder, först när
elektronerna har en energi på 1,63 MeV.
Stabilisering av spänningen
Det är i många fall, såsom vid bestämning av
kärnresonanser, nödvändigt att hålla maskinens
spänning konstant under ett längre tidsintervall.
Normalt förekommer under drift fluktuationer
på ± 5 %. Därför måste särskilda åtgärder
vidtas för att stabilisera spänningen. En relativt
enkel åtgärd är, att med en elektronisk apparat •
stabilisera den ström, som tillföres banden. För
en noggrann stabilisering är denna metod dock
icke tillräcklig.
Stabiliseringen åstadkommes i allmänhet genom
införandet av en extra belastning, som regleras
av ett spänningskänsligt organ. Som sådant kan
t.ex. genererande voltmetern användas. Den
variabla belastningen kan utgöras av en
korona-ström direkt från spetsar på jordsidan till
hemisfären eller av en elektronstråle, som går uppåt
i accelerationsröret (vid positiv
maskinspänning). Kontrollen är helt elektronisk. Den blir
därför mycket snabb, vilket är ett huvudvillkor
för noggrann stabilisering. Tidsfördröjningen
hos koronaurladdningen är omkring 5 ms, och
med en sådan har spänningsvariationerna
kunnat nedbringas till ca 0,1 %. Elektronstrålen
har en försumbar tidsfördröjning, och genom
att kombinera denna belastning med ett mycket
snabbt spänningskännande organ har det i USA
lyckats att minska maskinspänningens
variationer till 0,01 %. De registrerades i detta fall av
jonstrålen, som avböjdes i ett magnetfält. Vid
ändring av spänningen ändras avböj
ningsvin-keln.
Effektförhållanden och kylning
Huvuddelen av den energi, som maskinen
förbrukar, tillföres av bandmotorerna. En maskin
av medelstorlek med spänningen 2 MV och
strömförbrukningen 1 mA ger en effekt av 2 kW.
Accelererar generatorn elektroner avges ca 80 %
av den alstrade energin i form av värme till
målplattan. Vid jonacceleration blir motsvarande
procenttal betydligt mindre, emedan jonerna ger
upphov till sekundärelektroner, som accelereras
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
