Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 44. 2 december 1950 - Lomhördhet och hörapparater, av SHl - Böcker - Reklamens språk, av Gösta Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
11 november 1950
1121
liten, att det är omöjligt, att ge den en flack
förstärknings-kurva för hela frekvensområdet, och därför uppstår
frågan, inom vilken del av det som förstärkning lämpligen
bör ske.
Under början av 1930-talet ansågs, att hörapparatens
för-stärkaregenskaper borde avpassas efter varje persons
hörselfel. Denna teori var grundad på förhållandet, att ett
felaktigt öra vanligen har maxima och minima i
hörselkurvan. De flesta ansåg, att t.ex. ett öra, som hade starkt
nedsatt känslighet för höga frekvenser, borde ha en
hörapparat med särskilt hög förstärkning inom detta område.
Några frågade emellertid, varför man skulle förstärka
toner, som örat i alla fall icke uppfattade. Vore det inte
bättre att genom förstärkning göra det bästa möjliga av
det frekvensområde, som kunde uppfattas?
Man kunde alltså anföra skäl för att två helt olika
hörapparater skulle passa ett och samma öra. Vidare erhålles
ett öras audiogram, dvs. den kurva, som visar dess
relativa känslighetsförlust vid olika frekvenser, genom att
bestämma hörbarhetströskeln för dessa. Försök har
emellertid visat, att denna kurva kan vara fullständigt
missvisande, när det gäller att uppfatta ljud, som ligger över
tröskelvärdet. Det kan därför icke anses logiskt riktigt att
avpassa hörapparatens förstärkningskurva efter ett
audiogram.
Fordran på selektiv förstärkning eller
frekvensanpassning hos hörapparater övergavs slutgiltigt 1947, ehuru en
och annan tillverkare fortfarande talar om den i
reklamsyfte. Detta år offentliggjordes nämligen resultaten av en
undersökning, som utförts vid Harvard av H Davis m.fl.
Dessa forskare fann nämligen genom praktiska prov, att
två typer av förstärkningskurvor passade för praktiskt
taget alla öron med nedsatt känslighet. Enligt Davis hör de
allra flesta patienterna bäst med ett instrument, som har
flack förstärkningskurva för 300—4 000 p/s. Detta område
är viktigast vid uppfattandet av vanligt tal på engelska.
Frekvenser utanför det skall skäras bort för att minska
yttre buller. Senare undersökningar har emellertid visat,
att icke ens en nära överensstämmelse med detta ideal är
nödvändig, för att en hörapparat skall vara lämplig utan
särskild anpassning.
Man behöver alltså icke fordra frekvensanpassning av en
hörapparat, men denna har två andra egenskaper av stor
betydelse, nämligen förstärkning och maximal ljudstyrka.
Man har talat om "förstärkning", "ljudstyrka", "volyifi",
"effekt", "styrka" och "utbyte". Dessa termer är
odefinierade och därför kan man bortse från alla utom de två
första. Med "förstärkning" menas då den ökning av en given
ljudstyrka, som hörapparaten åstadkommer. Den kan
varieras med apparatens volymkontroll.
Både ljudstyrka och förstärkning mäts i decibel enligt
formeln d i= 10 log pjpa (dB) där p1 och p„ betecknar två
effekter. Tas effekten hos ett visst ljud till enhet, är ett
ljud på 10 dB mycket svagt, ett på 60 dB motsvarar vanligt
tal och ett på 130—140 dB ligger över smärtgränsen. En
hörapparat, som inställts på låg förstärkning, t.ex. 30 dB,
ökar ett ljud på 10 dB till 40 dB och ett på 60 dB till 90
dB. Den förstärkning, som behövs, beror naturligtvis på
hörselnedsättningens storlek, men man kan lätt ställa in
den med volymkontrollen. Det som förefaller vara
otillräcklig förstärkning, kan emellertid vara något helt
annat, nämligen otillräcklig maximal ljudstyrka.
Om en hörapparat är ställd på en förstärkning av 50 dB
återger den ett ljud på 10 dB med 60 dB, men det är
därför inte säkert, att den av ett rop på 100 dB ger ett ljud
på 150 dB. Detta har nämligen förhindrats genom att man
givit hörapparaten en maximal ljudstyrka. Är denna t.ex.
110 dB, ger apparaten under inga förhållanden större
ljudstyrka och verkar alltså som försvagare för ljud, vilkas
styrka överstiger 110 dB. Denna begränsning är nödvändig
för att folk över huvudtaget skall kunna använda
hörapparater. Mycket starka ljud är nämligen högst obehagliga,
ja, t.o.m. smärtsamma. Gränsen går vid ca 120 dB. Genom
att välja en hörapparat med lämplig maximal ljudstyrka
är det möjligt att förhindra förstärkning av även det
starkaste ljud över den smärtsamma nivån.
Den förstärkning, som fordras, och den maximala
ljudstyrka, som kan tillåtas, är emellertid mycket olika för
olika öron. Det finns sådana, som behöver stark
förstärkning men som dock är mycket känsliga för starka ljud.
Andra öron fordrar kanske relativt liten förstärkning men
uthärdar dock starkare ljud. Det är därför klart, att både
förstärkning och maximal ljudstyrka måste avpassas för
varje särskilt fall av nedsatt hörsel, och den senare är
härvid viktigast vid hörapparatens utprovning, eftersom den
ej kan regleras med volymkontrollen (Consumer Rep. sept.
1950). SHl
Böcker
Reklamens språk, av Erik wieulander. Wezätas
Skr.-Ser. nr 4. Wezäta, Göteborg 1950. 39 s.
1 ett vackert tryck har Sveriges språkvårdare nummer ett
tagit itu med "Reklamens språk". Skriften är i hög grad
läsvärd, avfattad i professorns sobra stil. En stor del av
innehållet ägnas åt en både lärorik och roande
exemplifiering av språkliga och stilistiska grodor.
Av intresse är förf:s försök att dra upp konturerna för
reklamstilen som en stil för sig. Den har, säger han, på
de senaste åren "icke bara sökt utan också börjat att finna
en egen stil, en energisk, rapp och slagkraftig stil, som kan
urskiljas som en särart inom vårt modersmål". När han
sedan närmare preciserar vad han anser vara den idealiska
reklamstilen, diskuterar han tre alternativ, den lediga
prosastilen, den torra, sakliga prosastil som närmar sig
kanslispråket och den poetiskt färgade, sirade stil som
hör hemma i lyriska naturskildringar m.m. Den sista
avfärdas raskt. Den är för svårbemästrad. "I det hela bör
reklamen avrådas även från kortare utflykter in över
poesiens landamären." En sammansmältning av de två
andra arterna föresvävar däremot förf. som det önskvärda,
men han betonar åter svårigheterna. "Den kräver mycket av
smak och takt och språkligt omdöme." Får man vara rolig
eller ironisk i reklamen? "Ett vanskligt företag, som
förutsätter att man är säker både på sig själv och på sin
publik."
Avslutningsvis framställes som ett allmänt önskemål för
reklamsvenskan, "att man skall söka att träffa den rätta
tonen, den ton som passar icke blott ämnet och författaren
utan även och framför allt de läsare, man vänder sig till.
Tonen skall vara korrekt men ändå icke stel, ledig men
ändå icke vårdslös — den får under inga omständigheter
sjunka under kundkretsens nivå. Den skall vara
upplysande men icke undervisande, vänlig och älskvärd men icke
påträngande."
Det vill man i allt väsentligt gärna skriva under, men man
har en känsla av att det är svårt för att inte säga omöjligt
att stoppa in den tusenhövdade reklamen, från annonsen
och affischen över foldern och broschyren till den
good-willskapande festskriften, i en säck utan att göra våld
på dess frihet. Man lär nog få medge en större växling åt
tonfallen. Det bör finnas rum för både skämt och allvar i
olika skiftningar, för personlig och objektiv stil, för ledig
och stram. Bara att inte gränsen till det tråkiga och
enfaldiga överskrides. Enkelhet, korthet och renhet i
uttrycket är gamla goda stilistiska dygder, men de får inte
trycka ner fantasin.
Vad den "energiska, rappa och slagkraftiga"
reklamskribenten framför allt behöver är just skapande fantasi, då
blir hans stil uttrycksfull. Det kan hända att en författare
med sådan inriktning gör sig skyldig till fel mot åtskilliga
grammatiska och logiska regler. Det är inte bra. Förf.
säger tänkvärda ord om betydelsen av att största omsorg
ägnas åt textens korrekta gestaltning. Det är inget tvivel
om att mer än en annonsbyrå skulle behöva anställa en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
