Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 45. 9 december 1950 - Svensk järnhantering just nu, av Nils Elfström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1128
TEKNISK TIDSKRIFT
Emellertid är bilden inte så skrämmande som
nyss utmålats. Vi måste nämligen ta hänsyn till
den utländska arbetskraften. I juli 1939 fanns
ca 25 000 utlänningar i vårt land, i september
1950 var siffran ca 225 000. Av dessa är
betydligt mer än hälften i arbete och representerar
alltså ett betydande tillskott: ca 6 % av arbetarna
i gruvor, järnbruk och mekaniska verkstäder,
eller minst 17 000 man, är för närvarande
utlänningar.
Detta får emellertid inte förleda oss till att söka
en lösning av vårt arbetskraftsproblem genom
import av arbetskraft. Det vore en synnerligen
olycklig utväg. Vi måste i stället räkna med att
framställa de ökade kvantiteterna järn, som
hemmakonsumtionen och exporten kräver, med
ett starkt reducerat antal arbetare. Hj. Åselius
har räknat ut, att om vi skall kunna hänga med i
utvecklingen, måste inom en mycket snar
framtid framställas minst dubbelt så mycket järn i
vårt land med samma arbetarstam som nu. Det
är för övrigt dessa synpunkter som ligger till
grund för nybyggnadsprogrammet för
Fagersta-koncernen.
Kapitaltillgång: och sparande
Den sjätte faktorn av betydelse är tillgång på
kapital, dvs. sparande. Det gäller nämligen att
få pengarna att räcka till även i fortsättningen,
så att de nya anläggningarna kan trimmas in och
följa med i den fortsatta tekniska utvecklingen,
så att de ger den tekniska och ekonomiska
maximaleffekten.
I en PM, utarbetad år 1949 av I Svennilsson,
och som behandlar synpunkter på det svenska
långtidsprogrammet, finns med kursiverad stil
att läsa följande: "Det finns ingen anledning
revidera den uppfattningen, att en
grundförutsättning för långtidsprogrammets förverkligande är
att man under de närmaste båda åren genom en
kraftfullt köpkraftsbegränsande politik skapar
det utrymme både i fråga om tillgång på
främmande valutor, arbetskraft och råvaror, som
kräves för att den nya produktionen skall kunna
utvecklas."
Statsministern använder ett mycket bra uttryck,
när han kommer in på dessa frågor. "Vi måste
hålla investeringarna inom sparandets ram."
Denna tes är oantastlig, men då det nu är så,
att det är nödvändigt att även i fortsättningen
investera mycket pengar för att kunna leva
vidare och stå sig i konkurrensen, så måste på
något sätt sparandet ökas, dvs. ramen vidgas.
Detta kan endast ske om sparandet uppmuntras.
Behov av positivt samarbete på arbetsmarknaden
På grund av den intima växelverkan, som
etablerats mellan det socialdemokratiska partiet och
fackföreningsrörelsen, har en del
arbetsmarknadsfrågor förts över på det politiska planet. Jag
skall inte gå alltför djupt in på dessa saker utan
blott hänvisa till ett exempel, nämligen den nya
arbetarskyddslagen. Det har helt säkert ej varit
lagstiftarnas mening, att denna i och för sig
högt-syftande lag skulle hindra oss följa med den
allmänna tekniska utvecklingen i samma takt som
övriga industriländer, som står på samma nivå
som vårt land. Så har emellertid blivit fallet.
Jag tänker då särskilt på bestämmelserna
angående nattarbete i den nya lagen, som träder i
kraft den 1 juli 1951. Det förefaller omöjligt att
Arbetarskyddsstyrelsen skall kunna avgöra om
ett nattarbete är tekniskt eller ekonomiskt
betingat, samtidigt som man icke får ta vederbörlig
hänsyn till driftekonomiska synpunkter. Det är
nämligen så, att sambandet mellan det tekniska
och ekonomiska är oupplösligt, och följaktligen
kan man lägga driftekonomiska synpunkter på
allt nattarbete! Konsekvensen blir alltså den, att
allt nattarbete i fortsättningen är kriminaliserat.
Betydelsen härav framgår klarare, när jag talar
om att från och med den 1 juli 1951 principiellt
sett all manufakturering i vårt land och vid
järnverken t.ex. kallvalsverk, tråddragerier,
rördra-gerier, linslagerier samt eventuellt de flesta
varm-valsverk måste köras på två skift, dvs. stå stilla
på natten. Detta inträder samtidigt som enligt
långtidsprogrammet vår export skall fördubblas
genom en exportoffensiv vars tyngdpunkt
särskilt ligger på brukens högt manufakturerade
produkter. Man måste konstatera, att man i sin
strävan att skydda individen för de vådor man
anser nattarbetet medföra, gått så långt, att man
angripit själva nerven i allt industriellt
näringsliv, nämligen möjligheten att så effektivt som
möjligt utnyttja de industriella anläggningarna
eller med andra ord produktiviteten.
Då nu nattarbete i vårt moderna samhälle är
oundvikligt, borde man i stället ha sett till, att
den tekniska utvecklingen inriktas på att så få
personer som möjligt behöver arbeta på natten,
samt att de, som måste göra det för att
anläggningarna skola kunna utnyttjas rationellt,
beredes bästa möjliga arbetsförhållanden och
arbetsvillkor. Då blir också hela denna fråga lyft över
på det fackliga planet, där den rätteligen hör
hemma.
Som sammanfattning av det hela konstateras,
att vi, om den nya arbetarskyddslagen skall
till-lämpas såsom den är skriven, har fått ett
allvarligt hot mot vår konkurrensförmåga på
världsmarknaden. Lagen såsom sådan förutsätter
nämligen en plötslig teknisk överlägsenhet hos vårt
lands näringsliv, som är omöjlig att uppnå. Jag
kan därför inte tänka mig annat, än att lagens
ikraftträdande måste uppskjutas, tills en
översyn och ändring av den har skett, så att den
bättre passar ihop med den väntade tekniska
utvecklingen. Det är av betydelse, att alla, som
har med industriell ekonomi och organisation
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
