Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 45. 9 december 1950 - Svensk järnhantering just nu, av Nils Elfström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
11 november 1950
1129
att göra, utbreder kännedomen om detta
allvarliga hot mot vårt näringsliv.
Som ett glädjande bevis för att
arbetsmarknadens parter har en mera realistisk syn än de
lagstiftande politikerna kan anföras det senaste
järnbruksavtalet, där i samband med införandet
av 42 timmars arbetsvecka och fyra skift en
utökning av söndagsdriften vid stålverk och en
del valsverk medgivits, varigenom vissa
möjligheter att effektivt utnyttja moderniserade och
dyrbara anläggningar i samma grad som i
utlandet skapats. Vad detta betyder för
konkurrenskraften är utan vidare klart.
Framtidsutsikter
Vid Jernkontorets tekniska diskussionsmöte
1945 har Åselius utförligt behandlat den svenska
järnhanteringens utveckling och
framtidsutsikter. Han kommer till den slutsatsen, att
förutsättningen för fortsatt järnindustri finnes och
är god, men han uppställer vissa villkor, som
måste uppfyllas, om vi skall lyckas. Dessa
villkor är framför allt största sparsamhet med
arbetskraft och bränsle. Som en följd härav
betonas betydelsen av att elektrifiera, där så ske
kan.
Det är självfallet, att mycket kapital måste
investeras för att nå det mål man måste
uppställa, nämligen att i arbetskrafts- och
bränslekostnader bli fullt konkurrenskraftiga mot det
utländska järnet. Detta är en svår uppgift, vilket
vi måste ha klart för oss redan från början, men
det måste gå och det skall gå i samverkan. Men
då måste också anläggningarna kunna effektivt
utnyttjas, så att de ökade kapitalkostnaderna
fördelas på en tillräckligt ökad produktion för
att ej bli alltför betungande.
Som hoppingivande ljuspunkt i dagens situation
kan antecknas, att man inte den här gången
liksom på 1920-talet kan tala om någon teknisk
försummelse eller efterblivenhet inom den
tekniska processen, som behöver inhämtas. Det är
nu fråga om prisbillighet i konkurrensen med
utlandets större enheter och massproduktion
samt förmåga att samtidigt genomföra betydligt
lägre tillverkningskostnader och hålla uppe och
förbättra den svenska kvalitetsståltillverkningen.
Som en följd av det nybyggnadsprogram inom
svensk järnhantering, som nu håller på att
realiseras, kommer vissa strukturella förändringar
att uppstå. Gerhard de Geer har behandlat detta
i Finanstidningen 1949. Under tio-årsperioden
1945—1955 beräknas den svenska
järnproduktionen stiga med minst 50 000 t/år.
Kapitalinvesteringen härför blir minst 500 Mkr. Denna
produktionshöjning av 500 000—600 000 t under
nämnda tioårsperiod sammansättes i stort av en
ökning på 250 000 t på Norrbottens Järnverk,
200 000 t på Domnarfvets Jernverk och 60 000 t
på Fagerstakoncernen. Dessutom noteras succes-
siv produktionsökning" vid nästan samtliga
svenska järnbruk.
Norrbottens Järnverks AB:s produktion
kommer, så vitt man vet, att koncentreras på grovt
material i form av räls, balkar o.d. samt på
finjärn och tråd. Domnarfvet räknar med att
enbart i sina under uppmontering varande
medium-och finverk utöka sin tillverkning med ca 130 000
t/år i form av valstråd, stångstål samt band upp
till 300 mm bredd.
Fagerstakoncernens produktionsökning, som
jag bäst känner till, fördelar sig med ca 20 000 t
på valstråd i dimensionsområdet 5% till 20—22
mm runt, ca 35 000 t på band i bredder upp till
500—600 mm samt ca 5 000 t på stångstål.
Trådvalsverket är under inkörning, och tråden
kommer att levereras i ringar, varierande mellan 150
och 250 kg i vikt. Bandverket, som kommer att
monteras och köras i gång 1951, levererar
banden i ringar upp till 2 000 kg vikt. En mycket
stor del av bandproduktionen kommer att
tjänstgöra som utgångsmaterial för Fagerstas
tillverkning av svetsade rör. Det nya rörverket härför
blir också färdigt under nästa år. De ökade
anspråk på ståltillverkningen, som denna utökning
av valsprogrammet ställer, är tillfredsställda
genom att stålverket i Fagersta nu är uppe i full
kapacitet, dvs. en götkapacitet av 140 000 t/år
jämfört med gamla stålverkets 65 000 t/år.
I detta sammanhang meddelas också, att
Sandviken har kört i gång ett modernt bandvalsverk
för upp till 300—350 mm bredd, att Uddeholm
också har ett dylikt under byggnad i Hagfors
samt att Bofors kört i gång götverket i sina nya
valsverksanläggningar på Kilstaområdet.
Utrymmet medger inte fler detaljer om de svenska
järnverkens nybyggnader. Summan av det hela
visar emellertid på minst 50 % kapacitetsökning
år 1955; denna siffra talar för sig själv.
Sammansättningen av stålproduktionen
kommer att bli ändrad så till vida, att elektrostålet
samt thomas- och bessemerstålet kommer att
kraftigt öka på bekostnad av framför allt det
sura martinstålet, som under de gångna 50 åren
har nedgått från 40 till 8 % av den totala
produktionen. Genom kombinationen
masugn-besse-mer-thomas och elektrostålprocessen skapas
möjligheter att på lång sikt spara fossilt bränsle,
särskilt om man också utvalsar göten i
tappningsvärmen.
Den kritik, som tid efter annan riktats mot
svensk järnhantering, att den icke förmått täcka
landets järnbehov trots malmrikedomen, är
oberättigad. Först nu har den tekniska
utvecklingen, framför allt genom utbyggnad av elkraften,
gjort detta möjligt. Om det är lämpligt att vara
självförsörjande är en annan sak. Full
självförsörjning är inte lämplig. Ett handelsutbyte i båda
riktningarna är nog det säkraste medlet att
främja vår kvalitetsstålexport.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
