Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 45. 9 december 1950 - Framgångar och misslyckanden på järnsvampsfronten, av Sven Eketorp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
11 november 1950
1131
Framgångar ocli misslyckanden
på järnsvampsfronten
Bergsingeniör Sven Eketorp, Toronto
Det gamla fascinerande problemet att
framställa järnsvamp såsom råmaterial för
ståltillverkning är fortfarande lika aktuellt. Sverige är
det land, där järnsvampsmetoderna tillämpats
i stor skala, men detta betyder icke att intresset
för järnsvamp ej funnits i andra länder. År 1944
fanns det t.ex. 897 beviljade järnsvampspatent
enbart i USA.
Det är ingen tvekan om att järnsvampen
endast kan bli av ekonomisk betydelse under vissa
bestämda betingelser vilka framför allt beror på
kostnader och tillgång på malm eller slig, kol
och elektrisk kraft. För Sveriges del har ju
järnsvampen definitivt visat sig ha en framtid,
medan det i USA torde vara omöjligt för svampen
att konkurrera med massproducerat
kokstackjärn, även om svampens kvalitativa fördelar är
klara.
Litteraturen om järnsvamp är vittomfattande,
särskilt när man sätter den i relation till den
relativt obetydliga mängd järnsvamp, som hittills
framställts. Nya metoder dyker fortfarande upp.
Denna uppsats är närmast tillkommen för att
framhålla några fundamentala fakta rörande
järnsvamp, vilket ansetts desto mera behövligt,
som alltför mycket önsketänkande framträtt
inom detta område av järnets metallurgi. Det
förutsättes att järnsvampsprocesserna är kända
i allmänna drag.
Reduktionshastighet
Reduktion av järnoxider till järnsvamp är i sig
själv en snabb process under förutsättning dels
att diffusionen och transporten av de
reducerande gaserna till reaktionszonen samt bortförandet
av reaktionsprodukterna därifrån kan ske
tillräckligt hastigt, och dels att värme kan tillföras
snabbt vid de processer där reaktionen är
endo-term. Ett villkor för snabb reduktion blir därför
att partikelstorleken skall vara den minsta
möjliga.
I processer användande gasreduktion kan man
icke ha malmen i finfördelat tillstånd såsom slig,
därför att gaserna då ej kan passera genom
materialbädden. Man är därför tvungen att reducera
malmen i styckeform eller på något sätt sintra
ihop sligen till större stycken. Därigenom har
669.181.4
man dock tyvärr också uteslutit en av
förutsättningarna för att genomföra en verkligt snabb
reduktion. Det har föreslagits, att man skulle
låta reduktionsgasen passera under tryck genom
det finkorniga malmlagret, vilket därigenom
skulle hållas "flytande". Här uppfylldes såväl
fordringen på liten kornstorlek som på intim
kontakt mellan gas och gods. Denna metod har
prövats av U. S. Bureau of Mines, men försöken
misslyckades, då malmen i senare
reduktionsstadier sintrade samman, varigenom kanaler
bildades i massan i vilka gasen trängde fram utan
att passera genom hela massan likformigt. En
ökning av reduktionshastigheten vid
gasreduktionen synes därför möjlig endast genom
ändring av sinterns storlek, likformighet eller
porositet.
Vid processer, som använder fast
reduktionsmedel, kan finkorniga sliger komma till
användning utan föregående hopsintring. I sådana fall
är det tydligt att avståndet från kolet till oxiden
bör vara det minsta möjliga. Det ideala fallet är
då att blanda det finkorniga kolet och sligen. Om
man skall uppnå en fullgod järnsvamp utan
extra reningsprocess fordras dock i ett sådant
fall att kolet är svavelrent (träkol) och att man
genom magnetisk separering kan ta bort aska
och kolöverskott. Om man ej vill blanda sligen
Fig. 1. Ringugn för järnsvamp framställning i Höganäs.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
