- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Årgång 80. 1950 /
1134

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 45. 9 december 1950 - Framgångar och misslyckanden på järnsvampsfronten, av Sven Eketorp

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

1134

TEKNISK TIDSKRIFT

lika låg som i Wiberg-processen, emedan den
senare använder elektrisk kraft och den förra
billig koksstybb. När det därför gäller att utreda
vilken process som är den ekonomiskt mest
gynnsamma i ett visst fall och på viss plats,
måste en detaljerad beräkning för de rådande
priserna på koks, koksstybb och elektrisk kraft
utföras. I)et kan också sägas, att om en process
har större kaloriförbrukning än
Wiberg-Söder-fors-metoden, måste den också använda ett
billigt bränsle.

Utgångsmaterial och ugnstyper
Huruvida en järnsvainpsprocess kan installeras
på en viss plats kommer att avgöras av de lokala
förhållandena och priserna, av de tillgängliga
malmerna eller sligerna samt av det tonnage,
som önskas.

I järnsvampsprocesser, där produktionen per
enhet ugnsvolym är hög såsom i
Wiberg-Söder-fors-metoden behöver icke järnhalten i
utgångsmaterialet vara extremt hög. Den malm, som nu
användes i Söderfors, håller 63 % Fe. I processer
av Höganäs-typen däremot, där produktionen
per m8 ugnsvolymen är mycket låg, är det
nödvändigt att starta med en rik slig med omkring
70 % Fe för att uppnå en rimlig kostnad på
svampen. Kostnaderna för bl. a. arbete och
mufflar kommer att stiga med sjunkande järnhalt.

Som förut sagts kan slig ej användas i
gasre-duktionsprocesser utan sintring eller
brikettering. Kulsintringen, som nu är på stark
frammarsch i Sverige och även i USA, synes ge en
idealisk produkt för
Wiberg-Söderfors-proces-sen genom att kontakten mellan gods och gas
blir effektiv och likformig över bela
genomskärningsarean.

Många olika bränslen har använts i
järnsvampsprocesserna. Wiberg-Söderfors-processen
kommer att övergå från träkol till koks. I processer,
där reduktionen utföres med kol (även om själva
reaktionen sker via gasfasen), kan oftast vad
slags sekunda kol eller koks som helst
användas, såvida kolhalten är hög nog.
Höganäs-pro-cessen startade med ett kol med 30—50 % aska
men använder nu huvudsakligen koksstybb.

Många ugnstvper har utprovats för
järnsvampsframställning, såsom schaktugnar,
rull-ugnar, tunnelugnar, ringugnar, etageugnar och
speciella konstruktioner, sådana som en
liknande den, som användes för "flash-roasting" och
den till Norsk Staal-processen hörande ugnen.
Den naturliga lösningen är givetvis schaktugnen,
vilken ju också liknar masugnens övre,
järn-svampsproducerande del. Rullugnen är också
tekniskt sett fullgod, men som ovan nämnts
försvårar svampens klibbningstendens dess
användning i de flesta fall. Tunnelugnen, som ju
är en kontinuerlig ringugn, är gynnsam ur
många synpunkter. Etageugnen tycks ha miss-

lyckats beroende på svampens klibbning och
mekaniska svårigheter med omrörarna.

Arbetskostnaden per ton svamp är hög
beroende på de små ugnsenheter, som hittills
drivits, samt ibland på den långa reduktionstiden.
Arbetstiden per ton varierar från omkring 2 h/t
i Söderfors till 6 h/t i Höganäs. Detta är långt
ifrån motsvarande siffra för masugnarna, 0,8
h/t i Domnarfvet och 0,3 h/t i USA.’

Ett antal processer liar föreslagits, baserade på
reduktion med vätgas. Från metallurgisk
synpunkt borde detta vara gynnsamt, emedan man
skulle kunna arbeta med högre
reduktionshastig-heter och lägre temperaturer. De flesta
uppfinnarna tycks dock ha glömt att vätgas är relativt
dyr. Den teoretiska förbrukningen av vätgas vid
reduktion av Fe203 till Fe är 600 m3/t.
Elektrolytisk vätgas kan produceras i stor skala för 20
—25 öre/m3. Vätgaskostnaden per ton svamp är
därför oöverkomligt hög. Om det gäller att
framställa svamp såsom råmaterial för järnpulver,
kan processen möjligen tänkas utförbar i vissa
specialfall. Det får heller ej förglömmas att
reduktionen med vätgas är endoterm, varför
värmeöverföringsproblemet blir viktigt och svårt.

■ Slutsatser

Sammanfattningsvis kan man för en ny
järnsvampsprocess ställa upp följande regler:

samtliga material bör flyta kontinuerligt genom
chargerings-, reduktions- och
färdigställningsdelen av järnsvampsverket. Enkla, starka
konstruktioner bör användas med ej för invecklade
mekaniska detaljer;

ingen rörelse av svampen relativt heta
ugnsväggar och ugnsbottnar. Klibbning kan ej
tilllåtas ens i ringa grad;

full användning av avgasernas värme för att
uppnå en total kaloriförbrukning, som är mindre
än masugnens;

separat kontroll av värmnings-, reduktions- och
och kylzonerna i ugnen för att åstadkomma
högsta möjliga effektivitet för dessa tre enskilda
delar av processen;

kaloriförbrukningen per ton måste vara lägre
än 2,5 milj. kcal, om koks och elektrisk kraft
användes, än 4,0 milj. kcal, om billigt bränsle
såsom koksgrus användes;

förbrukningen av arbetskraft bör vara lägre
än 3 h/t;

en viss avsvavling, minst 80 %, bör uppnås.

Möjligheter att utveckla existerande metoder
Medan man på andra ställen i världen
experimenterar tämligen fritt med nva
järnsvampsidéer, tycks man i Sverige ha beslutat sig för att
koncentrera intresset på de två metoder, som är
i bruk i Söderfors och Höganäs.
Experimentarbete för att utveckla fundamentala sidor av dessa
två metoder pågår.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 02:35:12 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1950/1148.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free