Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 1. 6 januari 1951 - Cigré-kongressen 1950, av Je - Nya material - Epoxiplaster, av SHl - Högtemperaturlegeringar och molybden, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
13 januari 1951
9
klass 825 duger normalt vid 200 kV. Hänsyn måste dock
tas till försämring av jordningsförhållandena genom
kopplingar i nätet samt till spänningsstegring vid
varvtalsstegring och vid brytning av lång belastad ledning.
Det viktigaste fältet för Cigré är extra höga spänningar.
Här diskuterades bl.a. två rapporter från
Vattenfallsstyrelsen, den ena innehållande en beskrivning av vårt 380 kV
system och den andra en prisjämförelse mellan
kraftöverföring vid 200 och 380 kV. En brittisk rapport behandlade
ett projekt för 380 kV långdistansöverföring, varvid i
första stadiet skulle användas fyra fasledare. Vid enfasigt fel
skulle den felbehäftade ledaren ersättas genom
snabbinkoppling av den fjärde ledaren. I diskussionen framhölls
dels att detta kunde bli komplicerat, dels att det
sannolikt vore ekonomiskt bättre att från början lägga upp sex
ledare, dvs. en dubbelledning.
En hel del resultat från koronamätningar framlades. De
är relativt samstämmiga och tiden anses nu mogen för en
sammanställning av resultaten från skilda håll. Upp till
380 kV synes det vara möjligt att använda enkelledare,
medan det är nödvändigt att gå över till multipelledare vid
högre spänning. Man är på sina håll rädd för
komplikationer inom det mekaniska området vid användning av
dylika. Följande minimidiameter på enkelledare torde
erfordras för olika maximispänningar: 32 mm vid 287 kV,
34 mm vid 300 kV, 37 mm vid 315 kV och 42 mm vid
345 kV.
Om det planerade högspänningsnätet i USA angavs
preliminärt följande. Spänningen blir högre än 300 kV men
lägre än 380 kV. Sannolikt används enkelledare av
stålaluminium med icke metalliskt fyllnadsmaterial.
Isola-tionsnivån baseras på användning av avledare; väljes
maximala driftspänningen till 315 kV, kommer
isolations-nivån att bli lägre än 1 100 kV. Närmare uppgifter ges vid
AIEE:s möte i januari 1951.
Gruppen högspänd likström såg endast svenska
rapporter, nämligen dels en redogörelse för
Gotlandsöverföringen, dels en utvecklingsrapport av U Lamm. Den högspända
växelströmmens konkurrenskraft har ökats genom
övergång till högre spänning samt introduktion av
seriekon-densatorer och multipelledare. Det överföringsavstånd, vid
vilket likström ställer sig ekonomiskt fördelaktigare, har
förskjutits uppåt till ca 1 000 km vid landförbindelse. Vid
sjöförbindelse är däremot högspänd likström motiverad
vid måttlig längd. Försök i större skala pågår nu endast
i Sverige, men engelsmännen planerar prov liknande våra.
Om utvecklingen i Ryssland är intet känt.
Under kongressen gavs tillfälle till studiebesök i
anläggningar i Paristrakten, och efter den anordnades tekniskt
rikt givande resor till anläggningar inom Massif Central
och Alperna. Som ett allmänt omdöme kan sägas, att
Cigré-konferenserna är av stort värde som ett forum för
diskussioner med kolleger från andra länder.
Rapportskrivandet är visserligen betungande, men det ger ej
endast läsarna full valuta utan är även av värde för
författarna själva, då det tvingar till eftertanke och till
hopsamling av nyttiga data. Man får ej heller bortse från
reklamvärdet för exportindustrin. Je
Nya material
Epoxiplaster är en relativt ny plasttyp, som framställs
av etylenoxid och dess homologer. Den först framställda
medlemmen av denna familj är Carbowar, som erhålles
genom polymerisation av etylenoxid; det har rak
molekylkedja och är termoplastiskt. Föreningar med
etvlenoxid-grupper i molekylens båda ändar kan emellertid icke blott
bilda raka kedjor utan även tvärbindningar, varvid
olösliga och osmältbara ämnen erhålles. Sådana material kan
fås genom kondensation av epiklorhydrin och bisfenol. Den
icke modifierade plasten (Epon och Devran) kan härdas
genom värmning med lämpliga härdningsmedel, eller också
kan den estrifieras med fettsyror och ger då material av
fernisstyp.
En annan grupp av termoplastiska epoxiplaster kan
användas som bindemedel och bestrykningsmedel eller till
gjutna föremål. Utgångsmaterialet, Araldite, är en
poly-arylepoxietan som har kedjemolekyler med
aromatisk-ali-fatisk struktur och en reaktiv etylenoxidgrupp i vardera
ändan. Med ämnen, såsom metaller, alkalier, organiska
baser, syraanhydrider och föreningar med aktivt väte, kan
dessa epoxiplaster härdas utan bildning av flyktiga
biprodukter; de krymper mycket litet under
härdningspro-cessen och fäster utmärkt på metaller och keramik. De
härdade plasterna lär ha goda mekaniska och dielektriska
egenskaper och vara resistenta mot kemikalier.
Hysol 6 000 är en termoplast av liknande typ, avsedd för
hanterande av frätande kemikalier och för elektrisk
isolation. Den påstås vara inert mot praktiskt taget alla
kemikalier inklusive koncentrerad saltsyra och ha ovanligt
hög genomslagshållfasthet och ljusbågsmotstånd. Plasten
är tillgänglig i stavar, rör och plattor i olika dimensioner.
Den kan gjutas, stansas och i övrigt arbetas enligt samma
metoder som vid metallbearbetning. Den har vidare
synnerligen hög vidhäftningsförmåga gentemot metaller, glas,
keramik och andra ämnen (Ind. Engng Chem. okt. 1950,
Chem. Engng sept. 1950). SHl
Högtemperaturlegeringar och molybden.
Konstruktionsmaterial för höga temperaturer ("superalloys")
utvecklades under och strax efter senaste världskriget, och
deras betydelse växer nu snabbt. Man har i stort sett
övergått till användning av metallegeringar, i vilka blott litet
eller intet järn ingår. De flesta innehåller stora mängder
krom, titan, molybden och kobolt.
Massachusetts Institute of Technology och Batelle
Memorial Institute har framställt två kromlegeringar, som
kanske kan användas vid temperaturer på upp till 870—
980°C. Den ena innehåller ca 60 % krom, 25 % molybden
och 15 % järn och har mycket hög hållfasthet vid hög
temperatur, den andra består av krom, molybden och
nickel. Båda dessa material är ganska spröda vid hög
temperatur, men man tror, att denna egenskap skall kunna
modifieras genom tillsats av andra element. För
närvarande används de blott experimentellt till göt, men man
hoppas att få fram smidbara kvaliteter.
Navy Bureau of Aeronautics har framställt en legering
hållande 3 % aluminium, 5 % krom och titan. Den lovar
bli handelsvara i smidbar form och möjligen som tunnplåt.
Vidare har .man gjort en legering av kobolt (50 %), krom,
nickel och volfram, som har hög hållfasthet vid
temperaturer upp till 980°C och motstår oxidation och uppkolning
vid upp till 1 040°C. Dess svetsbarhet är tillfredsställande
och dess bearbetbarhet god. Söm-, punkt- och
bågsvets-ning har icke vållat större svårigheter; djupdragning,
press-svarvning, stansning, hejarsmidning och liknande
processer har utförts med framgång. Legeringen används inom
flygindustrin.
En annan relativt ny legering håller 40 % kobolt, 20 %
krom, 15 % nickel, ca 15 % järn, 7 % molybden och små
mängder mangan och beryllium. Detta material har
utmärkt korrosionsmotstånd och används huvudsakligen till
fjädrar både för vanlig och förhöjd temperatur.
De hittills kända högtemperaturlegeringarna torde
knappast vara användbara vid temperaturer över 900°C, och
man väntar icke att kunna höja denna gräns nämnvärt
genom modifikation av dem. Ett antal nya material för
arbetstemperaturer över 980°C är emellertid under
utarbetande och provning. Bland de mest lovande av dessa,
särskilt till tunnplåt, är molybden och legeringar av denna.
De bästa molybdenmalmerna finns i USA, som också
svarar för 90 % av den kända världsproduktionen av
molybden. Denna finns nu i handeln i form av tråd, stänger
och tunnplåt, och tillverkningen av större göt växer, över
920°C har molybden större hållfasthet än många nu an-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
