Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 3. 20 januari 1951 - Atomenergins framtidsutsikter - Halveringstiden för C14, av SHl - Plutonium funnet i naturen, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
40
TEKNISK TIDSKRIFT
Atomenergins framtidsutsikter. L Kowarski, som är
teknisk direktör för Commissariat à 1’Energie Atomique i
Paris, har i ett föredrag i maj 1950 framlagt sin
uppfattning om atomenergiarbetets läge i världen. Även om det
knappast innehåller något principiellt nytt, är hans
synpunkter friska, i flera fall originella och sällan ointressanta.
Antalet atomreaktorer i USA kan uppskattas till ett
tiotal, i Kanada finns två, i Storbritannien två, förutom två
under byggnad, och i Frankrike en jämte en nyss
påbörjad, vartill kommer ett okänt antal i Ryssland. Av dessa
reaktorer kyls de plutoniumproducerande i Hanford med
vatten, dvs. temperaturen överstiger inte 100°C, under det
att i andra reaktorer värmeutvecklingen sker vid en
temperatur av 200—300°C.
I första fallet är temperaturen för låg för att man skall
kunna utnyttja energiutvecklingen för praktiska ändamål
under det att man i det senare fallet skulle kunna tänka
sig att använda den frigjorda energin för uppvärmning av
åtminstone laboratorierna i närheten av reaktorn. Men
reaktorkonstruktörerna har det nog bekymmersamt ändå
och hittills har även stora atomcentra uppvärmts med
konventionella metoder.
Den väsentligaste anledningen till den uppmuntran
atomenergiarbetet röner i snart sagt alla stater torde vara det
militära intresset för atomvapen och atomenergi. Men vid
framställningen av det explosiva materialet i en
atombomb, plutonium, medelst en reaktor låter man denna
arbeta vid så låg temperatur som möjligt för att inte
onödigtvis komplicera processen. Vid civila tillämpningar åter
önskar man en hög temperatur i reaktorerna, som då får
kylas med t.ex. smält metall, en komplikation, som
plutoniumfabrikanten helst vill undvika. För både den
militära och civila användningen av atomenergi är det
naturligtvis av största betydelse, om man kan konstruera en
regenerativ reaktor, i vilken produceras mer plutonium
eller uran 233 än vad som förbrukas av uran 235. Det
arbete, som i USA bedrives på konstruktionen av en
reaktor för ubåtsdrift, är naturligtvis samtidigt också av stort
intresse för civila motsvarande ändamål.
Det är endast under relativt kort tid som amerikanerna
inriktat sig på mer avancerade problem inom
reaktortekniken, innefattande bl.a. konstruktion av olika typer av
regenerativa reaktorer. I Storbritannien har de militära
behoven givits mindre grad av prioritet och det
amerikanska försprånget är därför mindre markant, då det gäller
de civila än de militära tillämpningarna. Den franska
insatsen är budgetärt och personellt 10 gånger mindre än
den engelska och 100 gånger mindre än den amerikanska.
Det finns nu i Frankrike ett tjugotal personer, som kan
köra en reaktor, och framgången av det franska
atomenergiarbetet beror i hög grad på denna kader. Den under
byggnad varande franska reaktorn kommer att göra
Frankrike självförsörjande på radioaktiva isotoper. På
detta område är annars den amerikanska
pappersbyråkratin lika utpräglad som det brittiska förfaringssättet är
smidigt och snabbt.
Tidpunkten för produktionen av atomenergi för civila
ändamål kommer helt att bero på den internationella
situationen och den grad av samarbete som kan etableras
mellan världens industrialiserade länder. För närvarande
existerar detta samarbete praktiskt taget inte alls. Varje
land arbetar för sig och hemligstämplar sina resultat. Ett
formellt undantag existerar: mellan USA, Kanada och
England finns ett samarbetsavtal, träffat redan under kriget
och senare förnyat. Men i praktiken är det inte av stor
betydelse; mängden informationer, som cirkulerar mellan
de tre staterna är obetydlig, och förtroendet stores av
episoder som Fuchs-affären. Efter vad man vet har ryssarna
redan atomvapen. Trots detta fortsätter amerikanerna att
iaktta en rigorös sekretess om icke blott vissa tekniska
data utan också om en mångfald fakta av rent
vetenskaplig karaktär. Så länge som denna politik bibehålles, är det
föga sannolikt, att ett samarbete av något slag kan upp-
rättas mellan USA och resten av världen på den civila
atomenergiforskningens område.
Det är under sådana förhållanden naturligt att i
Frankrike har kommit upp tanken på en överstatlig organisation
i västra Europa på den civila atomenergiforskningens
område. Inom en sådan organisation skulle man först bygga
en enkel reaktor av samma typ som den nuvarande
franska (eller den blivande norska) och därefter bygga en
större reaktor, som t.ex. den i Brookhaven. Därefter skulle
man söka realisera projekt i direkt samband med
problemet att utnyttja atomenergi för civila ändamål. Ett
dylikt samarbete mellan de västeuropeiska staterna stöter
dock på många hinder. Ett sådant är den förhoppning de
flesta stater hyser om en preferensbehandling från USA:s
sida. På grund av omfattningen av de resurser, som ställs
till atomenergiforskningens förfogande i USA och
Storbritannien, har dessa länder icke så stor nackdel av det
nuvarande tillståndet, men för andra länder innebär det
att de knappast kan göra några mer betydelsefulla insatser
för att förverkliga en civil användning av atomenergi.
Atomenergin kan i framtiden komma att få stor betydelse
för sådana områden som Kanada, mellersta Australien och
Sahara, i sistnämnda fallet t.ex. för framställning av
sötvatten genom destillation (ehuru man tycker att det skulle
ligga närmare till hands att där direkt använda solenergin).
År 1960 bör de första atomenergianläggningarna för civilt
bruk vara färdigställda. Dessa anläggningar skulle vara
ekonomiskt motiverade i vissa områden, t.ex. mellersta
Australien eller Sahara. År 1975 bör man ha hunnit så
långt att atomanläggningar diskuteras som alternativ
jämsides med hydroelektrisk och kolkraftsstationer. Mot
sekelskiftet, år 2000, bör den nya energikällan ha slagit ut
de klassiska och man övergått till att utnyttja uranet i
t.ex. graniterna. Ett ton granit motsvarar 30 ton stenkol.
Därefter bör en värmekalori bli lika lätt tillgänglig som
t.ex. vatten, vilket ju i de flesta civiliserade stater är fritt
disponibelt. Man bör dock hålla i minnet, att det ^inns
andra energikällor än de som representeras av
uranförekomsterna: vågornas och vindens kraft, solenergin m.m.,
vilka kan komma att spela lika stor roll som atomenergin.
I en värld, där energi är lika lättillgänglig som vatten,
får den mänskliga insatsen en förändrad karaktär. Av
muskler uträttat arbete blir där av ännu mindre betydelse
än i de högst civiliserade centra av i dag och den
mänskliga aktiviteten i ännu högre grad än nu bestående i att
göra urval och fatta beslut enligt de informationer våra
sinnen ger oss och de tolkningar vår hjärna åstadkommer
(L Kowarski i Econ. appl. 1950 s. 207).
Halveringstiden för C14 har uppskattats till olika
värden mellan 4 700 och 7 200 år. Bestämningarna har alltså
varit så osäkra, att C" ej har kunnat användas som
radioaktiv standard. Man har därför utnyttjat Co*50 trots dess
relativt korta halveringstid. Denna isotop är visserligen
tillfredsställande som standard för element med liknande
strålning, men den är icke lämplig som standard för G14.
G G Manov vid AEC har nu bestämt halveringstiden för
Cu till 5 360 ± 100 år, vilket anses tillräckligt noggrant för
att isotopen skall kunna användas som primär standard.
AEG tillverkar plattor av polystyren, som innehåller C"
och är avsedda för kalibrering av instrument för
strålningsmätning (Ind. Engng Chem. okt. 1950). SHl
Plutonium funnet i naturen. Man har funnit
mikrogrammängder av Pu239 i avfallsvätska, erhållen vid
utvinnande av uran ur pechblende från Belgiska Kongo. Även
Pu238 och isotoper tyngre än Pu239 har påvisats; halten av
den förra är mindre än 0,0003 %> och av de senare mindre
än 1 o/o av Pu239-halten. Man tror, att samma
kärnreaktioner som i en uranreaktor sker i malmlagren, dvs.
klyvningar och absorption av neutroner i U238, men det är
även tänkbart, att en del av Pu239 är ett led i en ännu ej
upptäckt radioaktiv serie (Nucleonics okt. 1950). SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
