Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 3. 20 januari 1951 - Nya metoder - Elektrolytisk metallutfällning under strömvändning, av U T—h — N Rubin - Logaritmpapper för ångtrycksdiagram, av J Tandberg - Värmevärdet hos fasta bränslen, av E R—s - Elektromagnetisk transportör, av sah - Plast till bilmodeller, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
13 januari 1951
45
höver underkastas en noggrann förbehandling (bl.a.
mekanisk polering) liksom vid gängse metoder blir
beläggningskostnaden avsevärt reducerad (A Bregman i Met.
Progr. aug. 1950). U T—h — N Rubin
Logaritmpapper för ångtrycksdiagram. Om man på
vanligt rutat papper återger sambandet mellan ett ämnes
ångtryck p och motsvarande temperatur, får man som
bekant kurvor, som gå brant i höjden vid stigande
temperatur och som sakta närma sig temperaturaxeln vid låga
temperaturer. Om man i stället använder enkellogaritmiskt
papper och avsätter log p som funktion av temperaturen t,
får man svagt böjda kurvor. Men genom att låta
temperaturaxeln motsvara inversa värdet av absoluta
temperaturen, når man med ett slag en stor förenkling — alla
kurvorna bli till nära nog räta linjer över stora områden.
Detta sammanhänger med att trycket hos en mättad ånga
med stor noggrannhet kan återges med en formel av typen
B
log p = A + –
där A och B äro konstanter och T absoluta temperaturen.
Värdet på konstanterna A och B beror på vilket ämne,
som föreligger, och i vilken enhet trycket p mätes. B är
negativt.
Ett logaritmiskt papper avpassat för denna relation har
nu framställts. Det är speciellt lämpat för återgivande av
mättade ångors tryck — eller t.ex. halten av ånga av en
viss mättning i en bestämd luftvolym vid olika
temperaturer. Ifall blott två punkter äro kända, når man snabbt
kunskap om alla mellanliggande och närmast omkring
liggande helt enkelt genom att lägga en rät linje genom
de två kända punkterna. För utjämning av flera uppmätta
sammanhörande värden på tryck och temperatur är
rutnätet även särdeles väl ägnat. Såväl ångtekniker och
kyl-tekniker som kemister böra hälsa det nya hjälpmedlet
välkommet. J Tandberg
Värmevärdet hos fasta bränslen kan approximativt
beräknas antingen ur en närmevärdesanalys eller ur en
slutgiltig analys. En av de bäst kända formlerna för detta
ändamål är kanske Dulongs, enligt vilken värmevärdet
beräknas ur den slutliga analysen
01= 80,8 C + 344 [H — 0,125 X O) + 22,4 S (cal)
där C, H, O och S är halt av kol, väte, syre och svavel i
procent. Denna formel ger goda resultat för kol med över
76 % C.
Otaliga andra formler har sett dagens ljus men ej erhållit
någon praktisk betydelse. Nu har två formler av allmänt
intresse dykt upp i den vetenskapliga pressen. Den första
gäller för yttorv och lyder
0=81 (C —0,475X0) +21,375X0 + 388 (// —0,025 X 0)
och den andra för oljeskiffer
0 •= 84 (C — 0,2 X O) + 340 [H — 0,025 X 0)
(E V Rakovsky & N A Kovatjenko i J. appl. Chem. USSR
1948 s. 114; Min. J. 10 mars 1950). E R—s
Elektromagnetisk transportör. I en konservfabrik i
Storbritannien har man för att transportera tomma
konservburkar till fyllningen utan risk för skador på utsidans
färgtryck konstruerat en transportör enligt en ny princip.
Transportören utgöres av en utsträckt elektromagnet med
E-formig sektion, fig. 1. Burkarna rullar i upprätt läge
på sina ytterflänsar längs de två ytterskenorna, vilka
tillsammans med en mellanskena bildar polerna i en
elektromagnet. En fältlindning på mellanskenan ger den
mag-netomotoriska kraft, som håller fast burkarna vid
transporttören. j , |
Mellanskenan är försedd med spår, i vilka är inlagd en
armaturlindning, som i skenan inducerar en magnetisk
Fig. 1.
Sektion av
magnetiskt transport-band; t.h.
konservburk.
vandringsvåg. Det magnetiska fältets rörelse åstadkommes
genom ett borstsystem, som roterar runt en fast
kommutator, till vilken armaturlindningens olika härvor är
anslutna.
Genom lämplig anordning av lindningen har man fått en
vågform med smala toppar och breda dalar, som utövar
en starkt synkroniserande kraft på burkarna, vilka följer
vågtopparna i deras rörelse. Burkarna hindras från att
försättas i svängningar av oregelbundenheter i
glidskenorna genom en dämplindning på mittskenan. Magnetfältets,
och därmed burkarnas vandringshastighet kan varieras
ned till stillestånd genom reglering av borstsystemets
varvtal (Machinist 24 juni 1950). sah
Plast till bilmodeller. Konstruktionen av en ny
bilmodell börjar med bestämning av storlek och yttre
utseende och fortsätter med tillverkning av en lermodell i
full storlek. De yttre linjer, som härvid fås, måste sedan
översättas till modeller för tillverkning av pressverktyg
och detaljritningar för delar, verktyg och formar. Den
metod, som härvid används, är ungefär densamma inom hela
bilindustrin. Man gör schabloner efter lermodellen och
med hjälp av dessa grova linjeritningar, vilka sedan
justeras. Då modellen är handgjord och icke fullt stabil, fordras
avsevärda rättelser; kanter måste rätas ut, kurvor
utjämnas, i allmänhet måste linjerna göras regelbundna och
samstämmiga, och särskilt måste motsatta sidor av vagnen
vara varandras exakta spegelbilder. Efter den justerade
ritningen gör man nya schabloner, som används vid
tillverkning av en trämodell i full skala. Denna justeras och
utgör sedan grundmodell för vagnen, dvs. man gör ännu
en sats schabloner efter dess ytor. Dessa används för att
göra gjutmodeller av mahogny till de gipsavtryck, som
behövs vid tillverkningen av pressverktygen.
Proceduren är invecklad och kostar mycket arbete.
Kaiser-Frazer har därför nu gått in för en ny metod, vid vilken
grundmodellen utförs av plast. Denna idé är ej helt ny,
men användningen av plastmodeller har haft liten
framgång, främst därför att de slår sig. Denna svårighet har
emellertid kunnat övervinnas på följande sätt. Gipsformar
görs efter lermodellen och används för att gjuta en
modell av karbamid-formaldehydharts. Denna härdas i en
ugn, varvid den visserligen krymper och slår sig, men den
blir stabil till form och storlek. Den läggs åter in i
formarna, vilka därefter fylls med plast. Det tunna, nya
skikt, som fås på detta sätt, återger formarnas ytor exakt,
och det slår sig ej vid härdning, därför att det stöds av
det första råa götet.
Linjerna justeras direkt på plastmodellen genom att ta
bort eller lägga på material. Först görs den ena sidan av
vagnen färdig, sedan görs schabloner, som används vid
justering av den andra. Man behöver alltså blott en sats
schabloner, och tillverkningen av dessa förenklas genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
