Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 4. 27 januari 1951 - Rymdraketer och jordsatelliter, av sah
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
62
TEKNISK TIDSKRIFT
har även fördelen att raketen kommer i rätt läge för
starten till hemresan.
Då raketen åter skall landa på jorden är det enklast att
låta den gå ned i glidflykt på sina korta vingar och efter
upprepade inbromsningspassager genom allt tätare lager
av jordatmosfären så småningom landa på vatten, där den
flytande återtar sitt normala lodläge.
Strålningsfara och kollisionsrisk
I den tidigare diskussionen av dessa frågor har en hel
del yttrats om de faror, som måste möta de människor
vilka vågar sig utanför den skyddande jordatmosfären.
Som bekant absorberar denna det mesta av solens
ultravioletta strålning, den skärmar av den kosmiska
strålningen och den förbränner praktiskt taget alla meteoriska
partiklar utom de allra största.
Den ultravioletta strålningen är det emellertid icke svårt
att skydda sig emot — för detta ändamål räcker såväl
raketens metallhölje som vanligt fönsterglas i dess
öppningar. Den kosmiska strålningen når enligt amerikanska
raketförsök sitt maximum på 50 km höjd med ett ofarligt
värde, för att högre upp kraftigt avta i intensitet. Även
med korrektion för de fel, som den förtunnade atmosfären
på observationshöjderna medför, kan man med stor
säkerhet anta, att den kosmiska strålningen i rymden endast
är en fjärdedel av det i atomlaboratorier tillåtna.
Meteorfaran är det svårare att få en bestämd uppfattning
om. Enligt ett osäkert antagande träffas jorden varje
timme av en à två miljoner meteoriter av alla storlekar.
Rymdraketen, med sin avsevärt mindre massa, kommer
att dra till sig ett betydligt mindre antal. Matematiskt kan
inan påvisa, att meteoriter med en diameter av 13 mm
träffar ett sådant rymdskepp med en intervall av 650 000
år; vid 1 mm storlek är intervallet 230 år och vid 0,1 mm
2 timmar. Sannolikheten för att en meteorit av farlig
storlek skall träffa rymdskeppet är alltså försumbar.
Visserligen är meteoriternas hastighet mycket stor, av
storleksordningen 5 km/s; men de har i stort sett sfärisk form
och en specifik vikt av i medeltal endast 3,4. Deras
ge-nomträngningsförmåga är därför rätt ringa — huvuddelen
av energin går åt till deformering av meteoriten själv.
För säkerhets skull har det emellertid föreslagits, att
rymdskeppen skulle omges av en "meteorfångare",
bestående av ett 1 mm plåtskal på 25 mm avstånd från
raketens hölje. Ett sådant skal absorberar alla meteoriter
av mikroskopisk storlek (dvs. de allra flesta) och
reducerar avsevärt hastigheten hos de övriga. Skalet behöver
icke heller omge hela skeppet. Det är endast de delar av
detta, där en punktering av höljet skulle betyda att luft
strömmar ut, dvs. huvudsakligen passagerarutrymmet, som
behöver förses med ett ytterskal. För motordelen t.ex. kan
ytterhöljet självt fungera som meteorfångare och
motorernas stomme som innerhölje.
Som ett ytterligare skydd kan man naturligtvis,
åtminstone vid experimentfärder, räkna med att besättningen
bär "rymddräkter", fig. 2. Räcker resan längre tid, t.ex. de
90—100 timmar som en resa till månen beräknas ta, blir en
sådan klädsel för obekväm. I stället kan då rymdskeppets
hölje inåt kläs med svampgummi, som automatiskt
förseglar en mindre punktering. Vid plötslig dekompression
genom ett större hål kan riskerna för dykarsjuka avsevärt
minskas om atmosfären inuti rymdskeppet består av
helium och syre i stället för den vanliga ytterluftens
kväve-syreblandning.
Navigation
Man kommer alltså fram till, att framtidens rymdskepp
för färd till månen kommer att bestå av en lång och slank
atomdriven raket, försedd med vingar för landningen vid
återkomsten till jorden, med en inre planlösning som
huvudsakligen liknar den i ett fyrtorn. Den blir inrymd i ett
metallhölje med fönster av ultraviolett absorberande glas,
som skyddas av metalluckor under starten, omgiven av ett
meteorfångande skal kring särskilt sårbara delar, och
fylld med en speciellt sammansatt atmosfär i
passagerarutrymmena.
Om man med utgångspunkt från detta försöker tänka
sig, hur det rymdskepp skall se ut som skall föra oss till
de andra planeterna, finner man, att skillnaderna blir
relativt små. Huvudsakligen består de i ett betydligt större
antal drivsteg för den längre sträckan, och en mera
utvecklad instrumentering för navigeringen.
Vid en färd till månen, som räcker omkring fyra dagar,
kan variationerna i avstånd mellan de båda
himlakropparna uppgå till ± 6 o/o av medelavståndet, 384 000 km.
Skall färden utsträckas till någon av våra närmaste
grannar bland planeterna, t.ex. Venus som ligger innanför vår
bana runt solen eller Mars som ligger utanför denna,
inkommer som en ny faktor den relativa rörelsen mellan
jorden, dessa planeter och rymdskeppet. Vill man företa
färden under gynnsammaste betingelser måste starten och
återfärden ske vid vissa bestämda tidpunkter valda så att
restiden får ett minimum — 146 dagar till Venus (762
dagar tur och retur inkl. 470 dagars väntetid) och 258
dagar till Mars (971 dagar tur och retur inkl. 455 dagars
väntetid). En annan planet som ligger bra till och som har
en lämpligt låg gravitationskraft är Eros, en liten planetoid
som då och då skär Mars bana och därvid kommer mycket
nära jorden.
Medan man vid en färd till månen kan bestämma sin
position genom mätning av månens skenbara diameter
(dvs. den vinkel under vilken månen syns från farkosten)
eller med radar, måste man vid färder till de andra
planeterna i stor utsträckning använda astronomisk navigation
med observation av målplaneten och solen eller någon
annan lämplig stjärna, t.ex. Regulus som befinner sig mycket
nära ekliptikans plan. Icke heller detta bör vålla några
större svårigheter — det är endast en fråga om att ställa
upp erforderliga tabeller.
Kroppsfunktioner
Ett problem som uppställer sig vid de längre färderna är
hur besättningen skall förses med lämplig atmosfär för
andningen. Vid fvradagarsfärden till månen kan helium-
Fig. 2. [-"Rymddräkt."-]
{+"Rymd-
dräkt."+}
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
