Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 5. 3 februari 1951 - Böcker - Elektroteknisk handbok, bd 3, av Je - Lærebok i radioteknikk, av E Löfgren - Lærebog i telefonteknik, av Torbern Laurent
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
92
TEKNISK TIDSKRIFT
föringsledningar. I praktiken är den främst till sin fördel
i distributionsnät med för åska starkt utsatta luftledningar.
Tryckluftssystemens utformning behandlas knapphändigt,
trots att tryckluften utgör ett viktigt hjälpmedel vid
ljus-bågssläckning och manöver. Den elektriska
turbinreglering-en omnämnes ej. Figurmaterialet skulle ha vunnit på en
modernisering.
I den teoretiska avdelningen användes konsekvent
begreppet huvudström, vilket medför fördelen att samma
formler kan användas för trefasiga och enfasiga kretsar.
Det är dock tvivelaktigt om man härigenom vinner något
väsentligt, då man blott överflyttar risken att glömma
faktorn V/3 till annat led i beräkningarna. Det kan
ifrågasättas huruvida man bör i en handbok använda detta
betraktelsesätt, som ej nyttjas i praktiken.
Tryckets och bildernas kvalitet är förnämlig.
Korrekturläsaren skulle dock ha sett upp bättre med kV och kW. I
en handbok skulle man gärna vilja se en
litteraturförteckning till tjänst för den, som vill tränga djupare in i ett
avsnitt, samt ett sakregister.
Dessa negativa omdömen berör dock endast saker av
mindre betydelse. Boken är i sin helhet lättläst och av stort
intresse. Vissa avsnitt, speciellt då de om kraftledningar och
distribution av kraft, är högklassiga och instruktiva. De
kapitel, som har en mera beskrivande karaktär, ger en god
bild av svensk kraftteknik av i dag och av dess historia.
Boken kan varmt rekommenderas för bruk inom
läroanstalter. För yrkesmannen utgör den ett gott komplement
till de som uppslagsböcker måhända lämpligare
handböckerna av amerikanskt ursprung. Je
Lærebok i radioteknikk, av Matz Jenssen, Einar
Kul-vik & Wilhelm Ramm. F Brun, Trondheim 1949. 411 s.,
291 fig. 23 nkr.
Genom detta arbete av tre norska radioingenjörer (den
förste av dem numera professor vid Norges Tekniske
Hög-skole) har den skandinaviska lärobokslitteraturen på
radioområdet fått ett mycket välkommet tillskott. Boken är
närmast avsedd för den lägre tekniska utbildningen och
har i Norge blivit auktoriserad av Telegrafstyret för detta
ändamål, men den är också väl användbar för självstudier
och som en allmänt orienterande inledning till ett djupare
studium av radiotekniken. Innehållet är i det stora hela
beskrivande och förutsätter endast elementära kunskaper
i matematik och fysik.
Av bokens 16 kapitel ägnas de fyra första åt de allmänt
elektrotekniska grunderna. Därefter behandlas: radiovågor,
antenner och matarledningar, elektroakustik, modulation,
elektronrör, förstärkare, oscillatorer, mottagare, sändare,
krafttillförsel, mätinstrument, radionavigation. Frånsett
det sista kapitlet begränsar sig boken till vad man kan
kalla ordinär radioteknik. Ultrahögfrekvenstekniken
vid-röres blott i största korthet, och på television ingås ej.
Dessa begränsningar torde få anses som försvarliga i
betraktande av bokens närmaste ändamål, men det är
möjligt att förbigåendet av televisionen kan visa sig vara en
brist redan innan boken utkommer i nästa upplaga.
Framställningssättet är präglat av reda och
koncentration, varigenom ett mycket aktningsvärt mått av material
kunnat presenteras inom en läroboks måttliga utrymme.
Med berömvärd pedagogisk skicklighet har förf. förstått
att hålla sig till det väsentliga och redogöra för det enkelt
och lättfattligt utan att därför fresta tålamodet hos en
intelligent läsare. Illustrationerna är talrika och instruktiva,
om också icke utförda med den drivna rit- och textteknik,
man bortskämts med från utgivare med större resurser.
En granskning av innehållet med avseende på
vederhäftigheten har resulterat i ganska få anmärkningar, av
vilka följande må framföras. Vid behandlingen av
kopplade svängningskretsar (s. 65—66) göres det mycket
vanliga misstaget att sammanblanda primär- och
sekundärkretsarnas villkor för dubbeltoppig resonanskurva. Först
ges en förklaring till uppkomsten av två toppar, vilken
gäller för primärströmmen, men den därefter lämnade
formeln är den som gäller för sekundärströmmen. Vid
beräkning av nedgången vid höga frekvenser i
frekvenskurvan för en motståndskopplad lågfrekvensförstärkare
(s. 200) har inverkan av rörets inre resistans — med
triod-rör av dominerande betydelse — blivit förbisedd. De
uträknade värdena på förstärkningen stämmer för övrigt
icke med formeln. På s. 202 säges angående
transformatorkoppling, att resonanstoppen i övre ändan av
frekvensområdet är en resonans mellan transformatorns induktans
och lindningskapacitans. Denna förväxling mellan
induktansen och läckinduktansens roll är icke ovanlig.
Fig. 206 och 207, som skall illustrera arbetsförhållandena
vid C-förstärkare, är ritade på ett sätt som motsvarar ren
B-förstärkning, t.o.m. i fråga om belastningslinjerna. I
fig. 240, visande en helvågslikriktare med drosselingång
och dess spännings- och strömkurvor, har
strömimpulserna blivit felvända, med maximum före minimum.
I detta sammanhang må även en terminologifråga
beröras. Det tredje gallret i en pentod, på svenska
bromsgaller, benämnes i boken "fanggitter". Motsvarande
uttryck har ju tidigare förekommit både på tyska och
svenska men lyckligtvis blivit utmönstrade såsom alltför
vilseledande i fråga om elektrodens verkningssätt.
De anförda bristerna är på intet sätt representativa för
bokens standard utan får nog uppfattas som enstaka
missöden, sådana en första upplaga sällan undgår. De rubbar
icke det goda intryck, boken i sin helhet gör. Som bevis för
min uppskattning må nämnas, att jag till studerande har
rekommenderat boken såsom en av de allra bästa att läsa
för att få en allmän överblick av ämnet radioteknik.
E Löfgren
Lærebog i telefonteknik, av Job gen rybnier. Den
private Ingeniørfond, Köpenhamn 1949. 415 s., ill. 30 dkr.
Boken är enligt förordet avsedd för eleverna vid
Danmarks Tekniska Högskola, och med ekonomisk hjälp från
Thomas B Thriges Fond, Post- og Telegrafvæsenet samt de
privata danska telefonbolagen utarbetad av förf. tillsammans
med ett flertal ledande danska ingenjörer, nämligen E
Broek-meyer, A W L Hillestrøm, F Kierulff och S Stenbæk.
Boken innehåller 18 kapitel med följande rubriker: "Nogle
grundbegreper og definitioner", "Lyd og hørelse",
"Mikrofoner", "Telefoner og højtalere", "Telefonrelæer",
"Abonnent-telefonapparater", "Manuelle telefoncentraler",
"Auto-matiske telefoncentraler", "Sandsynlighedsregningens
an-vendelse i telefonien", "Talefrekvenstelefoni",
"Transmis-sionsteknike forhold", "Bærefrekvenstelefoni", "Överföring
af signaler", "Telefonnettets opbygning",
"Interurbancen-traler", "Nogle elektriske målemetoder", "Nogle træk af
sandsynlighedsregningen", "Tabeller". I förordet meddelas
vidare, att en särskild del, innehållande teorin för
elektriska kretsar och ledningar, senare kommer att utges.
Boken är otvivelaktigt vederhäftigt klart och redigt skriven
och utgör ett förnämligt tillskott till förekommande
telefontekniska läroböcker på nordiska språk. Endast några
oväsentliga anmärkningar må göras. I kap. 2 borde Collards
berömda uppfattbarhetsteorier ha medtagits; dessa har som
bekant mycket stor betydelse inom telefontekniken. Rubriken
på kap. 9 är missvisande; sannolikhetskalkylen användes
nämligen inom många andra områden av telefontekniken än
automatteknik, t.ex. nätbyggnadsteknik,
uppfattbarhetsteorier, kabelteknik m.m., som ej behandlas i detta kapitel. I
kap. 16 beskrives bland annat "L M Ericssons
impedans-målebro", "Grützmachers målebro", "Absalon Larsens
komplekse kompensator", "A K Erlangs komplekse
kompensator" och "P O Pedersens komplekse kompensator".
Den logiskt tänkande läsaren får sålunda den
uppfattningen, att Lars Magnus Ericsson är uppfinnare till det
förstnämnda instrumentet, vilket är felaktigt. För undvikande
av missförstånd borde rubriken vara "Telefonaktiebolaget
L M Ericssons impedansmålebro" eller "T Laurents
impe-dansmålebro". Torbern Laurent
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
