Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 6. 10 februari 1951 - Hydrolys av stärkelse, av Sigge Hähnel och Franzi Wagenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10 februari 1951
105
specifik vridningsförmåga, högre halt av jäsbart
socker och mindre tendens att kristallisera än
ett motsvarande hydrolysat utan metalltillsats.
Molybden kan tillsättas i form av molybdensyra,
halogenförening eller molybdenoxid. Liknande
resultat har erhållits med aluminium, krom och
wolfram. Det synes tänkbart, att man kan
använda katalysatorer av denna typ för
framställning av glykoslösningar för jäsning till alkohol.
Å andra sidan kan utbytet vid framställning av
kristalliserad glykos påverkas ogynnsamt av de
metallkärl, i vilka hydrolysen utförs.
Stärkelsehydrolysens betydelse
vid framställning av alkohol
En av de viktigaste industriella
användningarna av stärkelse är som råvara vid
framställning av spritdrycker. Härvid utnyttjas framför
allt stärkelsen i spannmål och potatis, den förra
i USA och England, den senare i Mellan-,
Östeuropa och de skandinaviska länderna. Som
råvara för industrialkohol används utom stärkelse
i stor utsträckning etylen och socker. Av dessa
är blott det senare av intresse i detta
sammanhang. I USA och England utnyttjas nästan
uteslutande sockret i melass, i Sverige, Finland och
Norge sockret i avfallsluten från
sulfitcellulosafabrikerna.
Används stärkelse som råvara, måste den alltid
hydrolyseras eller försockras före alkohol
jäsningen. Denna process sker för närvarande
nästan uteslutande med enzym och oftast med
maltdiastas. I någon utsträckning används
dessutom amyloprocessen, som är grundad på
förhållandet, att vissa mögelsvampar, t.ex.
Amylo-myces Rouxii, alstrar amylaser och därför kan
försockra stärkelse. Man kan undvara
maltberedningen, men liksom vid försockring med
maltdiastas nedbryts stärkelsen ofullständigt.
Används socker som råvara kan däremot jäsning
till alkohol ske direkt, dvs. utan föregående
försockring.
Principiellt är därför framställning av alkohol
ur sockerhaltig råvara enklare än ur
stärkelse-haltig. Den förra tillåter sålunda kontinuerlig
jäsning, en process som numera överallt används
vid sulfitfabrikerna och som enligt Bilford m.fl.1
kan genomföras även vid melassbrännerier.
Utgår man från stärkelse, som försockras med malt
eller enligt amyloprocessen, är däremot
kontinuerlig jäsning knappast användbar, ty
försockringen med malt blir ofullständig och jästiden
på grund härav lång. Man måste därför använda
periodisk jäsning, ehuru den kontinuerliga
säkerligen är ekonomiskt fördelaktigare.
Kunde emellertid fullständig försockring av
stärkelsen åstadkommas före jäsningen, skulle
denna gå mycket fortare och skulle kunna drivas
kontinuerligt även med stärkelse som råvara. En
möjlighet att uppnå detta är användning av syra
i stället för diastas vid försockringen. Ruf m.fl.5
har undersökt denna utväg, varvid stärkelse ur
spannmål hydrolyserades med svavelsyra enligt
en kontinuerlig process. Ruf erhöll fullt
tillfredsställande driftresultat både på laboratoriet och i
halvstor skala. I Sverige används emellertid
potatis som råvara i stället för säd, och det är
icke säkert, att Rufs resultat kan tillämpas på
denna råvara.
Laboratorieförsök
med sur hydrolys av potatisstärkelse
De goda resultat, som erhållits i USA vid sur
hydrolys av stärkelse, uppmuntrade till
undersökning av metodens användbarhet på potatis,
och därför har några orienterande försök gjorts
i Spritcentralens laboratorium av ingenjör Ingrid
Ågren. Som råvara användes potatis, som
skalades och därefter revs på ett rivjärn. Den erhållna
gröten, som innehöll potatisens "fruktvatten",
var icke hållbar, varför blott försök utförda
samma dag och med samma potatisprov kunde anses
jämförbara. Genom hydrolys med syra erhölls en
mäsk innehållande mer eller mindre mängd
jäsbart socker. Som exempel på hydrolysmetodiken
kan följande nämnas.
Till 10 g riven potatis sattes 24 ml 1—n saltsyra
och vatten till en volym på 100 ml.
Syrakoncentrationen blev då 8,8 g/1. Blandningen kokades
under återloppskylare i 3 h och överfördes efter
avsvalning till en 200 ml mätkolv, som sedan
fylldes till märket med vatten. Efter filtrering
togs 50 ml filtrat i en 200 ml mätkolv, en med
använd syramängd ekvivalent kvantitet
natronlut tillsattes, varefter fylldes till märket med
vatten. I denna lösning bestämdes sedan
socker-halten. Försök utförda på detta sätt kallas i
fortsättningen "hydrolys under återlopp".
I en erlenmeyerkolv togs 18 g riven potatis och
försattes med 1,94 ml 2,5—n HCl;
saltsyrakoncentrationen blev härvid ca 8,8 g/1. Efter
noggrann omblandning upphettades provet till
önskad temperatur i autoklav under viss tid.
Temperaturvariationerna låg inom ± 1°C. Efter
avsvalning överfördes reaktionsblandningen till
en 200 ml mätkolv, som därefter fylldes till
märket med vatten. Lösningen filtrerades, och 25 ml
filtrat togs i en 200 ml mätkolv, med syran
ekvivalent mängd natronlut tillsattes, varefter fylldes
till märket med vatten. Den erhållna lösningen
användes för sockerbestämning. I båda fallen
anges sockermängden i procent av invägd
potatis.
De slutliga lösningarnas halt av reducerande
sockerarter räknade som glykos bestämdes dels
direkt med Schoorls metod, modifierad enligt
Bruhns2, dels efter behandling med jäst enligt
Menzinsky’. Vid den senare metoden, som uppges
ge halten jäsbart socker, försattes 40 ml lösning
med 4 g jäst. Efter noggrann omblandning sattes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
