Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 6. 10 februari 1951 - Nya produkter - För förtöjning av fartyg vid kaj - Waller-brickan för mutterlåsning - En kraftig svarv för stora arbetsstycken - Insänt: Kvalitetskontrollens tillämpning i svensk industri, av Artur Fransson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
116
TEKNISK TIDSKRIFT
tongfyllda järnrör samt en järnbygel placerad i betongen
mellan rören och kajkanten. Alla dessa delar är
sammansvetsade till en enhet, som är lätt att montera in i
kajkroppen. Konstruktionen hindrar ej huvudarmeringen i kajens
längdriktning och skär ej sönder kajkroppen. Den gör
praktiskt taget samma tjänst som två gjutna pollare; två
fartyg kan förtöjas från olika håll utan att deras trossar
hindrar varandra. Genom rörens lutning kommer trossen
alltid att ligga intill rörets infästning, vilket minskar
böj-ningspåkänningen.
Konstruktionen, som finns i fyra storlekar — för 10, 30,
50 och 75 Mp dragkraft — enligt Kommunaltekniska
Föreningens normer, föres i handeln av Ingenjörsfirman
Delcar AB, Stockholm.
Waller-brickan för mutterlåsning är en vanlig
mellanläggsbricka, vars innerkant har pressats ut i tunna,
uppåtriktade flikar. Den sättes
på bulten med flikarna
riktade mot muttern,
såsom figuren visar. När
muttern vid åtdragningen
kommer i kontakt med
flikarna, tvingas dessa in
mellan bultens och
mutterns gängor. Flikarna,
som är av mjukare
material än skruvförbandet,
blir plastiskt deformerade
mellan bult- och
mutter-gängorna så, att de fyller
ut spelrummet mellan
dessa utan att skada
gängorna eller underlaget. Efter åtdragningen utgör bult, bricka
och mutter en praktiskt taget nitad enhet.
Med Waller-bricka låsta bultförband, t.ex. i glidlager,
skall kunna efterjusteras utan att låsverkan minskas.
Jämfört med förband med dubbla muttrar blir besparingen i
materialvikt väsentlig. Muttern behöver ej dras åt hårdare
än normalt och bultens hållfasthet i längdriktningen blir
inte ansträngd extra; bultdimensionen i ett förband kan
sålunda bestämmas enbart med hänsyn till förbandets
uppgift. Om man helt lossar ett förband med Waller-bricka,
måste man vid ny hopmontering sätta på en ny bricka.
Brickan tillverkas i järn, mässing, koppar eller
lättmetall-legering.
Waller-brickan, som har fått sitt namn efter uppfinnaren,
ingenjör Arne Waller, Stockholm, säljes av AB Sveaexport,
Stockholm.
En kraftig svarv för stora arbetsstycken hàr
konstruerats av Heyligenstaedt & Comp.
Werkzeugmaschinen-fabrik, Giessen. Den tillverkas i tre typer, med 600, 750 och
900 mm dubbhöjd i normalutförande. Spindelhastigheten
är kontinuerligt reglerbar med PlV-växel (den största
typen har dock kuggväxellåda med 18 hastigheter), varvid
erhålls möjlighet till konstanthållning av skärhastigheten
vid plansvarvning. Det stabila utförandet av bädden med
tre breda styrningar för släden framgår av bilden. Maskin
AB Karlebo är representant i Sverige.
Insänt
Kvalitetskontrollens tillämpning i svensk industri.
I sin artikel i Tekn. T. 1950 s. 1205 gör civilingenjör
Erik Backlund i avsnittet "Kvalitetskontrollens lönsamhet
kontra andra synpunkter" ett par uttalanden om sin
uppfattning rörande dessa förhållanden på "militärt håll".
Sålunda skriver han, att det vid militära leveranser har
"utbildat sig ett betungande pappersmaskineri. Man
uppställer ofta ytterst detaljerade bestämmelser som i
allmänhet motiveras med prestigesynpunkter och som endast
sällan har något med lönsamhet att skaffa."
Litet längre fram i samma kapitel står följande: "Det
är i och för sig inte någon nyhet, att leverantören lämnar
provningsintyg eller certifikat t.ex. egenskapsdeklaration
för tyg. Även vid större affärer förekommer detta. Så
t.ex. är det brukligt att stenkol åtföljes av certifikat. Vid
valsat järn och stål har man särskilda överpriser för
materialprovning. Detta behöver uppmärksammas mera än
hittills. Vissa tecken tyder på, att man även på militärt
håll börjar få ögonen på detta." Uttalandena är säkerligen
gjorda med viss erfarenhet som bakgrund, men då dylika
ofta generaliseras av läsare, som icke känner till alla
militära arbetsområden, bör ett litet inlägg vara på sin plats.
Här följer en redogörelse för Flygvapnets lösning av
hithörande problem.
För ca 10 år sedan omarbetades dittills gällande, äldre
materialnormer, varvid tillkom det normsystem, som
alltsedan dess är gällande. För stål, lätta och tunga
metalllegeringar bygger normsystemet på principen att den
huvudsakliga leveranskontrollen skall ske hos
materialtillverkaren. Denna är skyldig låta varje materialleverans
åtföljas av ett provningsintyg, i vilket provningsvärden
återfinns i den omfattning, som stipuleras i vederbörande
materialnorm. Vid mottagande av materialet sker i
Flygvapnets egen regi endast en mycket begränsad provning
som kontroll på den större, mera genomgripande
provningen hos leverantören. Detta system har fungerat utmärkt i,
som nyss nämnts, ca 10 år.
Redan dessförinnan förekom dock leveranser mot
provningsintyg. Så köptes t.ex. på det sättet hela behovet av
aluminiumlegeringar från utländska verk, innan
tillverkningen av sådana legeringar hade kommit igång inom
landet. Ett annat exempel på utländska materialleveranser
mot provningsintyg för ca 15 år sedan är faner för
flygplanändamål. Även för vissa halvfabrikat såsom skruv
och nit sker sedan många år tillbaka alla leveranser till
Flygvapnet mot provningsintyg.
Utformningen av bestämmelserna — normerna — sker
i intimt samarbete med materialtillverkarna. På senare år
har från tillverkarhåll t.o.m. bildats en särskild kommitté
i Jernkontorets regi för att diskutera stålnormerna med
Flygvapnets representanter. Sådana diskussioner föres
alltid på det rent sakliga planet och jag tror inte, att
någondera parten någonsin har haft anledning beskylla den
andra för att anlägga prestigesynpunkter på dessa frågor.
Vissa detaljer i Flygvapnets normsystem har sedan länge
omfattats med stort intresse även av andra
normerings-sällskap, inte minst Metallnormcentralen. Jag tänker
härvidlag särskilt på beteckningssättet för olika
värmebehandlings- och kallbearbetningstillstånd samt systemet för
färgmärkning av råmaterial.
Av ovanstående torde framgå, att den efterblivenhet och
stelbenthet, som Backlund anser förekomma på hithörande
områden i det militära i varje fall icke står att finna inom
Flygvapnet. Artur Fransson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
