Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 9. 3 mars 1951 - Andras erfarenheter - TV-tittarna skall få betala, av DH - Hur göra driftnistrument lätt avläsbara? av sm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3 mars 1951
175
na, innan de utsänds får passera en kodenhet, bestående
i huvudsak av ett katodstrålerör, ett framför dettas skärm
placerat "kodkort" samt en fotocell. Katodstråleröret står
i förbindelse med synkroniseringsgeneratorn och
fotocellen med sändaren. I varje mottagare är
synkronseparatorn ersatt med en motsvarande enhet, i vilken kodkort
kan insättas. Kodkortet i sändaren åstadkommer viss
förskjutning i synkroniseringsimpulsernas tidsföljd, så att
bilden i en mottagare ej försedd med dekoder och rätt
kodkort blir suddig (se fig. 1). Avsikten är, att
allmänheten skall kunna köpa kodkort i närmaste affär.
Enligt en annan metod, vilken även den nu provas i
större skala, skall "den felande länken" i
synkroniseringsförloppet kunna sändas per tråd till
mottagareinnehavaren, sedan denne per telefon anmält, att han önskar
se visst program. Denna nya anordning kallas "phone
vision" efter sina föräldrar telefon och television
(Television Engng nov. 1950, Det Bästa jan. 1951). DH
Hur göra driftinstrument lätt avläsbara? Hög
mätnoggrannhet hos ett mätinstrument garanterar ej alltid
goda användningsresultat, ty dessa försämras ibland av att
det är svårt att använda instrumentet eller att rätt tyda
dess utslag. Det är inte ovanligt att en
mätinstrumentkonstruktör komplicerar avläsningsförfarandet för att nå
några procent högre mätnoggrannhet, för att få
instrumentet billigare eller kanske för att han inte i detalj känner till
hur instrumentet skall användas.
Instrument med speciella avläsningsförfaranden är endast
lämpliga i laboratorier, där tränad personal har hand om
dem. Driftinstrument däremot skall vara lätta att läsa av
och svåra eller omöjliga att feltolka. Särskilt inom
flygväsendet är dessa synpunkter viktiga, eftersom flygförare
med liten eller obetydlig mätteknisk träning måste
övervaka ett stort antal instrument i kabinen. Feltolkningar
har inte varit sällsynta och medför ofta stora risker.
Vid USA:s flygvapen har gjorts en utredning om hur
driftinstrument bör vara utförda för att bli lätt avläsbara.
Resultaten (vilka lämpligen kan kompletteras med dem, som
erhållits vid en liknande dansk undersökning, Tekn. T.
1949 s. 820) kan i många fall också tillämpas vid
industriella driftinstrument.
Ett typiskt tolkningsfel är, när en maskinarbetare läser
sin mikrometer fel på ett varv på delningstrumman, då en
flygförare läser 500 eller 1 000 m fel på sin
klockhöjd-mätare eller då vem som helst läser sin klocka fel på en
timme (båda de sistnämnda felen betyder ett varvs fel på
den längsta visaren). Felen hänger direkt ihop med
skalans huvuddelning, är i allmänhet stora och kan därför,
såsom i ovanstående exempel, vara dyrbara, farliga eller
kanske bara retsamma.
Noggrannhetsfel beror i allmänhet på felaktig
uppskattning av visarens ställning mellan två delstreck. De är
normalt små och har ingen praktisk betydelse om instrumen-
Medel-
avlösningstid 7,1 1,7 0,0 s
Tolkningsfel
totala 15,9 3,5 0,6 %
100 fot 13,1 0,9 0,6 %
1 000 fot 11,7 0,7 0,4 %
Fig. 2.
Relativ interpole-ringsnog-grannhet som
funktion av
skaldelarnas
längd.
Fig. 1. Olika typer av flygplanhöjdmätare med
fotgrade-ring; t.v. gängse trevisarinstrument, i mitten och t.h. har
visare ersatts med räkneverk.
tet är riktigt konstruerat och använt.
(Avläsningsnoggrann-heten skall vara större än mätnoggrannheten, vilken skall
motsvara eller vara något större än noggrannhetsbehovet.)
De ovan omnämnda feltolkningarna av
flervarvsinstru-ment är särskilt sällsynta på ur, helt enkelt därför att vi
är så tränade att avläsa detta instrument; på andra
instrument är de vanligare. Fig. 1 visar ett bra men inte alltid
användbart sätt att undvika felen: att ersätta en eller flera
av visarna med siffror i ett räkneverk. Detta är emellertid
olämpligt om det gäller att enbart kontrollera en
mätstor-het i förhållande till en önskad storhet eller att reglera in
den till denna storhet. Räkneverk försvårar också i hög
grad interpolation.
För visarens anordning finns vissa lämplighetsregler. En
rörlig visare över en fast och i sin helhet synlig skala är
sålunda att föredra framför en skala, som rör sig under
ett fast index. Vidare skall, om mätstorleken ökar, visaren
röra sig medurs på cirkulära skalor, åt höger eller uppåt
på raka. Särskilt på instrument med flera visare är det
viktigt att alla visare har samma rörelseriktning. Denna
regel kan anses tämligen självklar, men ändå syndas det
ofta mot den på instrument med visarräkneverk, t.ex.
volymmätare för vatten, olja och ånga.
Nollpunktens läge har visat sig vara av mindre betydelse
då man konstruerar ett nytt instrument. Däremot skall
man akta sig för att göra ändringar i en skalanordning,
som blivit gängse använd. Det avrådes t.ex. bestämt från
att göra en urtavla med 12-strecket nedåt. Skalan får
uppta 360° endast om visaren skall gå flera varv. I annat fall
måste det finnas ett tydligt gap mellan begynnelsepunkten
och slutpunkten.
För skaldelningen tillämpas i de metriska länderna sedan
gammalt regeln, att skaldelarna endast får motsvara 1,2
eller 5 gånger mätenheten eller jämna tiopotenser
(positiva eller negativa) av dessa tal. I England och USA
använder man också andra delningar, kanske på grund av
måttsystemen, men numera synes man söka sig över till
europeisk praxis, eftersom denna i hög grad underlättar
interpolering och minskar risken för tolkningsfel.
Skalstrecken bör vara olika långa: 10-talens delstreck bör vara
längre än 2-talens eller 5-talens och de senare i sin tur
längre än enheternas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
