Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 10. 10 mars 1951 - Hur långt geologin har hunnit, av sah
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
192
TEKNISK TIDSKRIFT
nas radioaktivitet (Tekn. T. 1943 s. B 37). Härmed kunde
man t.ex. fastställa att de äldsta prekambriska
formationerna hade utkristalliserats för ungefär två miljarder år
sedan och att den prekambriska perioden räckte ungefär
tre fjärdedelar av den geologiska tidsrymden. För en halv
miljard år sedan avlagrades de tidigaste kambriska
skikten, de första som bär vittnesbörd om levande organismer.
De därefter följande perioderna kan mätas i enheter om tio
miljoner år, och givetvis med större noggrannhet ju
närmare vår egen tid man kommer.
Radioaktivitetens upptäckt har även varit till hjälp för
den geologiska vetenskapen ur en annan synpunkt,
nämligen för att utreda varifrån jorden får sitt värme.
Tidigare antog man, att jorden genomgick en kontinuerlig
av-kylningsprocess från ett ursprungligen smält tillstånd.
Iakttagelser av radioaktivitetens förändring med djupet i
jordskorpan har emellertid visat, att avsevärda
värmemängder måste alstras i jordens inre genom spontant
sönderfall av atomer, huvudsakligen av uran, torium och kalium.
Denna upptäckt, att jorden i verkligheten är en
radioaktiv reaktor, gav nyckeln till lösningen av frågan om vilka
krafter som har format jorden och dess vta. Alla de
mätningar som har gjorts i djupa borrhål har visat, att
temperaturen ökar med djupet, men det finns nu goda skäl
att anta, att denna ökning icke fortskrider kontinuerligt
vid stora djup. Ett av skälen härför är den ojämna
radioaktiviteten i vår planets inre, ett annat är den ännu icke
lösta frågan om vilken temperatur jorden hade då den
bildades, och ett tredje inverkan på yttemperaturen av de
lokala konvektionsströmmar, som tid efter annan har fört
fram stora mängder smält material till jordytan.
En ledtråd för bestämning av temperaturen i skikten
närmast under jordskorpan har man fått vid undersökningar
av de belastningar, som vållats av iskalotterna på
Grönland och Antarktis. Extrapoleras dessa iakttagelser till de
belastningar, som istiden medförde, och de deformationer
av jordskorpan, som har fortskridit även sedan dessa
belastningar har upphört, kom man till resultatet att de lager,
som ligger några tiotal kilometer under jordytan, måste
vara relativt svaga. Den enda förklaringen härtill är att
de hålles plastiska genom en hög temperatur.
Man har numera även fått en tillfredsställande förklaring
till det faktum, att medelnivån för kontinenter och stora
öar ligger ca 5 km över havets botten. Orsaken är, att
landmassorna huvudsakligen består av granit och de är
lättare än den del av jordskorpan, som bildar havsbottnen.
Detta medför att kontinenterna flyter upp på den plastiska
massa, som befinner sig under jordskorpan.
Ett problem som däremot icke är klarlagt är ursprunget
till de lavaeruptioner, som fortfarande förekommer i olika
delar av jorden. Den tidigare förklaringen, att dessa skulle
härröra från jordens inre och komma upp genom sprickor
i jordskorpan, anses numera vara ytterst osannolik. Lika
svårt är det att bevisa den nya teorin, att de härrör från
isolerade fickor av smält massa i den övre jordskorpan.
Wegeners kända teori, att kontinenterna skulle ha uppstått
genom delning av en enda landmassa och delarnas
vandring över jordens yta, och vilken han stöder bl.a. genom
att visa hur väl Sydamerikas ostkust passar in i Afrikas
västkust, har fått en viss uppmuntran genom de nya
teorierna om de undre jordlagrens plasticitet. Emellertid har
ingen ännu kunnat prestera någon förklaring till vilka
krafter, som skulle ha kunnat förorsaka dessa vandringar;
vidare anses på sina håll plasticiteten inte vara tillräckligt
stor för att möjliggöra rörelserna. (Hans Pettersson har
dessutom under den svenska djuphavsexpeditionen med
"Albatross" påträffat sedimentlager, vars ålder flerfaldigt
överstiger den tidsrymd, som enligt Wegener skulle ha
förflutit sedan oceanerna bildades.)
Den geologiska vetenskapen bjuder även på andra
mysterier, t.ex. de höga koniska berg som Stilla havets
botten är översållad med. De torde ha vulkaniskt ursprung,
men man har ännu inte utrett hur och när deras toppar
har stympats till flata platåer.
En annan gåta erbjuder de undervattenskanjon som
ge-nomfårar kontinenternas strandsluttningar mot de stora
havsdjupen. Förklaringen är, att de skulle ha bildats under
det senaste miljontalet år och utgöras av flodbäddar, som
av landisen pressats ned under vattenytan, är synnerligen
omtvistad. Lika gåtfulla är de stora klimatändringarna och
åtföljande ändringar av glaciärgränsen under
pleistocen-perioden.
Därmed är dock icke listan på geologins uppgifter uttömd.
Bland de närmast till hands liggande målen märkes
slutförandet av detaljerade geologiska kartor, som täcker mer
än 90 % av landytan, noggrann undersökning genom
ekolodning av havsbottnens relief, lokalisering av diskontinuiteter
i jordskorpan genom seismologiska metoder, utredning av
vulkanernas funktionsmekanism och ett svar på frågan
varför jordens granit är koncentrerad till kontinenterna och
hur de stora granitanhopningarna i bergskedjorna, fig. 1,
har uppstått (R A Daly i Sci. Amer. sept. 1950). sah
Fig. /. Gräns mellan tvä
bergarter i närheten av Los
Angeles; det ljusare berget är
granit, som har kristalliserat
ut från smält tillstånd, medan
det mörkare har ändrat
struktur frän ett tidigare fast
tillstånd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
