- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Årgång 81. 1951 /
227

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 11. 17 mars 1951 - Böcker - Avlöningssystem för försäljare inom industri- och grosshandelsföretag, av sah - Radiolyssnarens uppslagsbok, av W S - Håndbog i plastics og beslægtede materialer, av Bengt Oom

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

10 mars 1951

227

Böcker

Avlöningssystem för försäljare inom industri- och
grosshandelsföretag, av Bertil Melin. FFI Medd. nr 32,
Stockholm 1950. 130 s., ill. 6 kr.

Denna undersökning, som utfördes hösten 1945, har
omfattat 100 företag med omkring 1 700 anställda försäljare.
Av företagen var 24 grosshandelsföretag och 64
industriföretag samt 12 båda delarna. Konsumentvaror såldes av
61 företag och producentvaror av 48. Avsikten med
undersökningen har varit att helt enkelt konstatera, enligt
vilka system försäljare i verkligheten avlönas, och
sammanställa företagens erfarenheter av de olika avlönings
formerna. En undersökning av försäljarnas attityd till
avlöningssystemen har däremot icke varit möjlig att
genomföra.

De typer av avlöningssystem som förekommer är enbart
fast lön, enbart provision (med eller utan inkomstgaranti),
fast lön och provision (efter konstant, progressiv eller
degressiv procentsats, med inkomstgaranti och med
minimi-kvot) samt bonus-, poäng- och tantiemsystem. De olika
systemen illustreras av diagram. De utnyttjas av företagen
i följande proportion: fast lön 18 ®/o, provision 14 °/o, fast
lön med provision 63 "/o, övriga system 5 fl/o.
Undersökningen har i stort sett visat, att företagen föredrar enkla
avlöningssystem framför mera komplicerade. Många
företag har uttryckt åsikten, att de anser poängsystemet
överlägset ur teoretisk synpunkt, men att svårigheterna att
konstruera och tillämpa ett lämpligt system och att få
försäljarna att inse systemets verkan och fördelar hindrar
dess genomförande.

Undersökningen har även sträckt sig över den praxis, som
tillämpas i fråga om det försäljningsunderlag, på vilket
provisionen beräknas. Hos 95 °/o av alla företag baseras
försäljarens provision på hans egen individuella
försäljningssumma, och i allra övervägande flertalet fall på alla
försäljningar som har gjorts inom försäljningsområdet —
oberoende av om försäljaren själv har tagit upp ordern
eller om den har kommit in direkt till företaget. I något
över hälften av fallen erhåller försäljaren ingen provision
på osäkra fordringar. I två tredjedelar av fallen är
provisionen differentierad på olika kundgrupper, objekt etc.

En undersökning av försäljarnas totalinkomst visar rätt
stora variationer: mellan 6 000 och 45 000 kr. för
konsumentvaror, mellan 5 800 och 30 000 kr. för producentvaror.
Trots den stora spridningen visar emellertid
försäljar-lönerna en utpräglad dragning åt toppläget och försäljarna
ligger i allmänhet, enligt vad företagen har meddelat, på
en högre lönenivå än andra tjänstemän med vilka de
närmast är jämförliga. Vidare föreligger en bestämd tendens
att öka den fasta andelen av försäljarens lön på bekostnad
av den provisionsbestämda. Som skäl anges en önskan dels
att knyta försäljarna fastare till företaget genom att ge
dem större trygghet, dels att minska försäljarlönernas
andel i de rörliga försäljningskostnaderna per såld enhet.
Däremot är den tidigare tendensen på retur att genom
starkt degressiva provisionssatser eller införande av ett tak
för provisionsinkomsterna begränsa försäljarnas andel i en
"onormalt" ökande försäljning.

Utredningen, som är mycket detaljerad men dock klart
uppställd, redigt skriven och därför lättläst, avslutas med
en omfattande litteraturförteckning. sah

Iladiolyssnarens uppslagsbok, redigerad av John
Schröder. Nordisk Rotogravyr, Stockholm 1950. 240 s., ill. 8 kr.

Boken har enligt förordet "sammanställts med tanke på,
att den ständigt skall ligga framme vid radioapparaten,
lätt tillgänglig och alltid redo att besvara frågor av de
mest skilda slag, som en radiolyssnare kan ha anledning
att framställa". Redaktionen har haft den ingalunda lätta
uppgiften att kompromissa mellan de utrymmeskrav, som
betingas av den vida målsättningen, och den begränsning

av omfånget, som är nödvändig för att en handbok som
denna skall bli verkligt populär.

Resultatet har blivit, att boken har fått samma fel och
förtjänster som ett radioprogram: den innehåller för
många slags material och för litet av varje — ur den
enskildes synpunkt sett. Man frågar sig, om inte de flesta
radiolyssnarna hade vunnit på, att boken hade utgivits i
t.ex. tre separata delar: en om själva programmen och de
uppträdande, en om "tekniken" i radion och slutligen en
med den våglängdstabell med plats för egna anteckningar,
vilken nu upptar fjärdedelen av bokens sidantal. Att det
sistnämnda avsnittet överhuvud i sin nuvarande spatiösa
form har tagits med i boken är svårt att förstå; det kan
knappast vara så värst många lyssnare, som hyser större
intresse för små, avlägset belägna mellanvågssändare.

Med dessa anmärkningar vare ingalunda sagt, att boken
inte kan vara till nytta. Den fyller ändå ett verkligt behov,
och det som står i den är för det mesta både nyttigt och
nöjsamt. Alf Ahlberg skriver om konsten att lyssna i radio,
Henrik Hahr om hur radioprogrammet kommer till, Erik
Mattsson om Radiotjänsts studiolokaler och om det nya
radiohuset, Uno Stenholm om dagsnyheterna och C J
östman om väderleksrapporten. Vidare ingår uppgifter om
Radiotjänsts olika avdelningar och tjänstemän, om
populära radioröster och radiomusiker, om grammofonarkivet,
kontrollrummet, rundradiocentralen, programledningarna
och stationernas fältstyrkekartor. Mycket värdefulla för
den stora publiken är de råd som ges om apparatköp,
kortvågslyssning, lyssnarantenner, radiostörningar och
apparatreparationer. W 5

Håndbog i plastics og beslægtede materialer,
redigerad av H IætH pieöersien, Teknisk Forlag, Köpenhamn
1950, 318 s., ill. 26 dkr.

De olika kapitlen i denna handbok i plastkemi och
plastteknik är skrivna av ett antal danska specialister. Efter ett
kapitel om de högmolekylära ämnenas struktur och teori
samt plasternas systematik behandlas naturgummi i ett
och konstgummi i två kapitel. De egentliga plasterna
(vinyl-, akrylat-, kasein-, feno- och aminoplaster samt
cellulosaderivat) upptar sju kapitel. Därjämte är ett kapitel
ägnat konstfibrer och ett lackhartser. Slutligen behandlas
presstekniken i ett kapitel och provningsmetoder i två.

Samtliga avsnitt, utom det första teoretiska kapitlet, är
synnerligen förtjänstfullt skrivna. Det märks, att de
utarbetats av skickliga specialister, vilka lagt sig vinn om
att ge en vederhäftig och fullt aktuell framställning av
sina områden. Det första kapitlet innehåller mycket
värdefullt material men är tyvärr oöverskådligt disponerat
och inledes med en synnerligen märklig systematik av
plasterna.

Den allvarligaste anmärkningen mot boken gäller dock
dess redigering. Uppdelningen i kapitel är gjord efter
författare och icke efter innehåll, vilket medför en
osystematisk behandling av materialet. Sålunda omfattar kap. 5
så väsensskilda ämnen som polyvinylidenklorid,
poly-etylen och silikoner. De båda förstnämnda plasterna borde
lämpligen förts till kapitlet om vinylplaster. Konstgummi
är uppdelat i två kapitel, polymerisations- och
polykonden-sationsgummi, men tioplasterna återfinns i det första av
dem och kiselgummi i avsnittet om silikoner. Nylon
behandlas endast i kapitlet om konstfiber trots dess stora
betydelse som formsprutningsmaterial.

En särskild honnör måste ges bokens utstyrsel,
typografi och bildmaterial.

Som slutomdöme vill jag rekommendera boken till alla,
som redan känner något till plasternas olika områden, ty
för dem torde den vara en utmärkt läro- och handbok.
Trots sina många förtjänster torde den däremot, dels på
grund av ovannämnda brister men framför allt på grund
av den ganska svårförståeliga danska nomenklaturen, icke
vara lämplig som lärobok vid tekniska skolor.

Bengt Oom

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 02:36:06 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1951/0243.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free