Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 14. 7 april 1951 - Modern turbinreglering, av Gunnar Enskog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
272
TEKNISK TIDSKRIFT
även samma uttryck för ekv. (5 b) med de
storhetslikheter soin här ovan angivits.
Stabilitetsproblem
Man finner sålunda en god teoretisk
överensstämmelse mellan de förut nämnda olika
regulatortyperna, vilket ej heller är i sig självt
förvånansvärt, då de alla är uppbyggda för samma
ändamål, nämligen mätning av turbinens
drivande moment och dess jämförelse med
motsvarande storhet för belastningen och enär stabilt
regleringsförlopp erhålles genom inverkan av
den styrda storheten själv.
Stabilitetsproblemet är sålunda teoretiskt
detsamma för alla dessa regulatorer och är en fråga
om tillräcklig svängmassa och
regulatordämpning, såväl för normala förhållanden med starkt
frekvensberoende last, som vid de mindre vanligt
förekommande med frekvensoberoende last7. De
olika regulatortyperna är också teoretiskt
likvärdiga i fråga oin dimensionering av svalltorn
och vattenvägarnas utformning för övrigt.
De nyare beräkningsmetoderna,
operatorkalkylen och frekvensanalysen, som företrädesvis
utvecklats inom den elektriska
regleringstekniken, kan härvidlag inte åstadkomma något nytt
men innebär otvivelaktigt ett framsteg med
avseende på stabilitetsundersökningar vid mera
komplicerade fall. De kan tydligen lika väl an-
vändas vid mekaniska regulatorer som vid
elektriska.
Man kan tänka sig vinna någon fördel med
införande i regleringen av någon extra
korrigerande funktion, såsom vattenstånd, vattentryck,
effekt e.d. Härvidlag är dock, särskilt med
avseende på vattenvägarna, fordran på absolut
säkerhet under de ogynnsammaste förhållanden
oeftergivlig.
Särskilt effektstorhetens direkta införande i
regleringen kan i övrigt vara av stor betydelse
t.ex. vid ren effektreglering eller kombinerad
frekvens- och effektreglering. Detta är i och för
sig inte nytt. I förra fallet har man använt den
mekaniska regulatorns elmotormanövrerade
på-dragsbegränsning, i senare fallet av
elmotor-varv-ställaren. En sådan reglering är dock ej
kontinuerlig. Ett kontinuerligt verkande elmagnetdon
innebär härvidlag en fördel.
En dylik magnet bildar kärnan i den här ovan
betraktade elektriska turbinregulatorn. Samma
magnetdon har även använts som ersättare för
den vanliga elmotor-varvställaren i
Kanova-regulatorn. Skillnaden är härvidlag att vid
den elektriska regulatorn blandas storheterna i
magnetens matningskrets, medan vid den
mekaniska regulatorn pendeln ger frekvensberoendet
och magnet-varvställaren effektberoendet (eller
motsvarande storhet), vilka storheter parallellt
införes i regleringen och så att säga blandas i
regulatorns styrverk. Verkan blir tydligen
densamma i båda fallen.
Bland annat följer vid den senare regulatorn,
att hastighetsregleringen
turbin—pendel—dämpning bildar en praktiskt taget rent mekanisk
enhet vilken sköter sin funktion oberoende av
elektriska fel eller yttre störningar utan särskilda
skyddsanordningar, vilket i praktiken ger en
ökad trygghetskänsla.
Det finns sålunda ingen anledning, att ur
principiella synpunkter förkasta den mekaniska
turbinregulatorn, och ej heller av praktiska skäl om
häremot svarande fordringar tillgodoses, så som
skett vid Kanova-regulatorn.
Kanova-regulatorn
Denna regulatortyp skiljer sig rätt betydligt från äldre
mekaniska regulatorer, i första hand genom en
dämpningsanordning, som normalt är lätt justerbar i olika
avseenden och som är försedd med ett elektriskt
fjärr-manövrerat omställningsdon. Konsekvenserna av
förhållandet, att en turbinregulator kräver olika grad av
dämpning vid olika driftförhållanden, såsom ensamgående
maskin eller då den är ansluten till ett stort centralt
kraftnät eller ett litet lokalnät e.d. tillämpades först vid
Kanova-regulatorn och är sålunda inte beroende på den
utveckling, som ägt rum inom den allmänna
regleringstekniken och frekvensanalysen7.
Prov med olika häremot svarande försöksutrustningar
utfördes 1940 vid befintliga turbinregulatorer i
Stadsforsen. På resultaten härav samt ytterligare prov med ett
nytt regulatorstyrverk 1941, baserades bl.a. den under
namnet "finreglerdon" kända praktiska tillämpningen vid
Fig. 1. Principschema för Kanova-regulator.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
