Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 14. 7 april 1951 - Modern turbinreglering, av Gunnar Enskog - Energi från solen, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1U april 1951
275
Fig. 7. Diagram över nätfrekvens och ledhjulsrörelse vid
Kanova-regulator med finreglering och elektriskt införd
statik.
minskad spänning hos pendelfjädern, vilket svarar mot
ändrat varvtal vid enskild drift eller ändrat pådrag (effekt)
vid samdrift.
Då statiken införes elektriskt via magnetspolen 6,
inställes regulatorns mekaniska återföring i nolläget. Man
har alltså möjlighet använda den senare om fel skulle
uppstå på den elektriska apparaturen, liksom det finnes
en mekanisk ratt för varvförställning. Diagrammet, fig. 7,
visar frekvens och ledhjulsrörelse vid dylik elektriskt
införd statik under relativt lugn nattdrift. Diagrammets
vänstra del från de vid a gjorda omställningarna fram till b
är taget med denna maskin ensam frekvensreglerande.
Den elhydrauliska varvställaren utgör ett relativt enkelt
medel för införande i den automatiska regleringen av en
eller eventuellt flera samtidiga yttre variabler och ger
alltså regulatorn en bekväm anpassning till olika
driftsreg-leringsformer, samtidigt som den mekaniska
turbinregula-torns säkra varvtalsskyddande egenskap bibehållits. Man
är sålunda inte beroende av speciella härför avsedda
skyddsanordningar. Ett avbrott i varvställarens
matningskrets, under det turbinen går i separatdrift eller plötsligt
övergår härtill innebär endast att turbinen inregleras för
i det närmaste normalt varvtal.
Utvecklingen i Schweiz är i detta sammanhang av
intresse, då schweiziska firmor först lanserade elektriska
regulatorer, som togs i praktiskt bruk. Vid båda de
fabrikat som härvid föreligger, övergick man redan tidigt från
ett helelektriskt styrdon till ett utförande, där återföringen
på vanligt sätt ingick i den övriga mekaniska
regulatorutrustningen eller utfördes till övervägande del motsvarande
mekanisk hydraulisk. Senare har man övergått till att
använda den elektriska regulatorn resp. styrdonet enbart för
effektreglering och varvtalsomställning 9, 10.
Litteratur
1. Enskog, G: Motsvarar turbinregulatorn driftens krav? Tekn. T.
73 (1943) s. E 187.
2. Gaaade, A: Elektrisk reglering av vattenturbiner. Tekn. T. 73
(1943) s. E 179.
3. Stein, Th.: Drehzahlregelung der Wasserturbinen. Schweizer.
Bauztg 65 (1947) s. 531, 543, 564.
4. Tolle, M: Die Regelung der Kraftmaschinen, l:a uppl., Berlin
1909 s. 679.
5. Fabritz, G: Das Stabilitälsproblem der selbsttätigen
Turbinen-regelung. Wasserwirtschaft 21 (1928) s. 392.
6. Gaarde, A: Electro-hijdraulic speed regulation of water turbines
with open and closed pipe lines. Asea techn. Achievements (1946)
s. 65.
7. Brodersen, E: Frekvensreglering på det svenska samkörande,
kraftnätet. Konstruktiva problem. Tekn. T. 80 (1950) s. 652.
8. Enskog, G: Turbinregulatorn som frekvensskgdd. Industritg
Norden 38 (1945) s. 385.
9. Keller, B: Neue Methoden der Frequenz-Leistungsregulierung im
praktischen Betrieb. Brown Boveri Mitt. 32 (1945) s. 223.
10. Stein, Th.: Vereinfachte Primärregelung der übergabeleistung.
Bull. schweizer, elektrotechn. Ver. 37 (1946) s. 76.
Energi från solen. Medan vi förbrukar lagrad solenergi
genom att bränna kol och olja för att få värme och ljus,
driva fortskaffningsmedel och framställa nyttigheter,
mottar jorden från solen ständigt en ojämförligt större
energimängd. Om man antar, att solen släcks och att
dess strålning måste ersättas med jordens totala
bränsle-tillgångar, kan dessa beräknas räcka omkring tre dagar
och de kända uran- och toriumtillgångarna ungefär en
dag. På lång sikt synes det därför mycket mer motiverat
att inrikta forskning och uppfinnarförmåga mot ett
rationellt utnyttjande av solens atomenergi, än mot omvandling
av jordens relativt magra tillgångar på uran och torium
till energi.
Man anser numera, att solens energi alstras genom
kärnreaktioner nära dess centrum (Tekn. T. 1950 s. 507).
Härvid måste en mycket stark y-strålning uppstå men
ytterst litet av den når jorden, som nästan uteslutande
mottar strålning med större våglängd. Nästan hälften av
den är synligt ljus, och av resten ligger största delen i
kortvågigt infrarött; mindre än 4 % är ultraviolett ljus.
Man måste därför anta, att en omvandling av kortvågig
strålning till långvågig sker i solen, som alltså på
naturlig väg gör en del av det svåraste arbetet vid utnyttjande
av atomenergin.
Det finns två tänkbara sätt att utnyttja solstrålningens
energi, nämligen utnyttjande av dess vågrörelse- eller av
dess partikelnatur. Överföring av solenergi till elektrisk är
ett av de mest fascinerande och fundamentala problemen
inom fysikalisk kemi och elektroteknik. Max Planck har
talat om problem, som i förnuftets kalla ljus visar sig
sakna mening, och kallar dem "fantomproblem". Ett
sådant är motsättningen mellan ljusets våg- och
partikelnatur, dvs. frågan huruvida ljus i verkligheten består av
partiklar, som intar vissa lägen i tid och rum, eller om
det är vågor, som fyller hela rummet.
Detta problems fantomnatur har nu allmänt accepterats
av fysikerna, men ehuru detta kanske är riktigt ur
filosofisk synpunkt, lämnar avfärdandet av problemet
teknikern utan något påtagligt att sätta tänderna i. För att
praktiska uppfinningar skall kunna göras, måste han
nämligen använda något slag av analogi, och om denna ej
är alltför felaktig kan han uträtta nyttiga ting.
Solen utsänder ljus åt alla håll, och jorden mottar blott
ca 2 X 10~7 % av den totala strålningen. Denna lilla del
uppskattas för hela jordytan till 7 X 1017 kWh/år. Som
jämförelse kan nämnas, att mänsklighetens nuvarande
energiproduktion totalt uppgår till ca 2 X 1033 kWh/år, dvs.
till ca 0,003 \% av solstrålningen. Betraktas jorden som
helhet, är den mottagna strålningen nästan lika stor som
den avgivna, men vissa komplikationer uppstår genom
atmosfärens, havens och växtlighetens inverkan.
Den sistnämnda utnyttjar under dagen en liten del av
strålningen, nämligen ca 4X 10" kWh/år eller 0,1 % av
den totala instrålningen. Av denna reflekteras ca 30 |%
genast, till största delen av växterna. Dessa är en
nödvändig livsbetingelse för djurvärlden, och man får därför
förlåta dem deras slöseri, men det finns tydligen stor
plats för ett mer ekonomiskt utnyttjande av solstrålningen.
Återstående 70 \% av denna absorberas av marken
(ca 10 \%) och åtgår för höjning av vattnets temperatur
och dettas avdunstning. Den senare delen kan i mycket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
