- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Årgång 81. 1951 /
289

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 15. 14 april 1951 - Moderna amerikanska lackplaster, av Per Bane

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

1U april 1951

289

Moderna amerikanska lackplaster

Civilingenjör Per Bane, Göteborg

I USA liksom i de flesta andra länder
domineras lackplastområdet av alkyder, fenoplaster
samt aminoplaster. Med tillhjälp av dessa
produkter kan en mångfald ytbehandlingsproblem
lösas i såväl kvalitativt som ekonomiskt
avseende. Vissa problem kan emellertid lösas endast
då man har tillgång till plaster med speciella
egenskaper, vilka härigenom har en viktig
mission att fylla vid sidan av de i stor skala använda
typerna. Någon gång händer det att plaster, som
ej är avsedda för lackändamål, kan finna
användning som lackplaster eventuellt efter
lämplig modifiering. Som exempel härpå kan nämnas
polyvinyl- och polytetrafluoretenplaster. Oftast
har man dock målmedvetet strävat efter att
framställa nya lackplaster med vissa önskvärda
egenskaper, och till denna kategori kan man räkna
silikonmodifierade alkyder och epoxiplaster.

Polyvinylplaster

Polyvinylplasterna har under det sista
årtiondet företett en stigande utvecklingskurva och
under de senaste åren har de i allt större
utsträckning börjat användas för lackändamål.
Man räknar med att 5 000—7 000 t/år användes
i USA för applicering på metaller, och denna
siffra beräknas öka betydligt inom den närmaste
framtiden. De fördelar, som polyvinylplasterna
framförallt erbjuder, är stor
kemikaliebeständighet, vidhäftning efter inbränning, flexibilitet
och färgstabilitet.

Den första polyvinylplasttyp, som användes
för lackändamål, var ett sampolymerisat av
87 % polyvinylklorid och 13 % polyvinylacetat
Denna produkt har emellertid vissa nackdelar,
framförallt låg torrhalt hos lösningarna, trots
att man använder starka lösningsmedel, såsom
ketoner eller blandningar av ketoner och
aromatiska kolväten. Om man avbryter reaktionen
i ett sådant stadium, att molvikten blir relativt
låg, får man bättre löslighet men samtidigt
mindre hårdhet och lägre mjukningspunkt. Denna
utväg att förbättra lösligheten är således ej så
tilltalande. Man har därför försökt använda
andra sampolymerisat och som exempel på ett
sådant kan nämnas polyvinylvinylidenklorid, vil-

Föredrag i Svenska Plastföreningen den 13 december 1950.

679.57

ken nu produceras ehuru i små kvantiteter. Den
höga klorhalten ger god eldbeständighet åt
plasten. Den är löslig i aromatiska kolväten, men
man rekommenderar en tillsats av ketoner för
att ytterligare höja torrhalten. Läcker med en
torrhalt av 40—50 %, kan framställas, om de
rätta lösningsmedlen användes.
Sampolymeri-satet av vinylklorid och vinylidenklorid fordrar
i allmänhet inget mjukningsmedel men ibland
kan en tillsats av 5—10 % vara lämplig, främst
när man applicerar tjocka filmer. Plasten upptar
med begärlighet mjukningsmedel och är av
denna anledning ej lämplig att applicera ovanpå
andra mjukgjorda polyvinylplastfilmer, emedan
mjukningsmedlet i så fall vandrar från
underlaget upp till det övre skiktet.

Kombinerbarheten med andra lackråvaror är i
allmänhet förhållandevis god. Så t.ex. kan
sam-polymerisatet fullständigt kombineras med
kolo-foniumderivat samt vissa magra alkyder.
Begränsad kombinerbarhet föreligger däremot med
flertalet oljemodifierade alkyder samt
butanol-företrade karbamid- och melaminplaster. På
grund av plastens relativt låga mjukningspunkt
förefinnes en viss risk för att filmen kan klibba
emot föremål, som kommer i kontakt med ytan.
Om man vill avhjälpa denna olägenhet, kan man
kombinera plasten exempelvis med
maleinat-hartser och andra högsmältande
kolofonium-föreningar, varigenom kombinationens
mjukningspunkt kan höjas upp till en säker nivå. För
många ändamål föredrar man emellertid en film,
vars bindemedel endast består av
polyvinylplaster och vid dessa tillfällen rekommenderas i
stället en tillsats av en mera högsmältande
poly-vinylkloridplast.

Ett annat sätt att öka lösligheten och
kombinerbarheten är att i ett sampolymerisat av
vinylklorid och vinylacetat hydrolysera en del av acetatet.
En dylik typ, som finns i marknaden, innehåller
91 % polyvinylklorid, 3 % poly vinylacetat och
6 % polyvinylalkohol. Lösningar av detta
sampolymerisat tolererar ganska stora mängder
alkohol, och kombinerbarheten med oljelacker och
alkyder är synnerligen god. Om man kombinerar
plasten med en förhållandevis liten mängd alkyd,
får man en polyvinylplastlack med goda
vidhäftningsegenskaper och relativt hög torrhalt. Om

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 02:36:06 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1951/0305.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free