Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 15. 14 april 1951 - Hur kan kalkens effektivitet bedömas kemiskt, av Allan Backman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
296
TEKNISK TIDSKRIFT
den verksamma kalkens uppdelning i de två
komponenterna.
Då luftens kolsyra får en viss möjlighet att reagera med
kalken under titreringen, uppstår ett litet fel. Detta synes
dock ej uppgå till mer än högst 0,1 "/o och analysresultatet
kan korrigeras med detta belopp. Å andra sidan inverkar
ju byrettfelet åt motsatt håll, genom att en tunn
vätskehinna blir kvar på byrettväggen. Vid ovan angivna
titrer-hastighet och rena byrettväggar är detta fel av ungefär
samma storleksordning som karbonatfelet, varför dessa
två felkällor torde i stort sett eliminera varandra.
En kalkbestämning enligt denna metod ger ej utslag för
kalciumkarbonat och monosilikat. Tymolftaleins
omslagspunkt ligger vid ett pH på 9,3—10,5. Rombiskt
kalciumkarbonat, aragonit, i vattenlösning ger en knappt
märkbar blåfärgning, vilken försvinner redan vid en liten
kal-ciumjonkoncentration i vattnet. Kalciummonosilikatet ger
en starkare blåfärgning, men kalciumjonkoncentrationen
är vid titreringen så hög, att den förhindrar även
mono-silikatets hydrolys. Vid titreringens början är den släckta
kalken ungefär till hälften löst i vattnet. Under titreringen
går resten Ca(0H)2 + Mg(OH)3 i lösning, allteftersom den
lösta delen titreras, medan den bundna delens hydrolys
går långsammare och motverkas av restalkaliteten.
Magnesiumoxiden förhåller sig vid titreringen som CaO,
och då den har molvikten 40,32 mot 56,08 för CaO, får
man här ett fel. Hos de flesta kalcitkalksorter är
emellertid magnesiumoxidhalten låg samt relativt konstant, och
man kan, om man så vill, korrigera titrervärdet genom en
enkel omräkning. Emellertid svarar i de flesta fall, vid
vilka denna metod kommer till användning, en mol MgO
mot en mol CaO, varför man ej torde göra något
nämnvärt fel, om syraförbrukningen anses motsvara verksam
CaO.
Vid kalkens användning för kemiska ändamål
(kaustice-ring m.m.) torde effektiva kalkhalten motsvaras av första
(eller första pius en viss del av andra) titreringen. För
byggnadsändamål bör hela vattenreagerande kalkmängden
kunna anses såsom verksam CaO.
Metoden kan naturligtvis även användas för att bestämma
verksam kalciumhydroxid i hydratkalk eller murbruk
genom att omräkna titern till Ca(OH)e. I murbruk kan
hydr-oxidmängden per hektoliter bruk enkelt bestämmas på
följande sätt. Man använder en måttsked, vilken som struken
rymmer 3,7 ml. En dylik kan göras av en 5 ml
hushållsmatsked av plast. Med denna tas ett prov av bruket,
eventuella luftblåsor avlägsnas med några knackningar,
mått-skeden avstrykes med en rak egg genom en sågande
rörelse, skeden avtorkas på utsidan, och provet nedspolas i
en 300—400 ml vidhalsad erlenmeyerkolv med ca 150 ml
urkokat, destillerat vatten. Provet titreras med 1-n HCl
Fig. 1. Apparat för bestämning
av kolsyra i kalk; A, B kolv, C
pipett, D absorptionsrör med
blå-gel, E blåsa för primär
vätske-avskiljning.
och tymolftalein som indikator. Syraåtgången i milliliter
motsvarar direkt antalet kilogram Ca(OH)s per hektoliter
bruk.
Kolsyrabestämning
Då den klassiska Fresenius—Classen-metoden för
kolsyrabestämning är rätt komplicerad, beskrivs en
snabbmetod med ungefär samma noggrannhet, som jag utarbetat
tillsammans med Laurén6. Man använder en apparat
(fig. 1), som består av en 50 ml tunnväggig rundkolv och
en pipett rymmande ca 25 ml. Denna har kapillärspets
och är upptill sluten med en ventil av gummislang med
glaspärla samt ett U-format absorptionsrör, fyllt med
blå-gel och förbundet med kolven genom en blåsa för primär
vätskeavskiljning. Pipetten och absorptionsrör sitter i en
genomborrad gummipropp. Då hela apparaten skall vägas,
bör den göras så lätt som möjlig. Till apparaten hör
dessutom ett torkrör, som vid evakuering och luftspolning
förbindes med gummislangsventilen.
I kolven inväges 2—3 g pulveriserat prov, som nedspolas
med litet vatten. Genom sugning fylles pipetten med
21—22 »/o saltsyra, kapillärens spets avtorkas för att hindra
reaktion före vägningen, och gummipröppen sättes i
kolven. Apparaten väges, torkröret anslutes till pärlventilens
slang, absorptionsröret kopplas till en vattenstrålpump,
som långsamt får evakuera kolven, samtidigt som man
genom att öppna pärlventilen småningom nedtappar
saltsyra i kolven. Sedan reaktionen avslutats och vakuum nåtts
(1 bubbla varannan sekund) öppnas pärlventilen försiktigt
och luft släpps in. När ventilen åter slutes och förnyad
evakuering sker, tvättas kolsyran ur apparaten av den luft,
som fanns i pipetten. Denna uttvättning upprepas ett par
gånger. Härpå väges apparaten ånyo. Viktsförlusten anger
halten kolsyra i provet.
Bedömning av kalk-
För kalkbrännaren är det av vikt att veta, hur den totala
kalciumoxidmängden i kalken är fördelad på
karbonat-bunden CaO, verksam CaO och dödbränd CaO. Denna
uppdelning ger en bild av bränningens effektivitet. Att
död-bränna en del av kalken, så att den blir overksam, är
slöseri; att lämna en del obränd är ej heller önskvärt. Likaså
måste den bundna, hydrolyserande delen av kalken i de
flesta fall anses mindre värdefull än den fria kalken.
Genom följande bestämningar och beräkningar kan dessa
upplysningar erhållas.
Man bestämmer total syralöslig CaO samt kolsyra. Från
total CaO avdras karbonatbunden CaO, varvid man får
beräknad fri CaO. Skillnaden mellan denna beräknade
mängd och enligt ovan beskrivna metod bestämd,
vatten-reagerande CaO är dödbränd CaO. Man får sålunda
värden på halten fri CaO, hydrolyserande CaO, dödbränd CaO
och karbonatbunden CaO. Förfarandet ger ett riktigt värde
under förutsättning, att kalkstenen ej innehåller syralösligt
kalciumsilikat (wollastonit), vilket kan likställas med
dödbränd CaO.
Ovanstående undersökningsmetoder gäller kalkens
kemiska egenskaper. Emellertid är dess fysikaliska
egenskaper lika viktiga för dess användning — för
byggnadsändamål t.o.m. viktigare. Arbetet fortsättes med frågor, såsom
plasticitetsegenskaper, vattenbindningsförmåga m.m.
Litteratur
1. Cook, D L: Repport ön methods for testing chemical lime.
2. Geitlen, B: Om bestämning av verkningskraftig CaO i kalk,
Medd. Pargas Kalkbergs kem. Lab., Helsingfors 1949.
3. Committee C-7 ön Limes report. Limeographs 5 (1938) nr 1.
4. Bordam, S: Modified etylenglykol method for determination of
free lime, Bock Prod. 40 (1937) s. 72.
5. Engelhardt, \V: Chemische Untersuchung von Baukalke,
Ze-ment—Kalk—Gips 3 (1950) s. 155.
6. Backman, A & Laürén, J: Ny metod för kolsyrebestämning i
karbonater, Tekn. Fören. Finl. Förhandl. 59 (1939) s. 125.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
