Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 17. 28 april 1951 - Andras erfarenheter - Hur FN:s sekretariat måttplanerades, av sah - Verktygsståls slipbarhet, av SHl - Mekaniskt förspänd och självförspänd betong, av Karlerik Savén - Upptining av frusna rörledningar, av sah - Beräkning av dimension, form och anordning av jordelektroder, av F Ö
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1U april 1951
351
skrapa bygges i enheter på ca 15 våningar, uppstaplade
den ena på den andra. Mellan dessa enheter inskjutes en
mellanvåning, innehållande hissmaskineri,
luftkonditionering, vattenbehållare och brandskydd.
Sedan alla dessa data har blivit fastställda, kan man börja
skissera hur byggnaden skall se ut i plan och i sektion.
Det är först sedan dessa har lösts på ett tillfredsställande
sätt som man kan göra justeringar för att tillgodose
exteriörens krav.
I detta fall blev slutresultatet en byggnad, fig. 1, med
40 000 m3 kontorsutrymme samt 33 000 m3
konferenslokaler o.d., vilka, fördelade på 4 400 man, ger en yta per
person av 12 m2. Byggnadsvolymen är 3 000 000 m3.
Byggnadstiden var endast sex månader (Wallace K Haririson
i J. roy. Inst. brit. Archit. mars 1951). sah
Verktygsståls slipbarhet. Man kan uttrycka ett ståls
slipbarhet som förhållandet mellan den volym material,
som avlägsnas, och den volym av slipskivan, som samtidigt
nöts av. Ju högre detta "slipbarhetsindex" är, desto lättare
är stålet att slipa. Bland vanliga härdade verktygsstål är
slipbarhetsindex för det lättast slipade 200 gånger större
än för det svårast slipade. För stål med ungefär samma
hårdhet bestäms slipbarheten av karbidkornens hårdhet;
den faller vidare med stigande krom- eller vanadinhalt,
varvid den procentuella ökningen blir mycket större för
stål med låg slipbarhet än för dem med hög.
Varken den vid slipningen erhållna ytans beskaffenhet
eller stålets benägenhet att få ytsprickor under eller efter
slipningen har något samband med dess slipbarhet. Icke
heller tycks något samband finnas mellan ståls slipbarhet
och den utsträckning, i vilken det bränns, eller mellan
slipbarhet och slipkänslighet (Mäter. a. Meth. dec. 1950).
SHl
Mekaniskt förspänd och självförspänd betong.
Principen att ge en betongkonstruktions dragzon ett initialtryck
för att därigenom öka bärförmågan har länge varit känd.
Den har hittills realiserats genom att man på mekanisk
väg (med skruvar, domkrafter e.d.) spänt dragzonens
armering. Armeringen har utgjorts antingen av pianotråd,
som förankrats genom vidhäftningen mellan armering och
betong eller av vanligt armeringsstål som förankrats med
muttrar, kilar e.d. Förspänning erhållen på detta sätt
kallas mekanisk förspänning.
Sedan man lyckats framställa expansiva cement, har man
fått ytterligare en möjlighet att framställa förspänd betong.
Denna kallas då självförspänd betong. Under det att den
mekaniska förspänningen med fördel kan appliceras
endast i en, eventuellt i två riktningar, kan man genom
själv-förspänning åstadkomma ett treaxligt tryck. Vad detta
betyder förstår man, när man betänker, att en provkropp,
som utsättes för hydrostatisk tryck, ofta tål ända upp till
tio gånger större påkänning, än när den utsättes för
en-axligt tryck. Med de cement, som nu finnes tillgängliga.
Fig. 1. Spänningar i betongrör för tryckledning: P
armering för mekanisk för spänning, A armering för själv
förspänning.
Fig. 2. Betongbalk.
Fig. 3. Principskiss för bro över Seine.
kan man erhålla en självförspänning av mellan 25 och 35
kp/cm2 (vid jämförelse med svenska undersökningar av
expansiva cement och självförspänd betong synes dessa
värden vara höga).
Denna låga förspänning är sällan tillfyllest men genom
en kombination av de båda metoderna, självförspänning
och mekanisk förspänning, kan man ernå mycket goda
resultat. Man använder då mekanisk förspänning i den
mest ansträngda riktningen och självförspänning i de
andra. I ett på så sätt utfört betongrör för en
tryckledning, fig. 1, uppträder de största spänningarna i ett plan
vinkelrätt mot rörets längdriktning, varför mekanisk
förspänning användes i detta plan och självförspänning i
längdriktningen. I en balk, fig. 2, blir förhållandet det
motsatta, med mekanisk förspänning i längdriktningen och
självförspänning i tvärriktningen.
Denna metod med kombinerad förspänning har även
använts vid stora konstruktioner. För närvarande byggs en
bro över Seine vid Villeneuve—Saint Georges, fig. 3.
Avstånden mellan landfästen och pelare är 41 m, 78,20 m
och 41 m. Det inhängda spännets längd är 39,11 m.
Tvärsnittet är lådformigt och av varierande höjd (H Lossier i
Génie civ. nov. 1950). Karlerik Savén
Upptining av frusna rörledningar. Vattenledningar, som
har frusit till, kan lätt tinas upp med hjälp av en
svets-generator eller transformator under förutsättning av vissa
försiktighetsmått.
Till att börja med måste en fullständig strömkrets vara
förhanden mellan kraftkällan, rörledningen och det
nedfrusna vattnet. Alla jordningar måste avlägsnas från
rörledningen innan strömmen släpps på och närbelägna
kranar öppnas.
Strömmen släpps på med en strömstyrka av 10—20 A,
som sakta ökas. Rörledningens temperatur kontrolleras var
femte minut. Om röret blir så varmt att man inte kan ta
på det måste man låta det kallna. Annars är strömstyrkor
på 75—125 A ofarliga även för blyledningar.
Då isen smälter börjar det puttra ur kranarna, men
strömmen kan slås av först då vattnet rinner fritt. Därefter bör
man låta vattnet rinna under omkring en timme för att
befria ledningen från smärre isbitar som har kunnat fastna
i skarvar, armaturdelar o.d. (Power okt. 1950). sah
Beräkning av dimension, form och anordning av
jordelektroder. Elverket i kantonen Zürich i Schweiz har
under flera år utfört prov på jordelektroder. Proven är
utförda i mark, bestående av morän övertäckt med ett
humuslager och med grundvattennivån mindre än 2 m
under markytan. Då jordmotståndet är beroende av
markens temperatur och fuktighet, har en korrektionskalender
uppgjorts som ger möjlighet att från ett vid viss tidpunkt
uppmätt jordmotstånd beräkna dess sannolika
maximi-och minimivärden.
Då långsträckta elektroder ger betydligt lägre
jordmotstånd än jordplåtar med samma yta, är försöken utförda
med elektroder av dimensionen 30 X 3 mm. Vid
förläggning på samma djup ger elektroden 30 X 3 ett
jordmotstånd av omkring en tredjedel av det jordmotstånd, en
jordplåt med samma yta ger. Proven visar även att en
jordelektrod förlagd under grundvattennivån har
obetydligt lägre jordmotstånd än en elektrod förlagd på 1—0,7 m
djup.
Som norm för bedömning av olika elektrodanordningar
har satts en beröringsspänning av max. 50 V och en
stegspänning av 20 V. Beröringsspänningen betecknar
spänningsskillnaden mellan elektroden eller den jordade
anläggningsdelen och markytan och stegspänningen beteck-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
