Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 20. 19 maj 1951 - Sveriges försörjning med bränsle och kraft, av Wll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
426
TEKNISK TIDSKRIFT
lagt 15 Ml, räknat som stenkol, av koks, stenkol och
eldningsoljor.
Järnhanteringens bränsle- och kraftbehov har utretts av
I Salin, som ger följande sammanställning.
Enhet Förbrukning Prognos
1948 1960
Koks och koksstybb .......... 1 000 t 366 1 070
Träkol ........................ 1 000 ni3 1 363 570
Stenkol, torv, ved, olja ...... 1 000 t 502 853
ekv. stenkol
Elkraft ........................ MkWh 1 693 2 900
Beredskapsfrågorna bör i en kommande allmän
utredning studeras icke bara i princip utan också i konkreta
detaljer. Hit hör reservlagring, förberedelser för
produktion och användning av inhemska energikällor, åtgärder i
syfte att minska värmebehoven, forsknings- och
utvecklingsarbete på området samt förberedande av restriktioner,
ransoneringar och handelsregleringar.
Ett led i energisparandet utgör inrättande av
fjärrvärme-kraftverk. Enligt en utredning av L Malm kan man räkna
med att i vårt land i fjärrvärmekraftverk alstra 700 MW
och 1 600 MkWh/år elkraft och tillgodose ett sammanlagt
netto värmebehov motsvarande 1,1 Mt/år stenkol i svenska
städer med mer än 20 000 invånare. Genom bättre
verkningsgrad skulle man för uppvärmningen spara 0,15 Mt/år.
Eftersom mottryckskraften är mindre bränslekrävande än
kondenskraften, skulle dessutom 0,4 Mt/år inbesparas, när
vår vattenkraft är helt tagen i anspråk.
Ur beredskapssynpunkt är skogen av den allra största
betydelse. Man måste emellertid lagra fossila bränslen för ett
års förbrukning, så att man kan få tid att organisera
vedproduktionen och få veden avverkad och
framtransporte-rad någorlunda torr till förbrukarna. I ett katastrofläge
kan man även räkna med att använda upplagrad massaved
som bränsle.
Torven är en av våra stora inhemska bränsletillgångar,
som uppskattas motsvara 4 000 Mt stenkol. Räknar man
emellertid endast med större och välbelägna mindre
mossar, som kan tänkas utnyttjas, får man motsvarande 400
Mt stenkol. Av aktuellt intresse är dock i stort sett endast
torven i västra Småland, motsvarande 150 Mt, och i
Tiveden, Bergslagen och övre Dalarna, motsvarande 100 Mt.
Det är många problem förknippade med torvens utvinning
och användning, men det allt annat överskuggande
problemet är torvens avvattning. Innan det har blivit löst på
ett tillfredsställande sätt, kan torven inte få sin rätta plats
i vår energihushållning.
Torven är emellertid det närmast tillhands liggande
objektet för strävandena mot ett inhemskt bränsle. Det tar
dock tid att komma i gång med torvtäkt. Det tar ett år
eller två, innan man får en mosse nödtorftigt utdikad, och
det kan ta tio år innan mossen ger ett gott torvbränsle.
En utdikning av välbelägna mossar är därför en viktig
beredskapsåtgärd.
Det bör utredas, i vilken utsträckning man bör sätta i
gång maskintorvtillverkning som en beredskapsåtgärd. Man
får därvid inte stanna vid torvmetoder, som förutsätter
alldeles speciella och gynnsamma omständigheter.
Fräs-metoden ställer stora krav på mossens beskaffenhet, och
den är beroende av en stor, oljedriven maskinpark, som
gör den mindre lämpad för många mossar. Man måste i
utvecklingsarbetet på torvmetoderna ta sikte på ökad
mekanisering, förlängd säscng och minskat beroende av
väderleken.
Tillgångarna av brännbar alunskiffer i Sverige är
följande:
Mt kerogenhalt <Vo oljehalt «/«
Närke ................. ........... 1 700 20 5,0
Östergötland ........... ........... 5 000 16 3,8
Västergötland ......... ........... 3 000 16 1,7
Öland ................. ........... 3 000 12 2,8
Skåne ................. ...........> 10 000 11—10 0
I alunskiffer kan därför Sverige ha en potentiell
bränslereserv av någorlunda samma storleksordning, per capita
räknat, som de stora europeiska kolländerna.
Man kan utnyttja skiffern på två principiellt olika sätt,
nämligen för framställning av olja och biprodukter eller
för direkt förbränning och ånggenerering. I detta senare
fall får emellertid rökgaserna en besvärande hög halt av
svavelsyrlighet. Vissa svårigheter uppstår också, om man
skall driva en sådan anläggning som reservkraftverk med
krav på mycket snabb igångkörning.
På grund av den svenska skifferns låga oljehalt måste en
framställning av flytande bränslen kombineras med
utnyttjning av erhållen gas, och även skifferkoksen måste
användas. Energidistribution genom ett landsomspännande
gasledningsnät bör studeras.
Ljungströmsmetoden för utvinning av skifferolja är
synnerligen intressant, men här utnyttjas icke all skifferns
värmeenergi. Man skulle gärna vilja ha en metod för mer
fullständig omvandling av skiffern in situ till energi i
någon form, som flytande eller gasformigt bränsle, eller som
elkraft.
Det förefaller inte, som om atomkraften skulle komma att
få någon avgörande betydelse för svensk kraftförsörjning
inom överskådlig tid.
För bränsle- och kraftfrågorna borde bildas ett
samarbetsorgan, som skulle verka stimulerande och sammanhållande
och vara remissinstans för alla bidragsfrågor på
energiområdet. Det finns skäl som talar för att ett sådant organ
icke bör bedriva egen forskning eller eget
utvecklingsarbete, då man därigenom lätt kan få in prestigemoment.
Det förefaller som om det ofta vore sådana
prestigemoment, som hindrade ett verkligt intimt och
framgångsrikt samarbete. Det ligger i sakens natur, att
framstegsarbete i stor utsträckning går över misslyckanden. Man lär
av sina egna misslyckanden, men det vore mycket bättre
för det bela och billigare, om alla kunde få lära av
varandras misslyckanden. Prestigen hindrar ofta, att man
erkänner, att man har misslyckats, att man har gjort
misstag och bedömt förhållandena oriktigt. Det är kanske
mänskligt, men det är ovetenskapligt. Ett samarbetsorgan
som det här tänkta skulle kunna göra stora och värdefulla
insatser bara genom att sammanföra forskare och folk,
som sysslar med utvecklingsarbete, och låta dem utbyta
erfarenheter.
I första hand gäller det för oss att försöka ta vara på det
goda i alla uppslag på torv- och skifferområdena. Man kan
naturligtvis peka på det statliga torvbolaget och det
statliga skifferoljebolaget och mena, att dessa väl borde
kunna fungera som bedömare i första instansen av uppslag på
sina områden. Men just därför att dessa organ själva utför
forskning och driver utvecklingsarbete och därvid kanske
mer eller mindre hårt låst fast sig vid en gång valda
metoder, vore det inte märkvärdigt, om de skulle ha en smula
svårt att fullt opartiskt bedöma kätterska idéer. Och ändå
har många — om inte alla — stora framsteg tagits med
utgångspunkt från kätterska idéer.
För finansiering av forskningen och utvecklingsarbetet på
energiområdet skulle man kunna tänka sig att belägga alla
bränslen med en avgift eller accis. Exempelvis skulle 1 öre
per 100 000 kcal ge ca 7,5 Mkr/år, med vilken summa
väsentliga ting skulle kunna uträttas. Belastningen på
bränslena skulle då betyda i runda tal 65 öre/t stenkol, 3,5 öre/hl
koks och 0,1 öre/1 bensin eller eldningsolja.
Beredskapsfrågorna på bränsle- och kraftområdena måste
bli beaktade även under nu pågående utredning om vår
framtida energiförsörjning. Det är ibland så, att en
pågående utredning försenar eller rent av förlamar allt
skeende på det fält, där utredningen är verksam. Att på så
sätt ingenting göres kan kanske utan större olägenheter
accepteras på många områden, men vår bränsleberedskap
hör icke till dessa (K-G Ljungdahl i IVA Bränsletekn.
Medd. nr 20, IVA 1950 h. 6, Depart, o. Nämnder 1951 h. 3).
Wll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
