Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 21. 26 maj 1951 - Konstgjort regn, av Bert Bolin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
26 maj 1951
De båda metoderna har var och en sina
fördelar. Kolsyraisen är effektiv så snart
temperaturen är under fryspunkten, silver jodiden inte
förrän mellan —5 och — 10°C. Å andra sidan
måste kolsyraisen strös ut från flygplan, medan
silverjodiden kan framställas på marken med
speciella brännare. Slutligen skall också påpekas
att silverjodid är känslig för ultraviolett
strålning. På ett par timmar förändras kristallernas
struktur så att deras effektivitet som
sublima-tionskärnor (eller frysningskärnor) reduceras
till blott en bråkdel av de ovan angivna värdena.
Praktiska försök att göra regn
Innan vi diskuterar resultaten av den rad
praktiska försök som utförts bör följande principiella
synpunkter1 framhållas. För att riklig nederbörd
skall kunna utlösas på konstgjord väg fordras
att den synoptiska situationen är lämplig, dvs.
att vattenånga har kondenserats och underkylts
och att fortsatt tillförsel av vattenånga sker,
sedan nederbörden börjat falla. Mycket få av de
moln som icke ger någon nederbörd innehåller
nämligen mer vatten än vad som motsvarar
några få millimeter regn. Detta gäller i synnerhet
inom tempererade och polära trakter av jorden.
Vi bör därför vänta oss at I sådd av kolsyrais
eller silverjodid är mest effektiv när de används
på moln som bildats över en bergskedja på grund
av att luften tvingas över hindret, eller på
cumu-lusmoln av minst 1 000 meters mäktighet, men
som ändå icke når tillräckligt högt för att besås
av naturliga iskärnor.
Det är vidare väsentligt att en lämplig mängd
kolsyrais eller silverjodid strös ut i molnet. På
grund av den oerhörda mängd kristaller som båda
dessa ämnen förmår skapa fordras i verkligheten
mycket små kvantiteter för att åstadkomma den
optimala kristallkoncentrationen. Redan ett par
kilogram är tillräckligt för att beså stora
områden under förutsättning att det är möjligt att
finfördela kolsyraisen eller silverjodiden över
området i fråga.
De första försöken att beså ett underkylt moln
med kolsyrais företogs av V Schaefer i november
1946. Sedan dess har många experiment utförts
av gruppen vid General Electrics
försökslaboratorier, systematiska undersökningar har
startats av väderlekstjänsten i USA i samarbete med
flygvapnet och vidare har försök inrapporterats
från Kanada, England, Frankrike, Sydafrika,
Hawaii och Australien. Dessutom har en mängd
bolag vuxit fram i USA med avsikt att
ekonomiskt utnyttja möjligheterna att framkalla regn
på konstgjord väg och de har givetvis utfört en
rad experiment. Resultaten är i vissa avseenden
motstridiga. Svårigheten är att man aldrig kan
veta om molnet i fråga hade givit nederbörd även
om man inte besått det. Ingen torde emellertid
bestrida att det i vissa fall är möjligt att utlösa
Fig. 1. Bildning av iskristaller vid närvaro av naturliga
atmosfäriska partiklar och 0,01 mg/m3 silverjodid.
nederbörd på konstgjord väg. Frågan gäller nu i
vilken utsträckning detta kan ske och hur stor
den ekonomiska betydelsen är. Här är
meningarna synnerligen delade.
De mest negativa resultaten har presenterats
av väderlekstjänsten i Washington. Man har
exempelvis utfört ca 125 försök med
cumulus-moln. Blott i en fjärdedel av dessa fall kunde
man konstatera att nederbörd föll från molnet
efter det Insprutningen skett. I fyra fall av fem
regnade det emellertid från liknande moln på
mindre än 50 km från platsen i fråga. Endast
vid några få tillfällen kunde man alltså säga att
regnet med stor sannolikhet utlöstes på
konstgjord väg. I intet av de fallen föll mer än en
millimeter regn.
De kanadensiska experimenten antyder något
större effekt än de ovan beskrivna. I 10 % av
samtliga fall föll regn utan att naturligt regn
kunde observeras inom 40 km. Relativt
framgångsrika försök har rapporterats från
Australien. I en tredjedel av samtliga experiment fick
man regn utan att regn föll från andra moln på
närmare håll än 30 km från experimentplatsen.
Ett par gånger uppmättes avsevärda kvantiteter.
Fig. 2 visar ett fotografi från dylika experiment.
Man ser tydligt hur de moln som besprutats
växte upp till betydligt större höjd än de
omgivande molnen.
Langmuir och hans medarbetare har givetvis
också utfört ett flertal praktiska försök att
utlösa nederbörd. Ett av dessa har blivit särskilt
omtalat. Det utfördes i New Mexico i juli 1949.
De moln man besådde gav regn över ett stort
område och mängden har beräknats till ca en mil-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
