- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Årgång 81. 1951 /
459

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 21. 26 maj 1951 - Nya metoder - Deltavingen, av sah

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

12 maj 1951

459

Fig. 1. Avro 707 B landar i liög fart utan bromsfaUskärm

— ingenting för nybörjare.

lågt motstånd. Vidare kan deltavingens bela bakkant
användas för skev-höjdroder och klaffar, vilket medför en
förenkling av stjärtpartiet och en minskning av totala
motståndet. Slutligen har deltavingen ett lågt sidförhållande
(spännviddens förhållande till aerodynamiska
medelkordan), vilket även det bidrar till ett lågt motstånd.

Deltavingen har vidare fördelen, att den vandring av
aerodynamiska tryckpunkten som uppträder vid olika
hastigheter hålles inom snävare gränser än vid
konventionell utformning. Detta medför ökad stabilitet hos
flygplanet — vilket väl behövs eftersom deltavingen av andra
skäl är mycket svårhanterlig, särskilt vid start och
landning. Denna senare sker vid hög hastighet, trots att
anfallsvinkeln måste hållas så hög som 30—40°, fig. 1, på
grund av vingtypens låga lyftkraftskoefficient.

De första experimenten med deltavingade plan utfördes
av den tyske konstruktören Alexander Lippisch. År 1944
byggde han ett deltavingat, raketdrivet flygplan, DM 1, med
en spännvidd av ca 6 m, som förberedelse till
konstruktionen av raketdrivna stridsflygplan för Mach-tal upp till
1,85. DM 1 (Tekn. T. 1947 s. 783) blev, såvitt man vet,
aldrig fluget. Det beslagtogs av amerikanska flygvapnet
efter kriget och fördes över till USA, där omfattande prov
utfördes med det i NACA:s vindtunnlar.

Dessa prov låg sedan till grund, då amerikanska
flygvapnet hösten 1945 uppdrog åt Consolidated Vultee att
bygga prototypen till ett deltaflygplan, Convair XF92. Även
några brittiska flygplantillverkare började ungefär
samtidigt konstruera deltaflygplan, nämligen A V Roe (Avro
707), Boulton Paul (Piil) och Fairey (FD1). Huvuddata
för de fyra planen anges i följande tabell:

XF92 707B Piil FD1

Längd .............. ni 12,5 9 8 8

Spännvidd ......... in 9,5 10 10,5 6

Vingyta ........... niä 21 18 20 —

Pilvinkel ............ ° 60 52 15 18

Bruttovikt ........... t 6 1 4,5 —

Motor.............. kp 2 500 1 600 2 300 1 600

Convair XF92 är den prototyp som först kom upp i luften

— det var i juni 1948. I sitt senaste utförande, XF92A,
fig. 2, är den försedd med en Allison J33-A-29
reaktions-niotor med en dragkraft av 2 500 kp, möjligen även med
raketmotorer för ljudfart. För övrigt har planet
trvck-kabin och katapultstol. I maj 1950 buklandade prototypen
efter ett motorfel och blev svårt ramponerat.

Nästa deltaplan blev den brittiska Avro 707, som flögs i
september 1949 och havererade månaden därpå. En ny
prototyp, 707B, provflögs i september 1950. Den har —
efter lärdom från haveriet, då föraren dödades — fått
katapultstol, vilket har krävt en avsevärd ombyggnad av
flygkroppens främre del.

Den 9 m långa flygkroppen är annars i det närmaste
cylindrisk med 1,3 m diameter. Förarrummet är
konventionellt, men ger sikt praktiskt taget bara framåt, mycket
litet åt sidorna och ingenting uppåt eller akteröver.

Vingprofilen är relativt tjock och ger plats för bränsle
och utrustning. Vingbelastningen är låg, och flygplanet har

Fig. 2. Convair XF92A — först i luften och smalaste
pil-formen.

därför icke behövt förses med klaffar, vilka vid deltavingar
medför svåra trimningsproblem.

Omedelbart ovanför avgasutloppet finns en inbyggnad för
en fallskärm, vilken är avsedd som hjälp för att få planet
ur spinn. Tillsvidare används den även som
landningsbroms, till dess man har funnit en metod att nedbringa
landningshastigheten för att spara flygplanets bromsar.

Motorn, en Rolls Boyce "Derwent" reaktionsmotor med
1 600 kp dragkraft, är inmonterad i flygkroppens akterdel,
med luftintag på ömse sidor av flygkroppens akterdel.
Denna placering, som är mycket ogynnsam ur
strömningssynpunkt, är säkerligen icke definitiv; möjligen är
den tillkommen för att möjliggöra provning av en ren
deltavinge.

Boulton Paul Piil, fig. 3, liknar i stort sett Avro 707.
Den är dock försedd med nosintag och kraftigare motor,
en Rolls Royce "Nene" med en dragkraft av 2 300 kp,
vilket gör mycket höga underljudfarter möjliga. Vingprofilen
är i konsekvens härmed mycket tunn; vingspetsarna är
av-tagbara för försök med reducerad vingyta. Även Piil har
katapultstol och inbyggd bromsfallskärm. Planet provflögs
i oktober 1950.

Fig. 3. Boulton Paul Piil, ett provflygplan för ljudfart.

Fig. 4. Fairey FD1 — babyn bland deltaflygplanen.

wm

-:£;..’T.1 •

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 02:36:06 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1951/0475.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free