- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Årgång 81. 1951 /
489

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 23. 9 juni 1951 - Atomenergi som drivmedel för flygplan, av Henry Kjellson

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

2 juni 1951

489

Atomenergi som drivmedel för flygplan

Flygdirektör Henry Kjellson, Stockholm

Med den snabba utveckling som äger rum på
atomenergifronten i avsikt att göra denna
energiform tillgänglig för industriellt bruk gör man
sig helt klart den frågan, om den kan användas
som drivkraft för fordon, fartyg och flygplan
samt i så fall när detta skulle tänkas bli en
möjlighet och hur en sådan anläggning skulle vara
anordnad.

Det faktum att 1 kg uran 235 lämnar 23 milj.
kWh, dvs. lika mycket kraft som 2 600 t kol
eller 1,6 Ml brännolja, gör atomenergin speciellt
lämpad för submarint bruk. Ritningar och
kalkyler för en ubåt av medelstorlek är i gång vid
Argonne National Laboratory i USA i samarbete
med Westinghouse Electric Corp., som kommer
att svara för konstruktionen (Tekn. T. 1950
s. 774).

Denna första prototyp, som kallas "submarine
thennal reactor", kommer att byggas vid den
nya försöksstationen vid Arco, Idaho. Den
beräknas vara färdig inom de närmaste fem åren.
Namnet på projektet antyder att reaktorn
arbetar med termiska neutroner (uran 235 klyves av
dessa under det att uran 238 klyves av snabba
neutroner).

En annan reaktor, ävenledes avsedd för
under-vattensbruk, är den vid Knolls Atomic Power
Laboratory konstruerade reaktorn, byggd på
användandet av medel snabba neutroner. Reaktorn
kallas "submarine intermediate reactor" och
byggandet har påbörjats vid West Milton.

Varför arbetet kommit längst på det submarina
området vid atomenergins planerade användning
för framdrivningsändamål torde vara, att
strålningsskyddets vikt, som är oerhört stor, ej
spelar någon större roll vid ett fartyg, utan
tvärtom är önskvärd, samt att vattenförsörjningen
till turbinanläggningen är enkelt löst.

Även en reaktor för flygplan ligger inom
möjligheternas gräns, ehuru den knappast torde
kunna realiseras inom de allra närmaste åren. I
USA är problemet underkastat allvarligt studium
av Atomic Energy Commission, US Air Force och
National Advisory Committee for Aeronautics.

Enligt vad som har offentliggjorts om
projektet "NEPA 1960", dvs. den "/mclear energy pro-

Sammandrag av föredrag i avd. Skeppsbyggnadskonst och
Flygteknik den 11 april 1951.

621.039 : 629.135

pulser of rtircraft", som möjligen skulle kunna
tänkas bli färdig 1960, siktar man i första hand
på en drivanordning för ett bombflygplan, avsett
att ta tre atombomber.

Principiella problem

Huvudfrågan vid projektets utförande är icke
anordnandet av en reaktor. En reaktor med på uran
235 anrikat bränsle kan göras relativt liten
(ännu mindre blir dimensionerna om ren uran 235
eller plutonium användes, men då möter i stället
svåra värmeöverföringsproblem). Huvudfrågan
gäller i stället dels anordnandet av
strålningsskyddet och minskningen av dettas enorma vikt,
dels material och anordningar för överföring av
reaktorns värme till drivaggregaten vid så höga
temperaturer som 700° C.

Den radioaktiva strålningens skadliga inverkan
på människokroppen har ingående studerats och
är relativt väl känd (Tekn. T. 1949 s. 365, 1950
s. 765). De skydd som erfordras är exempelvis
följande: för alfastrålning 0,1 mm gummi; för
betastrålning 12 mm plexiglas, 2 mm järn eller
mässing, eller 5 mm aluminium. Nödvändigt
skydd mot gammastrålning beror av
strålningskällans art; för att en person ej skall få för stor
dagsdos (över 0,01 röntgen) från kobolt 60 på
2 m avstånd, måste han framför sig ha en
betongvägg av 22 cm tjocklek.

Strålningens stora farlighet gör, att
besättningen på det atomkraftdrivna flygplanet måste
utökas med en "geigerman". Dennes uppgift blir
att med Geiger—Miiller-rör och andra
strålnings-detektorer övervaka att personalen icke utsättes
för skadlig strålningsdos vid flygning eller
marktjänst. Geigermannen är vidare den som startar
och reglerar reaktorn. Då dessa procedurer ej
kommer att vara så enkla som vid nuvarande
motorer kommer atomkraftkällan att vara
olämplig som drivmedel för jaktflygplan; den kan blott
ifrågakomma för långdistansflygplan, där snabba
och ofta återkommande effektvariationer icke
behövs.

För överföring av reaktorvärmen till motorerna
kommer i första hand smälta metaller i fråga
(Tekn. T. 1951 s. 12). En stor nackdel med dessa,
t.ex. bly, ligger givetvis i startandet av ett kallt
aggregat, då det gäller att få upp alla rörled-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 02:36:06 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1951/0505.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free